Om åtgärdsprogrammen

Åtgärdsprogrammen omfattar ett urval av hotade arter, naturtyper eller miljöer vilka i sig är en förutsättning för bevarandet av flera andra hotade arter. Urvalet, som omfattar cirka 280 arter, har gjorts av SLU Artdatabanken på uppdrag av Naturvårdsverket. Den långsiktiga visionen är att arterna ska uppnå livskraftiga populationer samt ha fungerande livsmiljöer. 

Inom arbetet med åtgärdsprogrammen fokuserar man på att bibehålla, förbättra och förstärka de ekologiska kraven som de enskilda arterna har. I många fall rör det sig om en mycket komplex väv av samberoende av andra arter och krav på livsmiljö. I vissa fall saknas tillräcklig kunskap och där gör vi riktade insatser för att öka kunskapen om arternas krav. 

Den övervägande delen av åtgärdsprogrammen har en inriktning för att bevara enskilda arter med de specifika krav dessa har. Exempel på det är programmen för asknätfjäril, gölgroda, fältpiplärka, vityxne, skräntärna och läderbagge. För några åtgärdsprogram finns en annan strategi, ett fokus på särskilda livsmiljöer som hyser flera hotade arter. Exempel på sådana är åtgärdsprogram för skyddsvärda träd, ljunghed, och svampar i ängs- och betesmarker.

En del av verksamheten i åtgärdsprogrammen går ut på att ta fram kunskap om angelägna åtgärder och var i landskapet dessa bör genomföras för att ha störst naturvårdsnytta. För detta genomförs analyser, studier och utvärderingar för att öka kunskapen om de processer som format livsmiljöerna, samt vilka åtgärder som krävs för att bevara dessa. En viktig del av arbetet är också att göra ny kunskap känd och tillgänglig. 

Arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter har inneburit en bred samverkan på landskapsnivå för att lyckas att bevara de hotade arterna. Det behövs gemensamma insatser av alla samhällets sektorer och aktörer på de platser där arterna ännu finns kvar och där de har förutsättningar att etablera sig. Samarbetet gör att bevarandevärdena kan förstärkas i hela landskapet. Det stora behovet av åtgärder i landskapet gör arbetet utmanande och handläggarna på länsstyrelserna gör tillsammans med markägare, kommuner och ideella aktörer stora insatser. 

Många av åtgärdsprogrammen har varit igång under lång tid. Ett exempel på ett framgångsrikt åtgärdsprogram är lövgroda. Lövgrodan har återhämtat sig efter restaurering av märgelgravar, dammar och andra småvatten i Skåne. År 1989 fanns 2 500 spelande hannar vid 180 småvatten. 2004 bedömdes det finnas långt över 10 000 hannar och lövgrodor på nästan 800 platser. Från att ha varit klassad som nära hotad (NT) i rödlistan bedöms nu lövgroda vara livskraftig (LC) och åtgärdsprogrammet har avslutats.

Ett annat exempel där man sett framgångar efter insatser är inom arbetet med ängshök på Öland. Där har antalet lyckade häckningar ökat kraftigt genom ett samarbete mellan Länsstyrelsen och flera lokala aktörer, volontärer och lantbrukare.

Skräntärna är en annan fågelart som visar en positiv utveckling. Inom åtgärdsprogrammet för arten har mar bland annat arbetat med att identifiera anledningarna till att många häckningar misslyckats tidigare, där predation av bon och ungar visade sig vara ett stort hot. Därefter har man på flera sätt minskat predationen och förbättrat häckningsplatser, och populationerna har ökat i antal.

Inom åtgärdsprogrammet för fjällräv har man sökt ekonomiska medel från EU för att kunna jobba med åtgärder i större omfattning. EU-projekten har varit helt avgörande för fjällrävens populationsutveckling över tid. Vid 2000-talets början så fanns uppskattningsvis 20–40 individer kvar i hela Fennoskandien (Norge, Sverige och Finland på det europeiska fastlandet). Idag närmar vi oss 600 (vuxna) individer. Utöver resurser till viktiga åtgärder (populationsuppföljning, stödutfodring och rödrävsjakt) så innebär projekten ett samarbete över nationsgränserna.