Per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) är en stor grupp syntetiskt framställda kemikalier som använts i ett stort antal produkter och industriella processer sedan 1950-talet.

PFAS kännetecknas av att de innehåller en kolkedja där väteatomer har ersatts med fluoratomer. Hos perfluorerade ämnen har alla kolkedjans väteatomer ersatts med fluoratomer. Hos polyfluorerade ämnen har bara vissa av väteatomerna ersatts med fluoratomer. Den kemiska bindningen mellan kol och fluor är en av de starkaste som finns, vilket medför att PFAS är mycket svårnedbrytbara. Svårnedbrytbarhet, eller persistens som det också kallas, är en tekniskt och industriellt bra egenskap men som oftast är mycket problematisk ur ett miljö- och hälsoperspektiv.

PFAS kan delas in i olika grupper med olika kemiska strukturer. De mest studerade grupperna är perfluorerade karboxylsyror och perfluorerade sulfonsyror, såsom PFOA, PFNA, PFOS och PFHxS. Det finns också andra grupper som perfluorerade etrar, fluorerade alkoholer, fluorerade fosforföreningar och polymerer med fluorerad ryggrad eller sidokedjor.

Ämnenas olika kemiska egenskaper gör att de kan spridas på olika sätt i miljön. Vissa PFAS är mycket vattenlösliga och kan spridas långt via vatten, medan andra PFAS binder starkt till markens partiklar. Andra PFAS kan spridas via luften.

Det finns ingen övergripande lagstiftning som gäller för alla PFAS som grupp, däremot regleras ett fåtal specifika PFAS i olika regelverk på global nivå, EU-nivå och på nationell nivå. Inom Reach pågår ett arbete med att förbjuda och begränsa tillverkning, användning och utsläppande på marknaden av PFAS.

Ämnenas egenskaper och vilka PFAS som är förbjudna (kemi.se)

Information om PFAS på engelska (echa.europa.eu)