Jordmassor innehållande invasiva främmande växtarter

Från och med den 1 juli 2026 gäller ett undantag för icke-förorenade schaktmassor vilket innebär att 15 kap. miljöbalken och de föreskrifter som meddelats med stöd av kapitlet inte ska tillämpas under vissa förutsättningar som framgår i 15 kap. 3 § miljöbalken. Det innebär att icke-förorenade schaktmassor som uppfyller kriterierna inte kommer träffas av avfallslagstiftningen. Massor som omfattas av undantaget kan exempelvis användas i en konstruktion inom arbetsområdet där de grävts upp. Någon anmälan eller tillstånd krävs inte för sådan användning av icke-förorenade schaktmassor om kraven i 29 kap. 4 a § miljöprövningsförordningen är uppfyllda. Om åtgärder kan komma att väsentligt ändra naturmiljön krävs dock samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken, läs mer här.

Med icke-förorenade schaktmassor avses avfall som utgörs av icke-förorenad jord och annat naturligt förekommande material och som har producerats i samband med byggnads- eller anläggningsarbeten enligt 15 kap. 5 § 17 punkten miljöbalken. Sådana massor skulle kunna innehålla invasiva främmande arter som kräver särskild bekämpning¹. 

För att undantaget i 15 kap. 3 § miljöbalken ska bli tillämpligt på icke-förorenade schaktmassorna krävs att det är säkerställt att materialet kommer användas 

1. i sitt naturliga tillstånd, 
2. för byggnads- eller anläggningsändamål, 
3. på den plats där arbetena utfördes, och 
4. på ett sätt som inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön.

De icke-förorenade massorna ska användas i sitt naturliga tillstånd vilket innebär att materialet inte ska ha tillverkats eller bearbetats av människor. Att massorna ska användas för byggnads- eller anläggningsändamål betyder att massorna förutsätts användas för att konstruera eller anlägga något. Det krävs dock inget självständigt syfte med konstruktionen. Material som inte är lämpliga för konstruktion ingår därför inte i undantaget. Undantaget rymmer inte heller fall där det inte rör sig om en konstruktion utan enbart är fråga om en uppläggning av material. 

Naturvårdsverket rekommenderar att massor som ska användas i en konstruktion inom projektområdet grävs upp så nära inpå anläggandet som möjligt, för att begränsa spridningsrisken. Notera att transportförbudet avseende invasiva främmande arter gäller oavsett undantaget för icke-förorenade schaktmassor. Transport av massor till en tillfällig förvaring inom arbetsområdet, som sker på ett spridningssäkert sätt, kan vara tillåten om det utförs som ett steg i en planerad utrotning. 

Vidare avses med ”på den plats” ett projektområde. Begreppet ska inte tolkas snävt utan kan omfatta längre vägsträckor som ingår i ett projekt men det måste finnas en geografisk koppling till platsen för arbetena. Slutligen ska massorna användas på ett sätt som inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön vilket innebär att det är avgörande hur massorna används och vilka skyddsåtgärder som vidtas. Om det vidtas tillräckliga skyddsåtgärder, så att inga olägenheter uppkommer för människors hälsa eller miljön, är undantaget tillämpligt på massor innehållande invasiva främmande arter. Sådana skyddsåtgärder ska se till att reglerna om invasiva främmande arter efterlevs. Det kan exempelvis vara att massorna placeras på ett tillräckligt djup som säkerställer att växtdelar inte kan gro eller att massorna täcks med markduk.

Det är viktigt att komma ihåg att förbuden mot invasiva främmande arter, exempelvis transportförbudet och förbudet mot att släppa ut arter i miljön, gäller oavsett om undantaget i 15 kap. 3 § miljöbalken är tillämpligt.

¹ Prop. 2025/26:108 s. 113

Jordmassor som innehåller grobara växtdelar från invasiva främmande växtarter kan grävas upp och läggas på en behandlingsyta där växtdelarna i jorden bekämpas. Uppläggning på behandlingsyta blir en form av bekämpning av grobara delar från invasiva främmande växtarter. En förutsättning är att metoden är lämplig i det enskilda fallet, det vill säga att det kan säkerställas att grobara delar från invasiva främmande arter i jordmassorna bekämpas. Tillvägagångsättet förutsätter att jordmassorna sedan används, massorna ska inte ligga kvar på behandlingsytan tills vidare. Massorna kan till exempel användas i anläggningsändamål utan att några ytterligare försiktighetsåtgärder med anledning av invasiva främmande arter behöver vidtas.  

Jordmassorna behöver i vissa fall transporteras till behandlingsytan. Naturvårdsverket bedömer att sådana transporter från växtplatsen till behandlingsytan för bekämpning är att likställa med transport till anläggning i samband med utrotning och därmed inte omfattas av förbudet mot transport i EU-förordningen eller den nationella förordningen. Det är dock viktigt att tillräckliga försiktighetsåtgärder vidtas, så som att använda täckta flak och släp samt att rengöra redskap, så att spridning inte sker under transport.

Naturvårdsverket bedömer att uppläggning av jordmassor innehållande invasiva främmande arter på behandlingsyta kan utgöra en lämplig bekämpningsåtgärd enligt reglerna om invasiva främmande arter. Det kan även finnas ett kvittblivningsintresse och massorna anses då utgöra avfall. Därmed tillämpas avfallslagstiftningen och lagstiftningen om invasiva främmande arter parallellt. Det aktuella tillvägagångssättet kan kräva anmälan eller tillstånd enligt 29 kap. 68–70 §§ miljöprövningsförordningen, när det inte sker inom ett arbetsområde enligt 15 kap. 3 § miljöbalken. Om massorna, efter behandlingen, används inom arbetsområdet och övriga förutsättningar i 15 kap. 3 § miljöbalken är uppfyllda krävs ingen anmälan eller tillstånd enligt 29 kap. miljöprövningsförordningen.

Jordmassor innehållande grobara delar från invasiva främmande växtarter som bedöms vara avfall kan användas om kraven för återvinning för anläggningsändamål är uppfyllda. För att återvinningen i en anläggning även ska utgöra en form av bekämpning måste grobara delar från invasiva främmande växtarter inneslutas i anläggningen och bekämpas, exempelvis i en bullervall eller annan konstruktion. 

Därmed tillämpas avfallslagstiftningen och lagstiftningen om invasiva främmande arter parallellt i dessa fall. Tillvägagångssättet kan kräva anmälan eller tillstånd enligt 29 kap. 34–35 §§ miljöprövningsförordningen, när det inte sker inom ett arbetsområde enligt 15 kap. 3 § miljöbalken. Läs mer här:

Naturvårdsverkets handbok för återvinning av avfall i anläggningsarbeten (pdf)

Om användningen sker på den plats där arbetena utfördes och övriga förutsättningar i 15 kap. 3 § miljöbalken är uppfyllda krävs ingen anmälan eller tillstånd enligt 29 kap. miljöprövningsförordningen.

För att åtgärden ska anses som återvinning, och inte som bortskaffande, ska massorna komma till nytta som ersättning för något annat material och vara lämpliga för det tänkta ändamålet (15 kap. 5 § 29 punkten miljöbalken). Det finns vägledning och även hänvisning till relevant praxis på Naturvårdsverkets webbsida:

Masshantering och användning av massor i anläggningsarbete 

Åtgärden ska även utgöra en lämplig utrotningsmetod för aktuella invasiva främmande arter, materialet ska anses lämpligt som konstruktionsmaterial på den aktuella platsen både ur tekniska och miljömässiga aspekter samt att mer massor än vad som är nödvändigt för konstruktionens syfte inte ska användas. Det är viktigt att beakta om vissa aspekter, exempelvis andelen organiskt innehåll, skulle kunna få konsekvenser för de tekniska egenskaperna, eftersom det till exempel kan leda till ökad risk för sättningar. Det kan även behövas särskilda försiktighetsmått eller villkor för invasiva främmande arter.

Transport av massor med invasiva främmande arter till en anläggning för återvinning är, enligt Naturvårdsverkets bedömning, att likställa med transport till anläggning i samband med utrotning och omfattas därmed inte av transportförbudet i EU-förordningen eller den nationella förordningen. Vid sådana transporter måste tillräckliga försiktighetsåtgärder vidtas för att undvika spridning, exempelvis genom användning av täckta släp.

Om grobara delar från invasiva främmande växtarter inte kan bekämpas på något av de tillvägagångsätt som beskrivs ovan ska de transporteras på ett säkert sätt till en godkänd anläggning för deponi. Detta utgör då en tillåten transport till anläggning för utrotning enligt reglerna om invasiva främmande arter. På en deponi kommer massorna att inneslutas eller täckas för slutförvaring och därmed utrotas. Kontakta anläggningen för deponi i förväg för att säkerställa att de har möjlighet att ta emot massor med invasiva främmande arter. När avfallet ska registreras på avfallsanläggningen är den som lämnar avfallet (avfallsproducenten) ansvarig för att karaktärisera avfallet och beskriva avfallets egenskaper samt namnge aktuella invasiva främmande arter, läs mer här. 

Ta reda på och följ avfallsanläggningens rutiner för att förhindra spridning av invasiva främmande arter inne på avfallsanläggningen.

Med deponi avses en upplagsplats för avfall som finns på eller i jorden enligt 15 kap. 5 § 10 punkten miljöbalken. För att inrätta en ny anläggning för deponering av avfall krävs anmälan eller tillstånd enligt 29 kap. 18–25 §§ miljöprövningsförordningen.