Om det är säkerställt att det finns avsättning för massorna inom en rimlig tidsrymd är det en omständighet som talar för att massorna inte är avfall.  Verksamhetsutövaren ska kunna visa att det finns ett behov, en befintlig marknad, dvs. att avsättning är sannolik och att en efterfrågan faktiskt existerar. Det innebär att om jord- och stenmassor uppstår, till exempel vid exploatering, och massornas tekniska och miljömässiga kvalitet är sådan att de kan säljas på en befintlig marknad, och detta kan verifieras och fastställas i tid, så är det tillräckligt för att visa att avsättning är säkerställd. Med verifieras avses inte att det måste finnas ett kontrakt, utan efterfrågan kan också visas genom att behov av massorna framgår i en regional massplaneringsplan eller liknande.

Om det däremot saknas en marknad för massorna som har uppstått, eller om det endast finns en möjlig avsättning många år bort i tiden, är det en indikation på att massorna utgör ett avfall. 

För att kunna bedöma om massorna är lämpliga för avsedd användning kan massorna behöva undersökas eller kunskap om innehåll och egenskaper tas fram på annat sätt. För att bedöma detta kan Naturvårdsverkets vägledning om Undersökning av avfallets innehåll och egenskaper användas. Denna vägledning finns att nå längre ner på denna sida.

Massor kan innehålla tillförda föroreningar men ibland också naturligt förekommande, potentiellt miljö- och hälsoskadliga ämnen. Dessa föroreningar och ämnen kan ha en negativ påverkan på miljön och människors hälsa. Innehållet av föroreningar och potentiellt miljö- och hälsoskadliga ämnen avgör dock inte ensamt om massorna är lämpliga eller olämpliga att använda för olika ändamål. Frågan om massornas användbarhet och lämplighet styrs också av de faktiska förutsättningarna på den plats och för det ändamål som massorna är avsedda att användas. 

Om exempelvis jordmassor har så höga halter av en förorening att de måste behandlas för att minska eller helt ta bort dessa föroreningar innan massorna kan användas, är det en omständighet som pekar på att massorna utgör avfall. Detta gäller särskilt om behandlingen är tekniskt avancerad och därför behöver regleras med långtgående krav på skyddsåtgärder, t.ex. krav på anläggande av en tät behandlingsyta eller rening av lakvatten. Om massor enbart kan användas i kombination med motsvarande krav på skyddsåtgärder, indikerar det att massorna utgör avfall. 

För att tillsynsmyndigheten ska kunna bedriva effektiv och ändamålsenlig tillsyn över en verksamhet och kunna granska och följa upp de bedömningar som en verksamhetsutövare gör, är det viktigt att verksamhetsutövaren dokumenterar tillvägagångssätt för att komma fram till om massorna är avfall eller inte. Utgångspunkten för dessa bedömningar är kunskapskravet som finns i 2 kap. 2 § miljöbalken.

En verksamhetsutövare ska leva upp till samtliga hänsynsregler i 2 kap. miljöbalken i den utsträckning det inte kan anses orimligt enligt 2 kap. 7 §. Det är också verksamhetsutövaren som ska ha kunskap om vad bestämmelserna innebär för den egna verksamheten eller åtgärden. Att efterleva bestämmelserna i 2 kap. kräver ett kontinuerligt och systematiskt arbete av verksamhetsutövaren. 

Naturvårdsverket vill här lyfta fram vikten av att verksamhetsutövaren dokumenterar hur denne kommit fram till om det uppkomna materialet utgör avfall eller icke-avfall och på vilket underlag denna bedömning har grundats. Om verksamhetsutövaren är osäker på hur bedömningen kan göras i ett enskilt fall bör denne stämma av detta med tillsynsmyndigheten. Avstämningen bör ske innan massorna hanteras vidare.  

Om tillsynsmyndigheten inte delar verksamhetsutövarens bedömning, eller om myndigheten saknar något underlag som visar hur bedömningen har gått till, kan myndigheten förelägga verksamhetsutövaren att inkomma med mer underlag som styrker bedömningen, alternativt förelägga verksamhetsutövaren att hantera massorna som avfall.

Mer vägledning om avfallsbegreppet finns att nå här:

Definition av avfall

För att utreda vilket underlag som därmed kan behövas har vi beställt en studie som kan utgöra vägledning för prövnings- och tillsynsmyndigheter, men också för verksamhetsutövare.

I samband med muddring hanteras uppkommet avfall i form av förorenade muddermassor på olika sätt. På senare tid har intresset ökat för att använda detta avfall för anläggningsändamål, ofta för utbyggnad av kaj eller hamnplaner. En stabilisering kan syfta till att minska miljöpåverkande egenskaper genom att binda/omvandla föroreningar men kan också resultera i enbart en geoteknisk stabilisering med en ökad bärighet.

För att tillåtligheten för en miljöfarlig verksamhet ska kunna prövas måste en bedömning av verksamhetens miljöpåverkan vara möjlig. Detta innebär att för att utreda om en långsiktig stabilisering och solidifiering kan uppnås för förorenade muddermassor krävs noggranna undersökningar. Verksamhetsutövaren måste ha goda kunskaper om muddermassornas föroreningsinnehåll. Metoden för stabilisering och solidifiering (den s.k. s/s-metoden) måste också anpassas till de aktuella massorna och till rådande förhållanden på den plats där de ska användas. Användning av muddermassor tillsammans med annat avfall på ett sätt som inte är miljömässigt lämpligt riskerar att orsaka problem i vattenmiljön och att nya förorenade områden skapas.

För att utreda vilket prövningsunderlag som kan behövas för denna typ av verksamhet har vi beställt en studie som kan utgöra vägledning för berörda myndigheter, men också för verksamhetsutövare.

Målsättningarna med denna studie har varit att:

• göra en sammanställning av projekt i Norden där s/s-metoden använts, där det även framgår vilka metoder och bindemedel som har använts, egenskaperna hos det avfall som har stabiliserats/solidifierats, eventuella speciella platsspecifika förhållanden, resultat från eventuell uppföljning samt anläggningens ålder.
• beskriva vad som är känt angående fastläggningsmekanismerna för de bindemedel som används vid s/s behandling för vanligen förekommande föroreningar i muddermassor.
• ge förslag på undersökningar som användare av s/s-metoden bör genomföra för bedömning av erhållen effekt på utlakningsegenskaper.
• ge förslag på uppföljande kontrollundersökningar som användare av s/s-metoden bör genomföra samt diskutera möjliga strategier för att utvärdera beständighet och långtidsegenskaperna hos s/s behandlade massor.
• identifiera kunskapsluckor och behov av fortsatta studier.

Studien har finansierats med medel från miljöforskningsanslaget.

Stabilisering och solidifiering av muddermassor (pdf 1,97 mb)

På uppdrag av regeringen har Naturvårdsverket tagit fram förslag på allmänna regler för viss behandling av avfall. Uppdraget redovisades i januari 2020. Bakgrunden till uppdraget var att all behandling av avfall behöver vara anmälnings- eller tillståndspliktig alternativt omfattas av allmänna regler för att avfallsdirektivet ska vara uppfyllt. En av de verksamheter som Naturvårdsverket har föreslagit allmänna regler för är återvinning av avfall för anläggningsändamål. Förslaget omfattar enbart sådan återvinning av avfall för anläggningsändamål som idag är U-verksamhet.

Miljödepartementet har valt att inte gå vidare med förslagen. Det innebär att all återvinning av avfall i anläggningsändamål framledes kommer omfattas av minst anmälningsplikt. Med hänsyn till detta kommer Naturvårdsverkets vägledning på detta område anpassas och utvecklas för att kunna tillämpas på all anmälan- och tillståndspliktig verksamhet.