Vägledning

Definition av avfall

Avfallsbegreppet har en vid tillämpning. Med avfall menas alla föremål eller ämnen som innehavaren vill göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med.

Sidan vänder sig till

Dig som arbetar på tillsynsmyndighet och till dig som hanterar avfall.

Bra att veta

Avfallsdefinitionen är gemensam för EU (avfallsdirektiv 2008/98/EG), och ska därför tolkas i ljuset av EG-domstolens praxis.

Definition av avfall

Definitionen av avfall är betydligt vidare än tidigare svensk praxis före EU-inträdet. Ekonomiskt värde, användning eller återanvändning spelar inte någon självständig roll för om något definieras som avfall eller inte. Läs mer i EU-kommissionens vägledning till avfallsdirektivet.

EU-kommissionen vägledning till avfallsdirektivet

Definition av materialåtervinning

Materialåtervinning är ett av stegen i avfallshierarkin och en definition av begreppet finns i miljöbalken.

Att materialåtervinna avfall innebär enligt 15 kap 6 § miljöbalken att upparbeta avfall till nya ämnen eller föremål som inte ska användas som bränsle eller fyllnadsmaterial. Den svenska definitionen bygger på artikel 3 punkt 17 i avfallsdirektivet.

Enligt avfallsdirektivet (2008/98) framgår att materialåtervinning är varje form av återvinningsförfarande genom vilket avfallsmaterial upparbetas till produkter, material eller ämnen, antingen för det ursprungliga ändamålet eller för andra ändamål; det omfattar upparbetning av organiskt material men inte energiåtervinning och inte upparbetning till material som ska användas som bränsle eller fyllmaterial.

Att återvinna avfall innebär i vissa fall flera återvinningssteg på flera olika verksamhetsställen och innefattar komplicerade processer. Det kan i andra fall vara fråga om relativt enkla processer som till exempel en provtagning. Ett återvinningsförfarande kan också resultera i ett eller flera material och produkter. För varje material eller produkt som är ett resultat av ett återvinningsförfarande måste en bedömning göras om materialet fortfarande är ett avfall eller om det upphört att vara avfall. Det är verksamhetsutövaren som ska göra bedömningen. Tillsynsmyndigheten kan sedan granska den bedömning som gjorts.

När avfall upphör att vara avfall

Att materialåtervinna avfall innebär att avfallet i något skede upphör att vara avfall. En komplex återvinningsprocess kan ge upphov till flera olika material och produkter som kan klassificeras på olika sätt enligt lagstiftningen. Som ett exempel kan en pyrolysprocess för kemisk återvinning av plast ge upphov till en gas som används som bränsle, en aska som används som fyllmaterial och en pyrolysolja som används för att tillverka plast. I ett sådant fall skulle pyrolysoljan kunna anses som materialåtervunnen under förutsättning att den har upphört att vara avfall. I detta exempel skulle dock inte askan eller gasen uppfylla definitionen för materialåtervinning.

Avfall eller biprodukt

När en vara eller en produkt tillverkas bildas ofta restprodukter. Ett exempel är sågspån vid sågverk. Bedömningen av om restprodukterna ska anses vara avfall eller biprodukt har alltid haft stor betydelse. Frågan är särskilt aktuell sedan nya bestämmelser om biprodukt är införda i femtonde kapitlet samt bestämmelserna i REACH har börjat träda i kraft.

Att avgöra om en restprodukt ska klassas som avfall eller inte är i många fall svårt. Den aktuella restprodukten kan visserligen ha uppstått oavsiktligt vid produktionen av något annat, men kan likväl kanske användas som vilken produkt som helst.

Kemikalieinspektionens information om REACH (Förordning om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier)

Avfall eller biprodukt

Avfallsslag

För att kunna skilja på olika typer av avfall finns det i bilaga 3 till Avfallsförordningen en förteckning av avfallstyper med sexsiffriga koder. Den detaljerade avfallskatalogen används för statistik och för att skilja ut vad som är farligt avfall. Avfallsförteckningen baserar sig på EG-kommissionens beslut 2000/532/EG, men uppdateras löpande efter nya beslut från kommissionen.

EG-kommissionens beslut 2000/532/EG

Vägledning om klassificering av farligt avfall

Begreppet avfallsproducent

Alla som ger upphov till avfall är en avfallsproducent. En ursprunglig avfallsproducent kan vara en verksamhetsutövare som genom sin tillverkning ger upphov till avfall men det kan även vara en privatperson. Nedan vägleder vi mer om begreppet.

I de flesta fall är det okomplicerat att konstatera vem som är avfallsproducent men i vissa fall kan det vara svårare att bedöma. Det är viktigt att veta vem som är avfallsproducent eftersom en avfallsproducent har vissa skyldigheter. Vissa krav riktas mot just avfallsproducenten till exempel ska avfallsproducenten ansvara för att se till att avfallet behandlas och även stå för kostnaderna för hanteringen av avfallet. Det är inte möjligt att avtala om vem som ska vara avfallsproducent. Genom avtal går det dock att frigöra sig från ansvar från avfallets fullständiga behandling och från kostnaderna för hantering av det producerade avfallet. 

Enligt principen om att förorenaren betalar är det viktigt att det finns en tydligt utpekad aktör som står för kostnaderna för behandlingen av avfallet. Är inget annat föreskrivet eller avtalat ska kostnaderna därför bäras av den ursprungliga avfallsproducenten.

När det är oklart vem som ansvarar för avfallet kan man undersöka närmare i vems verksamhet avfallet uppstår. En viktig aspekt är då vilka roller och ansvar de olika berörda aktörerna har. Ofta är det utföraren som själv har kontroll och ansvarar över det uppkomna avfallet. En motsatt situation kan uppstå när den som anlitas för att utföra ett visst arbete som genererar avfall saknar rådighet över avfallet och därigenom saknar möjlighet att uppfylla de krav som ställs på en avfallsproducent. I de fallen bör det vara beställaren av uppdraget som ses som avfallsproducent och inte utföraren. När det gäller bygg- och rivningsåtgärder kan det i sammanhanget tilläggas att det finns ett stort ansvar för byggherren i enlighet med 10 kap. 6 § plan- och bygglagen (2010:900). Ansvaret är att redan innan avfallet uppstår upprätta en kontrollplan där det bland annat ska uppges vilket avfall som åtgärden kan ge upphov till och hur avfallet ska tas om hand.

Verksamhetsutövaren behöver göra bedömningen om vem som är avfallsproducent och således vem som har ett ansvar för att agera i enlighet med de bestämmelser som riktas mot just avfallsproducenten. Vid osäkerhet är det viktigt att stämma av med sin tillsynsmyndighet. För att undvika missförstånd och eventuella tvister är det också bra att alltid tydliggöra rollerna mellan olika aktörer genom avtal.

Det avfall som uppstår som en följd av service och underhåll och liknande arbeten, bör normalt anses uppstå i den egna verksamheten. Det betyder att avfallet uppstår i den verksamhet som utför servicen eller underhållet, även om arbetet utförs hos någon annan eller på annan plats än i de egna verksamhetslokalerna. Typisk serviceverksamhet kan i detta sammanhang till exempel vara en elektriker eller bilmekaniker. Den verksamhetsutövare som utför servicearbetet blir således avfallsproducent. Detta gäller dock endast det avfall som uppkommer som en direkt följd av att det specifika arbetet utförs. Som huvudregel är det den som utför servicen som bör ha kontroll över vilket avfall som kommer uppstå och hur det ska hanteras och således är det den som är avfallsproducent.

Exempel på vad som avses med servicearbeten.

Exempel 1

Servicebolaget AB åker ut och utför service på arbetsmaskiner. Det uppstår farligt avfall i form av bland annat olja. Servicebolaget AB tar med oljor mm till sin verkstad. Vi bedömer att avfallet uppstår inom Servicebolaget AB:s verksamhet.

Exempel 2

Elbolaget AB säljer och levererar kyl, frys och andra vitvaror. Bolaget utför också service där det kan uppstå kablar och trasiga komponenter som är elavfall. Vi bedömer att det farliga avfall som uppstår i form av elavfall i samband med service uppstår i Elbolaget AB:s verksamhet. Däremot omhändertagande av avfall som utgörs av hela kyl och frysar mm, omfattas inte. Sådant avfall uppstår inte som en följd av service och underhåll. I dessa fall är den som lämnar avfallet att se som avfallsproducent, och den som tar emot avfallet, en yrkesmässig transportör.

EU-vägledning som bygger på domar från EU-domstolen

För att reda ut och förtydliga gränsdragningen mellan avfall och produkter (inklusive biprodukter) har EU-kommissionen tagit fram en vägledning om vad som bör anses vara avfall respektive biprodukt. Vägledningen bygger på domar från EG-domstolen som rör avfallsbegreppet.

Vägledningen är relevant vid tillämpningen av den svenska avfallsdefinitionen eftersom den är baserad på EG:s avfallsdefinition och eftersom praxis från EG-domstolen är bindande för Sverige. Vägledningen tar inte upp frågan om när avfall upphör att vara avfall.

Beslutsträd ger stöd i bedömningen

I slutet av vägledningen finns ett beslutsträd som stöd för bedömningen. Beslutsträdet är översiktligt och ska läsas tillsammans med vägledningen. Viktigt att tänka på när beslutsträdet används är att även om det visar att restprodukten är en biprodukt så är den ändå ett avfall om man i praktiken gör sig av med den.

EG-domstolen har i domar angett att tecken på att det handlar om avfall kan vara att restprodukten inte är anpassad till det den används till eller att det krävs särskilda skyddsåtgärder vid användningen för att skydda miljön.

EU-Kommissionens vägledning om restprodukter (pdf 176 kB)

Miljöbalkens 15 kapitel och de allmänna hänsynsreglerna

Om något är en biprodukt eller avfall påverkar bland annat om det omfattas av vissa tillståndsplikter och anmälningsplikter. Vad som är att betrakta som en biprodukt regleras i första paragrafen i miljöbalkens 15 kapitel:

Ett ämne eller föremål som uppkommit i en produktionsprocess där huvudsyftet inte är att producera ämnet eller föremålet ska anses vara en biprodukt i stället för avfall, om

  1. det är säkerställt att ämnet eller föremålet kommer att fortsätta att användas,
  2. ämnet eller föremålet kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis,
  3. ämnet eller föremålet har producerats som en integrerad del av produktionsprocessen, och
  4. den användning som avses i 1 inte strider mot lag eller annan författning och inte leder till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa.

Oavsett om en restprodukt är en biprodukt eller avfall så gäller dock de allmänna hänsynsreglerna i 2 kapitlet miljöbalken vid till exempel lagring och användning. Enligt dessa regler ska en verksamhetsutövare vidta de skyddsåtgärder och begränsningar som behövs för att undvika skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön, så länge det inte rör sig om orimliga åtgärder. Tillsynsmyndigheten kan också meddela förelägganden om detta.

Om du som verksamhetsutövare har frågor kring avfall och biprodukter ska du i första hand kontakta din tillsynsmyndighet, det vill säga den kommunala miljöförvaltningen eller i vissa fall länsstyrelsen.