Allemansrätten för kommuner
Vägledningen beskriver kommunens roll inom tillsyn, planering och lokala föreskrifter samt ger stöd i vanliga frågor om exempelvis skyltar, hemfridszon, stränder och organiserat friluftsliv.
Kommunens arbete med allemansrätten bidrar till att fler människor får tillgång till naturen och kan utöva friluftsliv på ett hänsynsfullt sätt. Genom information, planering och tillsyn kan kommunen förebygga konflikter, öka kunskapen om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller samt skapa goda förutsättningar för friluftsliv, naturvård och en hållbar användning av naturen.
Sidan vänder sig till
Dig som tjänsteman på kommun.
Bra att veta
Kontakta länsstyrelsen i ditt län vid frågor om stängsel i naturen, skyddade områden samt frågor om allemansrätten i enskilda ärenden. För generell vägledning om allemansrätten, kontakta Naturvårdsverket.
Frågor som kommunen hanterar
Lokala ordningsföreskrifter
Kommunen kan genom lokala ordningsföreskrifter reglera hur vissa platser får användas, till exempel badplatser, parker, motionsspår och friluftsområden. Föreskrifterna får bara begränsa allemansrätten när det finns ett tydligt behov, till exempel för att skydda natur, säkerhet eller allmän ordning. Kommunen ansvarar för att föreskrifterna är aktuella, tydliga och väl kommunicerade till allmänheten.
Skyltar/otillåtna förbudsskyltar
Kommunen ansvarar för tillsyn och tillståndsgivning av skyltar som avvisar allmänheten. Skyltar som felaktigt begränsar allemansrätten ska tas bort eller rättas. Kommunen behöver därför ha rutiner för att ta emot anmälningar, bedöma skyltars laglighet och föra dialog med markägare vid behov.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
Vilka regler gäller?
- Skyltar som avvisar allmänheten från ett allemansrättsligt tillgängligt område av betydelse för friluftslivet kräver tillstånd från kommunen.
- Tillstånd behövs inte om det är uppenbart att allmänheten ändå inte får vistas där, till exempel inom hemfridszon eller på mark som riskerar att skadas t.ex. odlingsmark.
- Skyltar som varnar för reella faror, till exempel ”se upp för stupet”, ”varning för tjuren”, kräver inte heller kommunalt tillstånd.
- Om en skylt inte bedöms vara tillåten kan kommunen besluta att den ska tas ner. Föreläggande eller förbud kan förenas med vite.
- Lagen anger inte vilken kommunal myndighet som ska pröva tillståndsfrågan.
5 § Lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning (riksdagen.se)
Koppling till hemfridszon
Regler om privata förbudsskyltar behöver ses i relation till brottsbalkens regler om tagande av olovlig väg och hemfridsbrott, eftersom dessa bestämmer var allmänheten faktiskt får vistas. Det påverkar i sin tur vilka skyltar som är tillåtna utan tillstånd.
Eftersom allmänheten inte får vistas inom hemfridszon eller på mark som riskerar att skadas, behöver markägaren inte ansöka om tillstånd för att sätta upp skyltar som markerar detta. Dessa skyltar är tillåtna eftersom de endast informerar om redan gällande begränsningar.
Hemfridszon
Hemfridszonen är området närmast en bostad där allmänheten inte får vistas. Kommunen kan behöva vägleda både markägare och allmänhet om vad som gäller, särskilt i områden där bostäder ligger nära stigar, stränder eller populära friluftsområden. Tydlig information och god fysisk planering minskar konflikter.
Inom hemfridszonen får markägaren markera privat mark, till exempel med staket eller planteringar. Hela fastigheten omfattas dock inte automatiskt av hemfridszonen, exempelvis omfattas inte badbryggor eller ängslador om de ligger utanför det område där boende kan förväntas få vara ostörda.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
Tagande av olovlig väg
Reglerna om tagande av olovlig väg i brottsbalken anger var allmänheten inte får färdas eller vistas.
Det är förbjudet att olovligen färdas över:
- tomt, det vill säga området närmast bostaden där boende ska kunna vara ostörda
- planteringar, såsom trädgårdar, parker och plantskolor
- annan mark som kan skadas, till exempel skogsplanteringar eller åkermark mellan sådd och skörd
Förbudet gäller även om den ekonomiska skadan kan förväntas bli liten.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
Bryggor och stränder
Stränder och bryggor är vanliga platser där frågor om allemansrätten uppstår. Kommunen kan behöva informera om vad som gäller för tillträde, bad, båtplatser och privatägda bryggor. Kommunen har också en roll i att planera för god tillgång till stränder och vattenområden för allmänheten.
Bryggor
Allmänheten får tillfälligt nyttja privata bryggor förutsatt att de befinner sig utanför hemfridszon. Besökare får inte hindra ägarens egen användning av bryggan. Samma princip gäller för t.ex. vindskydd eller grillplatser.
Stränder
Stränder ska hållas tillgängliga för allmänheten, även om markägaren är en privatperson. Skyltar som tex ”privat strand/brygga” kan strida både mot strandskyddsreglerna och regler om privata skyltar. Läs mer om Skyltar längre upp på sidan.
Inom strandskyddat område är tomtplatsen det område som markägaren får lov att hävda som privat, alltså hemfridszonen där allmänheten inte får vara. Marken utanför tomtplatsen ska fortsatt vara tillgänglig för allmänheten. På äldre fastigheter finns ibland ingen beslutad tomtplats, då får kommunen till exempel vid tillsyn bedöma vad som är lagligt ianspråktaget.
Allemansrätten i skyddade områden
Allemansrätten gäller även i skyddade områden, men för att uppfylla syftet med skyddet kan vissa begränsningar behövas. Länsstyrelsen eller kommunen kan därför besluta om ordningsföreskrifter för naturreservat, så kallade C-föreskrifter. Föreskrifterna kan reglera sådant som annars är tillåtet enligt allemansrätten, till exempel eldning, tältning eller passage.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
När får föreskrifter begränsa allemansrätten?
En föreskrift får bara meddelas om den behövs för att tillgodose syftet med skyddet och den får inte vara mer långtgående än nödvändigt. Det är endast det som uttryckligen begränsas i föreskriften som inskränks i övrigt gäller allemansrätten som vanligt.
Anläggningar och avgifter
Det är tillåtet att ta betalt för tjänster eller anläggningar i naturen, till exempel en guidad tur, ved eller bastu. Det är däremot inte tillåtet att ta ut tvingande avgifter för exempelvis spår, leder eller tillgång till naturområden där allemansrätten gäller. För att kunna ta ut avgifter för till exempel skidspår behöver det vara en anläggning i juridisk mening. Då gäller inte allemansrätten.
En anläggning där allemansrätten inte gäller präglas av att större investeringar gjorts, som exempelvis tillverkning av konstsnö, anläggande av belysning och andra mer kostsamma konstruktioner såsom belysning, broar och omfattande spångning m.m. Vanligen är sådana anläggningar också kostsamma att sköta och underhålla.
Det finns inget hinder för frivilliga bidrag men då ska det också framgå tydligt att det inte är en tvingande avgift. För parkeringar, vallabodar, omklädnings- och bastulokaler m.m. går det fint att ta ut tvingande avgifter.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
Vad säger lagen?
Det finns en dom från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) från november 2012. Det är en prövning om ett beslut av Mora kommun strider mot ”lag och författning”. Domen handlar om ett skidspår som kommunen tar ut en avgift för. Domstolen kommer fram till att beslutet inte står i strid mot allemansrätten.
HFD lyfter fram att avgifter bara är möjliga om arrangören lagt ner betydande kostnader i form av arbete och material vilket var fallet i Mora. Det innebär ingen generell rätt att ta ut tvingande avgifter. Man lyfter också fram situationen i området där det finns stora arealer som även fortsättningsvis är allemansrättsligt tillgängliga. HFD:s dom utgör en så kallad laglighetsprövning enligt kommunallagen, där domstolen fann att Mora kommun följt lagen.
Frågan om tvingande avgifter är dock i nuläget inte avgjord i ett civilrättsligt mål, varför det inte går att säga hur den civilrättsliga aspekten möjligen kommer att bedömas vid en framtida sådan domstolsprövning.
Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr 6966-11 (HFD 2012 ref. 70) (domstol.se)
Organiserad verksamhet
Allemansrätten gäller i första hand för enskilda personer, men den kan även omfatta organiserade och/eller kommersiella aktiviteter, så länge dessa ryms inom allemansrättens ramar och inte orsakar skada eller störning.
Arrangören ansvarar bland annat för att vidta skydds- och försiktighetsåtgärder, visa hänsyn till andra som använder naturen och skaffa sig kunskap om förutsättningarna i det område där aktiviteten planeras.
Om en aktivitet faller utanför allemansrätten till exempel om skyltar sätts upp, terrängen förändras eller evenemang återkommer regelbundet krävs tillstånd, överenskommelse eller medgivande från markägare. I vissa fall behövs även särskilda tillstånd, såsom dispens från kommunala naturreservatsföreskrifter samt eventuellt dispens från strandskydd. Kontakta länsstyrelsen rörande terrängkörningslagen, artskyddsreglerna eller samråd enligt miljöbalken.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
Utbilda och informera allmänheten
Kommunen möter många målgrupper som använder naturen: skolor, föreningar, nyanlända, friluftsutövare och besökare. Genom riktad information, utbildningsmaterial, skyltning och samarbete med lokala aktörer kan kommunen stärka kunskapen om allemansrätten och förebygga konflikter.
Aktuellt om allemansrätten
Nyhetsbrevet lyfter nyheter, vägledning och stöttar dig som vill kommunicera om allemansrätten till allmänheten.
