Att riskbedöma och åtgärda PFAS-föroreningar inom förorenade områden

Syftet med vägledningen är att öka tillsynsmyndigheternas kunskap om PFAS. I vägledningen beskrivs den kunskap som finns idag om egenskaper hos PFAS, användningsområden och källor till PFAS, samt risker och metoder för att åtgärda PFAS-förorenade områden. Naturvårdsverkets och SGI:s förhoppning är att vägledningen ska bidra till en effektiv och enhetlig tillsyn av områden förorenade med PFAS. Det pågår mycket forskning och teknikutveckling inom ämnesområdet PFAS. Naturvårdsverket och SGI följer kunskapsutvecklingen, och under 2021 påbörjar vi arbete med att uppdatera vägledningen, eftersom ny kunskap och information har tillkommit sedan januari 2019 då vägledningen publicerades.

Vägledningen är en kunskapssammanställning, som fokuserar på PFAS-förorenade områden, men inte på verksamheters hantering av kemiska produkter som innehåller PFAS. För att hålla denna vägledning så kortfattad som möjligt har vi i början av den lagt in ett länkbibliotek där det finns hänvisningar via webblänkar till relevanta källor som innehåller utförligare beskrivningar av bland annat provtagningsstrategier och analysmetoder. Provtagningsstrategier och analysmetoder redovisas således inte i denna vägledning.

Idag finns endast ett fåtal etablerade metoder som anses vara tillämpliga för att åtgärda föroreningar inom mark- och grundvattenområden förorenade med PFAS. Flertalet av de åtgärdsmetoder som beskrivs i denna vägledning är fortfarande i ett relativt tidigt skede av utveckling, och där fullskaliga fältförsök ännu ej har utförts. Vi vill dock presentera dessa för att visa att forskning och teknikutveckling inom ämnesområdet PFAS pågår.

PFAS har uppmärksammats de senaste åren, då många av dem är toxiska, hälso- och miljöfarliga, och flera av dem bioackumuleras. Dessa föreningar har påträffats i dricksvatten på flera platser i Sverige, både i allmänna vattentäkter och i enskilda brunnar. PFAS är en organisk ämnesgrupp som består av ett stort antal olika kemiska ämnen och det bedöms att mer än 3000 olika varianter finns i omlopp på världsmarknaden. PFAS förekommer inte naturligt, utan är syntetiskt framställda av människan. De första PFAS tillverkades redan på 1920-talet och sedan 1950-talet har tillverkningen varit storskalig. PFAS har speciella fysikaliska och kemiska egenskaper (såsom värmetålighet, ytspänningssänkande, smuts- och vattenavvisande). De har ansetts vara mycket funktionella i kommersiella och industriella sammanhang, till exempel inom textil-, plast- och pappersindustri, som beläggning i stekpannor, i viss elektronik, i brandsläckningsskum, färg och lim.

Frågor som rör ansvar för att åtgärda förorenade områden ligger utanför denna vägledning, varför vi hänvisar till befintlig vägledning om detta. För efterbehandlingsterminologi hänvisar vi till Naturvårdsverkets generella vägledning om att efterbehandla förorenade områden. För vägledning om de viktigaste aspekterna för att initiera tillsyn av ett område förorenat med PFAS hänvisar vi till länsstyrelsernas Vägledning för att underlätta initiering av tillsynsärenden vid misstänkt förorenade områden med avseende på PFAS (högfluorerade ämnen), publicerad i januari 2018. 

Här kan du läsa länsstyrelsernas tillsynsvägledning (pdf)

37 myndigheter och forskningsinstitutioner har kommit överens om ett utökat samarbete för att hantera problemen med högfluorerade ämnen (PFAS). Myndigheterna har undertecknat en gemensam avsiktsförklaring om att samarbeta för att minska riskerna och öka kunskapen om PFAS.

Avsiktsförklaringen innebär att myndigheterna inom sina respektive ansvarsområden ska bidra till utökat samarbete för att minska riskerna och öka kunskapen om PFAS. Kommunikationen mellan myndigheterna ska öka för att förbättra riskbedömning, regelutveckling, miljöövervakning, forskning, teknikutveckling och tillsyn när det gäller högfluorerade ämnen. Den offentliga tillsynen ska förbättras och vid behov ska myndigheterna ta fram tillsynsvägledning.

Här kan du läsa den gemensamma avsiktsförklaringen