I klimatrapporteringens sektor "Markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk" (på engelska: Land Use, Land-Use Change, and Forestry, LULUCF) rapporteras kolförrådsförändringarna för varje marktyp samt avverkade träprodukter:
- skogsmark
- åkermark
- betesmark
- bebyggd mark
- våtmark (torvproduktion)
- övrig mark
- avverkade träprodukter (HWP).
De årliga förändringarna i kolförråd beräknas för kolpoolerna:
- levande träd och växter
- döda träd och växter
- markkol (mineraljord och organogen jord).
Kolförrådsförändringen rapporteras för alla marktyper som anses vara brukade och mänskligt påverkade.
Störst upptag på skogsmark
Nettoupptaget inom markanvändningssektorn är fortsatt stabilt på en hög nivå och har dessutom ökat sedan år 1990. Under perioden 1990–2017 har nettoupptaget i genomsnitt uppgått till cirka 40 miljoner ton koldioxidekvivalenter men det förekommer stor mellanårsvariation. Det totala nettoupptaget inom hela sektorn var år 2017 cirka 44 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Observera att osäkerheten i siffrorna inom denna sektor är stora, speciellt för de sista fyra åren på grund av beräkningsmetoden.
De största nettoupptaget och kolflöden- sker inom skogsmark som återfinns på 63 procent av Sveriges areal. Inom denna marktyp sker det största nettoupptaget genom inbindning av koldioxid i träd (kolpoolen levande träd och växter) samt upptag av kol i mineraljorden.
Förändringen i kolpoolen levande träd och växter följer utvecklingen i förhållandet mellan avverkning och tillväxt. Under perioden 1990–2017 har avverkningen ökat, men på grund av att även tillväxten i skogen har ökat under samma period är nettoupptaget i sänkan (tillväxt minus avgång (avverkning och nedbrytning)) fortsatt är på ungefär samma nivå år 2017 som år 1990.
Skogsmarken är en fortsatt stor sänka
På skogsmark har nettoupptaget ökat under perioden 1990 till och med 2017 från 36 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 43 miljoner ton. Att nettoinlagringen fortsatt är hög nivå beror på att tillväxten i levande träd och växter är större än avverkningen samt på kolinlagringen i mineraljord. De stora förändringarna i levande träd och växter syns framförallt år 2005 och till viss del år 2007. Detta beror på stormarna Gudrun (2005) och Per (2007) som tog ner extra mycket skog. Att avverkningen blev större dessa år avspeglas i avverkade träprodukter.
Upptaget i avverkade träprodukter (uppdelat i kategorierna sågat material, skivor och papper) är större de år som avverkningen är hög. I samband med stormen Gudrun ökades uttaget av stamved på ytterligare vilket gav det största upptaget i denna kolpool sedan år 1990. År 2017 var sänkan cirka 7 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Detta är en minskning på 1,5 miljon ton koldioxidekvivalenter jämfört med år 2016 och minskningen återfinns framförallt i papper och pappersmassa.
Upptaget av kol i mineraljorden är en långsam process som bland annat beror av tillgången på mängden avverkningsrester och det årliga förnafallet från träden (barr och löv), tillsammans benämnt döda träd och växter. Den beräknade ökningen i mineraljord leder till stort nettoupptag men är i förhållande till den totala markkolspoolen relativt liten. Siffrorna ska läsas med försiktighet då detta är kolflöden som är svåra att uppskatta.
Utsläpp från åkermark, bebyggd mark och våtmarker
Utsläppen inom sektorn sker framför allt inom marktyperna åkermark, bebyggd mark och våtmark.
Åkermark finns på sex procent av Sveriges yta. Nettoutsläppen av växthusgaser från åkermarken har i genomsnitt varit cirka fyra miljoner ton koldioxidekvivalenter per år under perioden 1990–2017 med de största nettoutsläppen på cirka sex till sju miljoner ton koldioxidekvivalenter. Inom denna sektor är det stora variationer mellan åren, som beror på variationen av upptag och utsläpp av kol i mineraljord.
Variationerna i åkermarkens mineraljord beror främst på vad som odlas och hur stora arealer vissa grödor odlas på samt hur stor andel av åkermarken som ligger i träda. Till detta kommer även variationen i vädret. Nettoutsläppen på åkermark sker framförallt på organogena jordar när det organiska materialet bryts ner och ju mindre areal organogen mark desto minder utsläpp.
Bebyggd mark utgör fyra procent av Sveriges yta. Denna marktyp är en källa för växthusgaser och har varit så under hela perioden 1990–2017. Nettoutsläppen är cirka tre miljoner ton koldioxidekvivalenter och utsläppen sker framförallt i samband med anläggande av vägar, dragning av kraftledningar samt vid byggnation.
16 procent av Sveriges areal består av våtmark. Det är enbart de våtmarker som är brukade (torvproduktion) som räknas in i denna marktyp och arealen för torvproduktion är lite. Nettoutsläppen från torvproduktion i Sverige är liten, cirka 0,2 miljon ton koldioxidekvivalenter.
Observera att osäkerheten i siffrorna för de sista fyra åren är större än för tidigare år.