Stöd och information

EU-förordningen om förpackningar (PPWR)

Flera öppna kartonger

Tillverkare, importör eller distributör – det här gäller för dig

Granskad: 24 augusti 2026

Här får du hjälp att avgöra om du är tillverkare, importör eller distributör av förpackningar och vilka krav du i så fall behöver leva upp till.

Flera krav för tillverkare, importörer och distributörer gäller från och med den 12 augusti 2026. Men en rad bestämmelser kommer dock att tillämpas vid senare datum. Se avsnittet ”Viktiga datum” på den här sidan.

Sidan vänder sig till

Företag som tillverkar, importerar eller distribuerar förpackningar i Sverige.

Ny förordning

Sekundärlagstiftning

EU-kommissionen kommer att anta ett flertal delegerade akter och genomförandeakter, så kallad sekundärlagstiftning, som kompletterar förordningen och förtydligar vissa bestämmelser. För mer information när dessa akter förväntas komma, se EU-kommissionens hemsida  eller tidslinjen:

Tidslinje

Delegerad akt med undantag för vissa ekonomiska aktörer som använder emballage och remmar för lastpallar från kravet på 100 % återanvändning för dessa förpackningsformat (se Kommissionens antagande 25 februari 2026):

Undantag från kravet på återanvändning för emballage och remmar av plast (europa.eu)

EU-kommissionens webbsida

EU-kommissionen har en webbsida där du hittar samlad information om de nya reglerna och tillhörande vägledning och underlag. Sidan uppdateras löpande.

Packaging waste (europa.eu)

Vägledning från EU-kommissionen

EU-kommissionen har tagit fram vägledning för att förtydliga vad vissa delar i EU-förordningen innebär så att bestämmelserna i förordningen kan tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater: 

Vägledande dokument för förordning (EU) 2025/40 om förpackningar och förpackningsavfall (europa.eu)

Det finns också inspelad information från kommissionen där de går igenom den nya förordningen och svarar på en del av de frågor som inkommit. Du hittar den på kommissionens webbplats:

Webinar on new Packaging and Packaging Waste Regulation (europa.eu)

Svenska bestämmelser

EU-förordningen är direkt gällande i samtliga EU-länder och de flesta bestämmelser medger ingen nationell flexibilitet, det vill säga det finns normalt inte i EU-förordningen någon nationell valmöjlighet att ha eller anta alternativa regler. I EU-förordningen finns det dock några bestämmelser som ger EU-länder flexibilitet antingen vad gäller hur bestämmelser ska genomföras och efterlevas eller om nationella bestämmelser utöver EU-förordningen ska införas. Vilket handlingsutrymme länder har regleras av EU-förordningen och det är endast inom ramen för detta som medlemsstater får ta fram nationell lagstiftning.

För att skapa ett komplett regelverk behöver Sverige därför införa kompletterande nationell lagstiftning. Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram förslag på kompletterande bestämmelser, och vissa anpassningar har redan beslutats av regeringen. Regeringen har publicerat ändringar av bestämmelserna i förordningen (2022:1274) om producentansvar för förpackningar, förordningen (2021:1002) om nedskräpningsavgifter, miljötillsynsförordningen (2011:13) respektive offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641). Ändringarna är en del av ett mer omfattande arbete för att anpassa svensk lagstiftning till EU-förordningen om förpackningar. Ytterligare anpassningar i svenska bestämmelser kommer att behöva göras.

Observera därför att EU-regler har företräde framför eventuellt motstridiga svenska regler som ännu inte har hunnit anpassas. EU-förordningen om förpackningars grundläggande krav gäller alltså före svenska bestämmelser, om det föreligger konflikt mellan bestämmelserna i EU-förordningen och de svenska bestämmelserna.

Är ditt företag en tillverkare?

Enligt artikel 3.1.13 i EU-förordningen om förpackningar definieras en tillverkare som varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en förpackning eller en förpackad produkt. Begreppet tillverkare omfattar även:

  1. om inte annat följer av led b, den fysiska eller juridiska person som låter utforma eller tillverka en förpackning eller en förpackad produkt i eget namn eller under eget varumärke, oavsett om andra varumärken är synliga på förpackningen eller på den förpackade produkten,
  2. den fysiska eller juridiska person som levererar förpackningen, om den fysiska eller juridiska person som låter utforma eller tillverka förpackningen eller den förpackade produkten i eget namn eller under eget varumärke omfattas av definitionen av mikroföretag […], och den fysiska eller juridiska person som levererar förpackningen till den fysiska eller juridiska person som låter utforma eller tillverka förpackningen i eget namn eller under eget varumärke är belägen i samma medlemsstat.

Definitionen av mikroföretag är företag som sysselsätter färre än 10 personer och vars omsättning eller balansomslutning inte överstiger 2 miljoner euro per år. Definitionen följer av ”Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag”.

I artikel 15 i EU-förordningen finns bestämmelser som tillverkare ska leva upp till. Av artikeln framgår att tillverkare endast får släppa ut förpackningar på marknaden som överensstämmer med de krav som fastställs i eller i enlighet med artikel 5–12 (utformning, design och märkning).

Innan tillverkare släpper ut förpackningar på marknaden ska de genomföra en bedömning av överensstämmelse (enligt förfarandet som anges i artikel 38) och utarbeta teknisk dokumentation enligt bilaga VII. De ska också upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse som ska utformas i enlighet med artikel 39 och mallen i bilaga VIII.

Tillverkare ska på förpackningen, eller i en QR-kod eller annan databärare, ange sitt namn, registrerade firmanamn eller registrerade varumärke samt den postadress och, i förekommande fall, de elektroniska kommunikationsmedel genom vilka tillverkaren kan kontaktas.

Utöver de skyldigheter som framgår av artikel 15, med tillhörande hänvisningar, kan det finnas fler bestämmelser som träffar tillverkare av förpackningar. Det beror på vilken roll de har, till exempel om de fyller förpackningar och/eller om de är en del av ett system för återanvändning.

Om en tillverkare också är producent, enligt definitionen i EU-förordningen om förpackningar, artikel 3.15, ska den uppfylla kraven om producentansvar. 

Förpackningsproducent – det här gäller för dig

Hållbarhetskrav som gäller från och med den 12 augusti 2026 är bestämmelserna om farliga ämnen (artikel 5). Även bestämmelserna om återanvändbara förpackningar (artikel 11) gäller men från ett tidigare datum, nämligen den 11 februari 2025 (datumet för förordningens ikraftträdande). Det finns också övergångsbestämmelser som gör gällande att hållbarhetskrav (de så kallade väsentliga kraven) som finns i förpackningsdirektivet fortsatt ska gälla fram till dess att de ersätts av bestämmelser i EU-förordningen.

En förpackning som har släppts ut på marknaden före den 12 augusti 2026, men som inte uppfyller hållbarhetskrav som börjar tillämpas från och med den 12 augusti 2026, kan fortsatt saluföras.

Skulle en förpackning utgöra en risk för miljön eller människors hälsa ska tillverkaren dock alltid vidta korrigerande åtgärder så att förpackningen överensstämmer med förordningens bestämmelser. Detta gäller för förpackningar som tillverkaren har släppt ut på marknaden från och med dagen för förordningens ikraftträdande, vilket är från och med den 11 februari 2025.

Hållbarhetskraven

För återanvändbara förpackningar anges i artikel 11 i EU-förordningen om förpackningar att kriterierna om återanvändbarhet ska gälla från och med den 11 februari 2025, vilket är datumet för förordningens ikraftträdande. EU-förordningen om förpackningar ska dock tillämpas från den 12 augusti 2026. Detta innebär att återanvändbara förpackningar som redan släppts ut på unionsmarknaden före den 11 februari 2025 inte behöver stämma överens med dessa krav retroaktivt. Detta anges uttryckligen i artikel 15.9 i förordningen. Återanvändbara förpackningar som släppts ut på marknaden efter den 11 februari 2025 måste uppfylla kraven i förordningen. De behöriga myndigheterna kommer dock att kunna kontrollera att sådana förpackningar uppfyller kraven i enlighet med artikel 11 och andra bestämmelser i förordningen först efter den 12 augusti 2026. Kraven i artikel 11 är i huvudsak lika de krav på återanvändbara förpackningar som fanns i det tidigare förpackningsdirektivet och den harmoniserade standarden EN 13429:200421 om återanvändbara förpackningar.

Av artikel 15.5 i EU-förordningen om förpackningar framgår att tillverkarna ska säkerställa att förpackningen är försedd med typnummer, partinummer, serienummer eller annan identifierande märkning. Om det inte är möjligt att ange detta på förpackningen på grund av förpackningens storlek eller art ska informationen tillhandahållas i ett dokument som åtföljer den förpackade produkten.

Enligt artikel 15.6 i EU-förordningen om förpackningar ska tillverkarna av en förpackning eller en förpackad produkt på förpackningen eller i en QR-kod eller annan databärare ange sitt namn, registrerade firmanamn eller registrerade varumärke samt den postadress och, i förekommande fall, de elektroniska kommunikationsmedel genom vilka de kan kontaktas. Om detta inte är möjligt ska den information som krävs tillhandahållas som en del av informationen via den QR-kod eller annan typ av standardiserad, öppen, digital databärare enligt artikel 12.1, 12.2, 12.4 eller 12.5 eller i ett dokument som åtföljer den förpackade produkten. Den angivna postadressen ska ange en enda kontaktpunkt där tillverkaren kan kontaktas.

Syftet med kravet i artikel 15.6 är att uppgifter om ansvarig tillverkare ska finnas att tillgå så att denne kan kontaktas. Det är viktig information för marknadskontrollmyndigheter men kan även vara bra för konsumenter att ha tillgång till.

Artikel 15.6 är skriven på liknande vis som många andra av EU:s produktbestämmelser. Även om det av bestämmelsen är tydligt att postadress ska anges bedömer Naturvårdsverket att kravet kan efterlevas även genom att ange webbadress, där företagets postadress framgår. Det är ett vanligt sätt att ange kontaktuppgift på och allt fler företag samlar alla sina kontaktuppgifter på sin webbplats.

Naturvårdsverket bedömer att det bör vara möjligt att leva upp till artikel 15.6 genom att ange tillverkarens namn, registrerade firmanamn eller registrerade varumärke samt något av följande:

  • postadress
  • adress till webbplats där företagets postadress framgår. Enbart en e-postadress är inte tillräcklig.

Av bestämmelsen följer att i förekommande fall ska även de elektroniska kommunikationsmedel genom vilka tillverkaren kan kontaktas anges. Informationen ska som utgångspunkt anges på förpackningen eller i en QR-kod eller annan databärare. Om detta inte är möjligt ska den information som krävs tillhandahållas som en del av informationen via den QR-kod eller annan databärare enligt artikel 12.1, 12.2, 12.4 eller 12.5 eller i ett dokument som åtföljer den förpackade produkten.

Bedömningen Naturvårdsverket gör frångår således ordalydelsen i artikel 15.6 även om syftet uppfylls, nämligen att tillverkarens kontaktuppgifter anges på förpackningen och att postadress återfinns via den information som anges. Naturvårdsverkets bedömning är inte rättsligt bindande och eftersom det är krav som följer av en EU-förordning kan det innebära att andra marknadskontrollmyndigheter gör en annan bedömning som innebär att förpackningen ska märkas med postadress.   

I artikel 18.3 finns motsvarande krav som gäller för importören av förpackningar eller förpackade produkter. Naturvårdsverkets bedömning avseende kravet på postadress i artikel 15.6 gäller således även den bestämmelsen.

Det kan finnas märkningskrav i andra EU-rättsakter som avser till exempel förpackningens innehåll. Som utgångspunkt gäller sådana krav parallellt med kraven på märkning i EU-förordningen om förpackningar.

En tillverkare av förpackningar ska enligt artikel 15.7 i EU-förordningen om förpackningar säkerställa att den information som lämnas enligt artikel 15.5 och 15.6 är tydlig, begriplig och läsbar och inte ersätter, skymmer eller kan förväxlas med information som krävs enligt andra unionsrättsakter om märkning av den förpackade produkten.

Enligt artikel 15.2 ska tillverkaren ta fram teknisk dokumentation.  Det ska göras innan tillverkaren släpper ut förpackningar på marknaden. Vad dokumentationen ska innehålla framgår av bilaga VII i EU-förordningen om förpackningar. Den tekniska dokumentationen ska bland annat innehålla uppgifter om förpackningens utformning, konstruktion och användningsområde. Dokumentationen ska också innehålla information som visar att förpackningen uppfyller hållbarhetskraven i artikel 5–11 och märkningskraven i artikel 12 i EU-förordningen om förpackningar. För flera av dessa krav finns standarder som stöd för att avgöra om förpackningen uppfyller kraven. Om tillverkaren använt sig av standard för sin bedömning ska det framgå av den tekniska dokumentationen. Det är dock inget krav att använda sig av harmoniserade standarder. Inte heller är det ett krav att använda sig av analyser men om tillverkaren väljer att göra det för att komma fram till sin bedömning om att förpackningen överensstämmer med kraven i EU-förordningen om förpackningar ska det anges i tekniska dokumentationen. Så om tillverkaren till exempel låtit utföra analyser av PFAS för att kontrollera att förpackningen lever upp till artikel 5.5 ska det dokumenteras i den tekniska dokumentationen.

Kravet att upprätta teknisk dokumentation gäller från och med den 12 augusti 2026 och ska således tas fram för alla förpackningar som släpps ut på marknaden efter detta datum. Den tekniska dokumentationen ska innehålla uppgifter om hur förpackningen lever upp till gällande hållbarhetskrav i artikel 5–11. För krav som inte börjar tillämpas förrän senare behöver tillverkaren inte inkludera information i den tekniska dokumentationen förrän det datum då kraven ska tillämpas. Detta gäller till exempel för kravet på innehåll av återvunnen råvara (artikel 7) samt krav på materialåtervinningsbarhet (artikel 6), vilka inte ska tillämpas förrän 2030.

För att göra en teknisk dokumentation kan tillverkaren behöva ta in uppgifter från leverantörer av förpackningsmaterial. Enligt artikel 16 i EU-förordningen om förpackningar ska leverantörerna förse tillverkaren med all information och dokumentation som krävs för att tillverkaren ska kunna visa att förpackningen och förpackningsmaterialen överensstämmer med kraven, på ett eller flera språk som lätt kan förstås av tillverkaren.

Tillverkarna ska enligt artikel 15 behålla den tekniska dokumentation som avses i bilaga VII enligt följande:

  1. När det gäller engångsförpackningar: i fem år från den dag då förpackningen släpptes ut på marknaden.
  2. När det gäller återanvändbara förpackningar: i tio år från den dag då förpackningen släpptes ut på marknaden.

Den tekniska dokumentationen behöver inte delas eller följa med förpackningen. Om en nationell myndighet begär att få ta del av den ska den dock lämnas till myndigheten och den ska då vara på ett eller flera språk som lätt kan förstås av den myndigheten (artikel 15.10). Även om det är tillverkaren som ska spara den tekniska dokumentationen ska även importörer enligt artikel 18.7 se till att myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen, enligt följande:

  1. När det gäller engångsförpackningar: i fem år från den dag då förpackningen släpptes ut på marknaden.
  2. När det gäller återanvändbara förpackningar: i tio år från den dag då förpackningen släpptes ut på marknaden.

Om det saknas teknisk dokumentation eller den är ofullständig eller innehåller fel ska medlemsstaterna se till att den berörda ekonomiska aktören åläggs att åtgärda den bristande överensstämmelsen (artikel 62).

När tillverkaren har gjort en bedömning att förpackningen uppfyller de tillämpliga kraven i EU-förordningen om förpackningar ska tillverkarna upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse i enlighet med artikel 39. Genom att upprätta EU-försäkran om överensstämmelse tar tillverkaren ansvar för att förpackningen uppfyller de krav som fastställs i EU-förordningen om förpackningar.

Tillverkarna ska enligt artikel 15 behålla EU-försäkran om överensstämmelse enligt följande:

  1. När det gäller engångsförpackningar: i fem år från den dag då förpackningen släpptes ut på marknaden.
  2. När det gäller återanvändbara förpackningar: i tio år från den dag då förpackningen släpptes ut på marknaden.

Importörer ska hålla en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse samma tid som tillverkaren (fem respektive tio år). En kopia av försäkran om överensstämmelse ska på begäran göras tillgänglig för de behöriga myndigheterna.

EU-försäkran om överensstämmelse ska utformas i enlighet med mallen i bilaga VIII i-EU förordningen om förpackningar. Den ska bland annat innehålla uppgifter om vilken förpackning den har upprättats för.

Det kan finnas krav att ta fram EU-försäkran om överensstämmelse i enlighet med andra unionsakter. Om förpackningen eller den förpackade produkten omfattas sådana bestämmelser ska, när så är lämpligt, en enda EU-försäkran om överensstämmelse upprättas med avseende på alla dessa unionsakter. I denna försäkran ska det anges vilka unionsakter som berörs och det ska lämnas en publikationshänvisning till dem (artikel 39.3).

De behöriga myndigheterna ska sträva efter att varje år kontrollera att åtminstone en del av EU-försäkran om överensstämmelse är korrekta och vidta de åtgärder som krävs för att komma till rätta med bristande överensstämmelse, såsom tillbakadragande av produkter som inte uppfyller kraven från marknaden (artikel 39.5).

Med de nya nationella bestämmelserna i den svenska förpackningsförordningen förtydligas att EU-försäkran om överensstämmelse ska vara skriven på svenska eller engelska för förpackningar som släpps ut eller tillhandahålls på den svenska marknaden.  

En leverantör är varje fysisk eller juridisk person som levererar en förpackning eller förpackningsmaterial till en tillverkare.

För att en tillverkare ska kunna visa att förpackningar och förpackningsmaterial överensstämmer med kraven i förordningen är leverantören skyldig att förse tillverkaren med all nödvändig information och dokumentation som krävs för att tillverkaren ska kunna visa att förpackningen och förpackningsmaterialen överensstämmer med kraven i förordningen, inklusive den tekniska dokumentation som avses i bilaga VII och som krävs i eller i enlighet med artiklarna 5–11.

Det kan finnas tillfällen då en leverantör av förpackningar omfattas av definitionen “tillverkare”. Se punkt b i definitionen ovan, vid avsnittet ”Är ditt företag en tillverkare?”.

En tillverkare av en förpackning kan genom skriftlig fullmakt ge en fysisk eller juridisk person rätt att i tillverkarens ställe utföra vissa uppgifter. Denna aktör kallas då för tillverkares representant (se definitionen i artikel 3.1.19).

Vilka uppgifter som en tillverkares representant får utföra framgår av artikel 17 i EU-förordningen om förpackningar. Exempelvis finns krav att se till att marknadskontrollmyndigheten, om de efterfrågar, får tillgång till EU försäkran om överensstämmelse och tekniska dokumentationen.

Skyldigheterna enligt artikel 15.1 och skyldigheten att upprätta den tekniska dokumentationen får dock inte delegeras från tillverkare till tillverkarens representant.

Av artikel 3.13 i EU-förordningen blir det tydligt att den fysiska eller juridiska person som låter utforma eller tillverka en förpackning eller en förpackad produkt i eget namn eller under eget varumärke ska definieras som tillverkare. Det framgår av led a i definitionen:

”Om inte annat följer av led b, den fysiska eller juridiska person som låter utforma eller tillverka en förpackning eller en förpackad produkt i eget namn eller under eget varumärke, oavsett om andra varumärken är synliga på förpackningen eller på den förpackade produkten.”

Det finns dock undantag för mikroföretag, vilket framgår av led b i definitionen:

”Den fysiska eller juridiska person som levererar förpackningen, om den fysiska eller juridiska person som låter utforma eller tillverka förpackningen eller den förpackade produkten i eget namn eller under eget varumärke omfattas av definitionen av mikroföretag […] och den fysiska eller juridiska person som levererar förpackningen till den fysiska eller juridiska person som låter utforma eller tillverka förpackningen i eget namn eller under eget varumärke är belägen i samma medlemsstat.”

Är ditt företag en importör?

En importör är varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i ett EU-land och som släpper ut en förpackning på EU-marknaden. Förpackningen kommer då ursprungligen från ett tredjeland, det vill säga från ett land utanför EU.

En förpackning, tom eller tillsammans med en produkt, släpps ut på marknaden första gången den tillhandahålls på EU-marknaden. Det innebär att en förpackning endast kan släppas ut på EU-marknaden en gång, det vill säga första gången den tillhandahålls i ett land inom EU.

Vilka skyldigheter en importör har framgår av artikel 18.

Vid import så ska importören säkerställa att de förpackningar som denne släpper ut på EU-marknaden har tillverkats i enlighet med kraven i EU-förordningen och att tillverkaren har utarbetat den tekniska dokumentation som avses i bilaga VII och som krävs i eller i enlighet med artiklarna 5–11 (de så kallade hållbarhetskraven). Importören ska se till att den dokumentation som ska upprättats av tillverkaren finns tillgänglig.

Hållbarhetskraven

De ska också kontrollera att förpackningen har märkts enligt artikel 12 och med de uppgifter som tillverkaren ska förse förpackningen med enligt artikel 15.5 och 15.6.

Vidare ska importören på förpackningen ange sitt namn, registrerade firmanamn eller registrerade varumärke samt postadress på vilken och, i förekommande fall, elektroniska kommunikationsmedel genom vilka importören kan kontaktas.

Importören ska hålla en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse tillgänglig för marknadskontrollmyndigheterna och säkerställa att dessa myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentation som avses i bilaga VII och som krävs i eller i enlighet med artiklarna 5–11.

Utöver de skyldigheter som framgår i artikel 18 så finns andra artiklar med bestämmelser som kan träffa importörer beroende på deras roll, till exempel om de fyller förpackningar och/eller erbjuder återanvändbara förpackningar.

En importör ska anses vara tillverkare om när den släpper ut en förpackning på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, eller ändrar en förpackning som redan har släppts ut på marknaden, på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de relevanta kraven i EU-förordningen kan påverkas. Importören har i sådana fall samma skyldigheter som tillverkare enligt artikel 15.

Är ditt företag en distributör?

En distributör är varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, utom tillverkaren eller importören, som tillhandahåller en förpackning på marknaden.

Vilka skyldigheter en distributör har framgår av artikel 19.

En distributör kan vara producent enligt definitionen i artikel 3.15 och ska i sådana fall ta utökat producentansvar för de förpackningar som de för första gången släpper ut på den svenska marknaden.

Förpackningsproducent – det här gäller för dig

En distributör som inte själv är producent är skyldig att kontrollera att producenten, som omfattas av skyldigheterna avseende utökat producentansvar för förpackningarna, är registrerad i det nationella producentregistret innan distributören tillhandahåller förpackningar på den svenska marknaden. En lista över registrerade producenter finns här: 

Anmälda producenter

Distributörer ska också kontrollera att tillverkaren eller importören har uppfyllt märkningskraven i artikel 15.5, 15.6 och 18.3 och att förpackningarna har märkts i enlighet med märkningskraven i artikel 12.

Om en distributör, innan den tillhandahåller en förpackning på marknaden, anser eller har skäl att tro att förpackningen inte överensstämmer med de krav som fastställs i eller i enlighet med artiklarna 5–12 eller att tillverkaren eller importören inte uppfyller de krav som fastställs i artiklarna 15.5, 15.6 och 18.3, får distributören inte tillhandahålla förpackningen på marknaden förrän förpackningen överensstämmer med kraven eller tillverkaren uppfyller kraven.

Utöver de skyldigheter som framgår av artikel 19 finns andra artiklar med bestämmelser som kan träffa distributörer. Det beror på vilken roll distributören har i övrigt. Om en distributör tillhandahåller återanvändbara förpackningar kan till exempel artikel 26 gälla. Enligt artikel 26 ska den som för första gången tillhandahåller en återanvändbar förpackning i Sverige säkerställa att det i Sverige finns ett system för återanvändning av sådana förpackningar och att systemet uppfyller kraven i bilaga VI. I artikel 29 finns krav på vissa distributörer som använder eller tillhandahåller återanvändbara förpackningar.

När en distributör släpper ut en förpackning på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, eller ändrar en förpackning som redan har släppts ut på marknaden, på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de relevanta kraven i förordningen kan påverkas, så ska distributören anses vara tillverkare och ska ha samma skyldigheter som tillverkare har enligt artikel 15.

När en distributör omfattas av definitionen av mikroföretag och den fysiska eller juridiska person som levererar förpackningen till distributören är belägen i unionen, ska den som levererar förpackningen anses vara tillverkare och ska då ha samma skyldigheter som tillverkare har enligt artikel 15.

EU-förordningen om förpackningar tillämpas från och med den 12 augusti 2026. Många av bestämmelserna i förordningen tillämpas dock vid senare tidpunkter och under en lång tidsperiod.

Här listas några av de bestämmelser som träffar tillverkare, importörer och distributörer. Observera att listan inte är uttömmande utan endast tar upp några av bestämmelserna som börjar gälla.

12 augusti 2026

  • Från 12 augusti 2026 införs begränsningar av mängden PFAS som är tillåten i livsmedelsförpackningar. Det innebär att från det datumet är det enligt artikel 5 förbjudet att släppa ut förpackningar som innehåller en koncentration av PFAS som överstiger fastställda gränsvärden. Överensstämmelse med kraven ska tillverkaren visa genom teknisk dokumentation.
  • Från 12 augusti 2026 införs, enligt artikel 5, gränsvärden för vissa tungmetaller i förpackningar och förpackningskomponenter. Detta är en begränsning som funnits sedan innan genom förpackningsdirektivet. Överensstämmelse med kraven ska nu visas genom teknisk dokumentation.
  • Från 12 augusti 2026 ska tillverkare genomföra förfarande för bedömning av överensstämmelse med kraven i förordningen och utarbeta den tekniska dokumentation som avses i bilaga VII och som krävs i eller i enlighet med artiklarna 5–11. Bedömning om överensstämmelse ska ske innan tillverkaren eller importören släpper ut förpackningar på marknaden. Tillverkaren ska också upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse och märka förpackningarna med kontaktuppgifter.
  • Från 12 augusti 2026 ska importörer säkerställa bland annat att tillverkaren utfört förfarande för bedömning av överensstämmelse och att tillverkaren har utarbetat den tekniska dokumentation som avses i bilaga VII och som krävs i eller i enlighet med artiklarna 5–11. Importörer ska kontrollera att förpackningarna har märkts och att förpackningarna åtföljs av de dokument som krävs. Vidare ska importören märka förpackningarna med kontaktuppgifter.
  • Från 12 augusti 2026 ska återanvändbara förpackningar utformas och designas i enlighet med kraven i artikel 11. Överensstämmelse med kraven ska visas genom teknisk dokumentation.
  • Från den 12 augusti 2026 ska, enligt artikel 26, de ekonomiska aktörer som för första gången tillhandahåller en återanvändbar förpackning i Sverige säkerställa att det i Sverige finns ett system för återanvändning av sådana förpackningar som inbegriper ett incitament för att säkerställa insamling av den förpackningen och som uppfyller kraven i bilaga VI.

12 februari 2028

  • Från 12 februari 2028 ska, enligt artikel 9, självhäftande etiketter på frukt och grönsaker samt vissa typer av förpackningar (till exempel genomsläppliga tepåsar) vara komposterbara när de släpps ut på marknaden.
  • Från 12 augusti 2028 ska förpackningar som släpps ut på marknaden vara märkta med en harmoniserad märkning med information om materialets sammansättning, för att underlätta konsumenternas sortering. Även avfallskärl avsedda för utsorterat förpackningsavfall ska vara märkta med en harmoniserad märkning. Detta enligt artikel 12 och 13.
  • Från 12 augusti 2028 ska, enligt artikel 12, de plastförpackningar som har en märkning som anger hur mycket av materialet som består av återvunnet material märkas så att det överensstämmer med de krav som följer av den akt som kommissionen kommer att anta senast 12 augusti 2026.
  • Från 12 februari 2028 ska, enligt artikel 24, ekonomiska aktörer som fyller konsumentförpackningar säkerställa att tomrummet minskas till vad som är absolut nödvändigt. Vid beräkning av tomrum så ingår fyllnadsmaterial, till exempel strimlat papper, luftkuddar, bubbelplast, skumplast, träull, polystyren, frigolitchips, i det som definieras som tomrum.

12 februari 2029

  • Förpackningar som är återanvändbara och som släpps ut på marknaden från och med den 12 februari 2029 ska enligt artikel 12.2 ha en märkning som visar användaren att den är återanvändbar. Märkningen ska också visa vilket system för återanvändning som den omfattas av.  

1 januari 2030

  • Från 1 januari 2030 får förpackningar inte släppas ut på marknaden om de inte är materialåtervinningsbara enligt artikel 6. För att anses materialåtervinningsbara ska förpackningarna kunna materialåtervinnas i klasserna A, B eller C. Klass C är den lägsta klassen och innebär att minst 70 procent av förpackningen är materialåtervinningsbar.
  • Från 1 januari 2030 ska, enligt artikel 10, tillverkaren eller importören säkerställa att förpackningar som släpps ut på marknaden designas så att deras vikt och volym minskas till vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa deras funktionalitet. Förpackningar med en volym som ökar produktens upplevda volym är inte längre tillåtna.
  • Från 1 januari 2030 måste, enligt artikel 7, plastförpackningar som släpps ut på marknaden innehålla en viss minimiandel återvunnet material från plastavfall. Minimikravet varierar beroende på vilken typ av plast det är och till vilket användningsområde förpackningen är avsedd för. Det finns undantag från kravet för vissa förpackningar, till exempel läkemedelsförpackningar och förpackningar med mat till spädbarn.

1 januari 2035

  • Från 1 januari 2035 tillkommer ytterligare villkor för att förpackningar ska anses materialåtervinningsbara enligt artikel 6. En förpackning ska när den blir avfall kunna
    • samlas in separat
    • sorteras i särskilda avfallsflöden (utan att det påverkar materialåtervinningsbarheten i andra avfallsflöden)
    • materialåtervinnas i stor skala per förpackningskategori.

1 januari 2038

Från 1 januari 2038 är det, enligt artikel 6, förbjudet att släppa ut förpackningar som har en lägre materialåtervinningsgrad än klass A och B. Det innebär att förpackningar där mindre än 80 procent av materialet inte kan materialåtervinnas blir förbjudna att släppa ut på marknaden.

1 januari 2040

Från 1 januari 2040 höjs, enligt artikel 7, minimiandelarna för återvunnet material från plastavfall i de plastförpackningar som släpps ut på marknaden. Minimikravet varierar beroende på vilken typ av plast det är och till vilket användningsområde förpackningen är avsedd för. Det finns undantag från kravet för vissa förpackningar, till exempel läkemedelsförpackningar och förpackningar med mat till spädbarn.

Webbinarium för förpackningstillverkare

Här får du som tillverkare av förpackningar en djupare redogörelse för hur du kommer påverkas och vilka krav du behöver leva upp till i och med att EU-förordningen om förpackningar, PPWR, träder ikraft.

Inspelningen är från 27 april 2026.

För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.

Frågor och svar

Här får du svar på ett antal vanligt förekommande frågor som rör roll och ansvar för dig som är tillverkare.

Tillverkare

Av definitionen i artikel 3.1.13 framgår att en tillverkare är en fysisk eller juridisk person som tillverkar en förpackning eller en förpackad produkt. Undantag från detta är om en aktör låter utforma eller tillverka en förpackning eller en förpackad produkt i eget namn eller under eget varumärke och i så fall blir denne istället tillverkare. Exempel på detta är om ett företaget Linas sylt ger i uppdrag till ett annat företag, Andersson förpackningar AB, att tillverka förpackningar med Linas sylts företagslogga på.  Linas sylt blir då tillverkare och Andersson förpackningar AB leverantör. 

Exemplet ovan gäller dock inte om den som låter utforma eller tillverka förpackningen/förpackade produkten i eget namn eller under eget varumärke omfattas av definitionen av mikroföretag och den som levererar förpackningen till denne är belägen i samma medlemsstat. I ett sådant fall är den fysiska eller juridiska person som levererar förpackningen ansvarig tillverkare.

Exempel: Linas sylt omfattas av definitionen mikroföretag och ger Andersson förpackningar i uppdrag att ta fram förpackningar med Linas sylts logga. Anderssons förpackningar finns i samma medlemsstat som Linas sylt. Oavsett om Andersson förpackningar är mikroföretag eller inte, så kommer Andersson förpackningar att definieras som tillverkare.

Definitionen av mikroföretag följer av ”Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag” och omfattar företag som sysselsätter färre än 10 personer och vars omsättning eller balansomslutning inte överstiger 2 miljoner euro per år.

Bestämmelserna i artikel 5.5 som begränsar innehållet av PFAS i förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel börjar tillämpas från och med den 12 augusti 2026. EU-förordningen föreskriver ingen övergångsperiod och därför måste förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel som släpps ut på marknaden efter den 12 augusti 2026 uppfylla de PFAS-gränsvärden som fastställs i EU-förordningen om förpackningar.

Förpackningar som har släpps ut på marknaden före den 12 augusti 2026 får finnas kvar på marknaden och behöver inte återkallas.

Tillverkare kan släppa ut förpackningar på marknaden, antingen tomma eller med en produkt. Under normala omständigheter släpps grupp- och konsumentförpackningar i kontakt med livsmedel ut på marknaden när de är fyllda, medan transport- och serviceförpackningar släpps ut på marknaden tomma. Utsläppande på marknaden är första gången förpackningen tillhandahålls på marknaden. Naturvårdsverkets tolkning är att tillhandahållandet av en produkt förutsätter att det finns ett erbjudande eller ett avtal (skriftligt eller muntligt) mellan två eller flera juridiska eller fysiska personer om en överföring av ägandet, innehavet eller någon annan rättighet avseende produkten i fråga efter det att produkten har tillverkats. Överföringen medför inte nödvändigtvis ett fysiskt överlämnande av produkten. Därför skulle en tillverkare kunna släppa ut tomma eller fyllda förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel på marknaden genom en överföring av laglig besittning.

En teknisk dokumentation innehåller fler detaljer och uppgifter om förpackningens design, utformning, material och även information om hur tillverkaren har gjort sin bedömning att förpackningen stämmer överens med relevanta kraven i artikel 5.12 i EU förordningen om förpackningar. Vad en teknisk dokumentation ska innehålla framgår av bilaga VII. Att upprätta en teknisk dokumentation är del av det förfarande för bedömning av överensstämmelse som avses i artikel 38 och som tillverkaren ska göra innan de släpper ut en förpackning på marknaden. När tillverkaren har gjort sin bedömning och kan visa att förpackningen uppfyller de tillämpliga kraven ska tillverkarna upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse i enlighet med artikel 39. EU-försäkran om överensstämmelse innehåller mindre detaljer än den tekniska dokumentationen. Vad den ska innehålla för uppgifter framgår av bilaga VIII i EU förordningen om förpackningar. Importörer ska hålla en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse.

Plastfolie/film på rulle är vanligt i restaurang- och cafébranschen för att packa in livsmedel innan de säljs till slutanvändare. Plastfilmen är i dessa fall att betrakta som en serviceförpackning eftersom den är utformad och avsedd att fyllas vid försäljningsstället (artikel 3.1.1.d och bilaga 1). Även om plastfilmen, när den säljs på rulle, i sig inte användas som förpackning, är den alltså avsedd att användas som förpackning vid försäljningsstället (till exempel café eller restaurang).

Tillverkaren enligt EU-förordningen om förpackningar är den aktör som rent faktiskt tillverkar plastfilmen på rulle. Tillverkaren ska uppfylla skyldigheter enligt artikel 15 som bland annat innefattar att genomföra en bedömning av överensstämmelse och utarbeta en teknisk dokumentation.

Tillverkare, importör eller distributör – det här gäller för dig

Tillverkaren är i de flesta fall även producent men det beror på var tillverkaren är etablerad och till vem som denne tillhandahåller förpackningen.

Förpackningsproducent – det här gäller för dig

Som exempel blir tillverkaren producent om den är etablerad i Sverige och säljer plastfilm på rulle till grossister eller direkt till restauranger/caféer i Sverige.

Plastfilm på rulle som säljs till konsumenter, exempelvis i livsmedelsbutiker, räknas däremot inte som en förpackning. Detta beror på att plastfilmen i detta fall inte är avsedd att användas som förpackning av en ekonomisk aktör, utan av en slutanvändare, och därmed inte uppfyller definitionen av förpackning (artikel 3.1.1).

Artikel 15.5 kräver att förpackningar ska vara försedda med information som möjliggör unik identifiering, till exempel:

  • serienummer,
  • batchnummer,
  • eller annan likvärdig identifierare.

Syftet är att underlätta spårbarhet, vid kontroll av överensstämmelse och marknadskontroll. Förpackningen ska kunna identifieras och kopplas till relevant teknisk dokumentation och EU-försäkran om överensstämmelse (DoC). Serie- eller batchnumret som anges på förpackningen behöver därför vara samma som det som anges i dessa dokument. 

Kravet innebär inte nödvändigtvis att varje individuell förpackning eller varje förpackningskomponent måste ha ett eget nummer. En standardiserad plastpåse, kartong, tejprulle eller etikett behöver normalt inte ha ett unikt serienummer per individuella förpackning. Det räcker vanligtvis att förpackningen kan kopplas till en produktionsbatch och därigenom till den tekniska dokumentationen och DoC:n.

Om en förpackning består av flera komponenter, till exempel en burk yoghurt av plast med metallock, behöver inte varje enskild förpackningskomponent ha ett unikt individuellt serienummer utan det räcker att numret sitter på någon av dessa delar.

Om designen ändras på ett sätt som gör att överensstämmelse med kraven kan påverkas måste förpackningen märkas med ny identifiering. 

Kravet att upprätta teknisk dokumentation gäller från och med den 12 augusti 2026. Teknisk dokumentation ska därför tas fram för alla förpackningar som släpps ut på marknaden från detta datum. 

Den tekniska dokumentationen ska innehålla uppgifter som visar hur förpackningen uppfyller de hållbarhetskrav som gäller enligt artikel 5–11. Om ett visst hållbarhetskrav börjar tillämpas först vid ett senare datum behöver tillverkaren dock inte redovisa information om detta krav i den tekniska dokumentationen förrän kravet börjar gälla. Detta gäller till exempel för kraven på innehåll av återvunnen råvara (artikel 7) samt krav på materialåtervinningsbarhet (artikel 6), vilka inte ska tillämpas förrän 2030.

Ja, en och samma EU-försäkran om överensstämmelse kan omfatta flera förpackningar, förutsatt att de har samma egenskaper i förhållande till de krav som ska bedömas enligt PPWR.

Enligt EU-kommissionens vägledning ska försäkran om överensstämmelse upprättas för varje förpackningstyp. Om exempelvis flaskor har olika storlekar men innehåller samma produkt och storleksskillnaden inte påverkar uppfyllandet av kraven i PPWR, kan en gemensam försäkran om överensstämmelse användas. Om skillnaderna däremot påverkar kraven, till exempel kravet på minimering eller återvunnet innehåll, kan separata försäkringar behövas.

Ekonomiska aktörer har olika skyldigheter enligt PPWR beroende på vilken roll de har i leveranskedjan. För att kunna uppfylla dessa skyldigheter kan det vara nödvändigt att få information och dokumentation från andra aktörer, exempelvis tillverkare eller leverantörer.

Om en aktör inte får det underlag som behövs bör denne så snart som möjligt kontakta den leverantör eller ekonomiska aktör som ansvarar för informationen och begära de uppgifter som krävs. Det kan vara lämpligt att dokumentera vilka uppgifter som har efterfrågats och när kontakterna har skett.

Ytterst ansvarar varje ekonomisk aktör för att uppfylla de skyldigheter som följer av förordningen för den egna rollen i leveranskedjan.

En leverantör har skyldighet enligt artikel 16 i PPWR att förse tillverkaren med all information och dokumentation som krävs för att tillverkaren ska kunna visa att förpackningen och förpackningsmaterialen uppfyller kraven i PPWR. Denna information och dokumentation ska lämnas i pappersform eller i elektronisk form och vara på ett eller flera språk som lätt kan förstås av tillverkaren. Det kan vara bra att upplysa leverantörer av förpackningsmaterial om denna skyldighet i det fall de inte tillhandahåller efterfrågad information. 

Mer information om skyldigheter för tillverkare, importörer och distributörer finns på sidan Tillverkare, importör eller distributör – det här gäller för dig. 

Enligt definitionen av förpackning i artikel 3.1 punkt 1 ska transportförpackningar betraktas som förpackningar när de tillverkas och släpps ut på marknaden med avsikten att användas för att innehålla, skydda, hantera, leverera eller presentera produkter.

Tillverkaren av en transportförpackning identifieras vid det skede då den tomma förpackningen har uppnått sin slutliga form.

En förpackning har nått sin slutliga form när den kan användas som transportförpackning utan att några ytterligare komponenter eller hjälpelement behöver tillföras.

Sträckfilm som används för att stabilisera last på pallar ska betraktas som förpackning när den säljs på rulle, även om den senare kapas och används för att emballera pallgods.

Tillverkaren är det företag som fysiskt tillverkar filmen och släpper ut den på marknaden som förpackning, så länge den inte har ett annat företags varumärke. 

Det företag som köper filmen och sedan använder den för att säkra varor betraktas inte som tillverkare.

Om ni köper tomma, färdiga förpackningar från en leverantör som har utformat och tillverkat dem, är det leverantören som anses vara tillverkare enligt artikel 3.1.13. Detta resonemang gäller oavsett förpackningstyp.

Även om ni efter köpet sätter på en etikett med ert företagsnamn eller varumärke innebär det normalt sett inte att ni gjort en ändring som påverkar förpackningens överensstämmelse med kraven i PPWR. Om ni däremot efter att ni köpt förpackningarna från leverantören ändrar förpackningarna på ett sätt som kan påverka om de uppfyller kraven i PPWR, kan det bli ni som tar över tillverkaransvaret (enligt artikel 21).

Vem som är producent bedöms separat enligt producentdefinitionen i artikel 3.1.15. Bedömningen beror bland annat på vilken typ av förpackning det är och hur förpackningen eller den förpackade produkten tillhandahålls för första gången på den svenska marknaden.

Exempel

Emmas Hantverk köper in färdiga papperspåsar från en svensk förpackningsgrossist och sätter en klisteretikett med företagets namn på påsarna utan att ändra förpackningens utformning eller egenskaper. Att sätta på etiketten innebär normalt inte en ändring som påverkar förpackningarnas överensstämmelse med kraven i PPWR. Emmas Hantverk blir i det här fallet inte tillverkare av förpackningarna.

Distributör

Innan distributörer tillhandahåller en förpackning på marknaden ska de kontrollera att

a) producenten, som omfattas av skyldigheterna avseende utökat producentansvar för förpackningarna, är registrerad i det producentregister som avses i artikel 44,

b) förpackningarna har märkts i enlighet med artikel 12, och

c) tillverkaren och importören har uppfyllt de krav som anges i artikel 15.5 och 15.6 respektive artikel 18.3.

PPWR anger dock inte vilken specifik dokumentation en distributör ska ha för att uppfylla sin kontrollskyldighet enligt artikel 16. 

Vilket underlag som behövs för att genomföra dessa kontroller beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan till exempel vara uppgifter från producenten, tillverkaren eller importören som visar att de aktuella skyldigheterna är uppfyllda.

Om distributören har skäl att tro att en förpackning inte uppfyller kraven i PPWR eller att tillverkaren eller importören inte har uppfyllt sina skyldigheter, får distributören inte tillhandahålla förpackningen på marknaden förrän bristerna har åtgärdats.

Märkning

Det behöver inte framgå på förpackningen vilken aktör som har ansvar för att ta utökat producentansvar. Däremot ska tillverkare och importörer märka förpackningarna med kontaktuppgifter. Det kommer att tas fram harmoniserade märkningskrav med bl.a. piktogram. Dessa bestämmelser är inte antagna ännu och kravet på den märkningen gäller först längre fram (24 månader efter att akterna antagits). Förhoppningsvis antas akter under hösten 2026 och då gäller alltså märkningskravet hösten 2028. 

Enligt artikel 15.5 ska förpackningen vara försedd med uppgifter som gör det möjligt att identifiera den, till exempel genom ett typnummer, batchnummer, serienummer eller annan motsvarande uppgift. Enligt artikel 15.6 ska tillverkaren också ange sitt namn eller registrerade varumärke samt kontaktuppgifter. För importerade förpackningar ska importören ange motsvarande uppgifter enligt artikel 18.3. 

PPWR anger inte att dessa uppgifter måste vara tryckta direkt på själva förpackningsmaterialet. En etikett som appliceras på förpackningen kan därför uppfylla kraven, förutsatt att uppgifterna är tydliga, läsbara och kopplade till rätt förpackning. 

När det gäller tillverkarens kontaktuppgifter enligt artikel 15.6 får dessa även tillhandahållas genom en QR-kod på förpackningen. 

Om förpackningens storlek eller utformning inte gör det möjligt att placera uppgifterna på förpackningen får informationen i stället anges i ett dokument som följer med förpackningen eller den förpackade produkten. 

Enligt artikel 15.5 ska förpackningar vara försedda med ett typnummer, batchnummer, serienummer eller annan uppgift som gör det möjligt att identifiera förpackningen. Syftet är att förpackningen ska kunna kopplas till den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse (DoC).

EU-kommissionen har i sin vägledning redogjort att kravet på identifiering inte innebär att varje enskild komponent i en förpackningsenhet måste märkas separat. Som exempel nämns en yoghurtförpackning som består av bägare, lock och etikett. I ett sådant fall är det normalt tillräckligt att identifieringsuppgiften finns på en av komponenterna.

För en lasagne som säljs i en plastlåda med plastlock och en yttre kartongförpackning innebär detta normalt att det inte krävs separata typ-, batch- eller serienummer på plastlådan, plastlocket och kartongen. Det är normalt tillräckligt att förpackningsenheten som helhet (inklusive dess alla delar) kan identifieras och kopplas till den tekniska dokumentationen och försäkran om överensstämmelse.

Roller

En mugg som fylls med dryck vid försäljningsstället är en så kallad serviceförpackning. Om en restaurang låter designa och tillverka serviceförpackningar med sitt eget varumärke ska restaurangen som utgångspunkt anses vara tillverkare (artikel 3.1.13 a i EU-förordningen om förpackningar).

I det fall restaurangen är ett mikroföretag och leverantören av serviceförpackningen finns i samma medlemsstat som restaurangen, ska i stället den som levererar förpackningen anses vara tillverkare (artikel 3.1.13 b).

En restaurang som är definierad som tillverkare av serviceförpackningar anses också vara producent om restaurangen tillhandahåller serviceförpackningarna för första gången på den svenska marknaden (artikel 3.1.15 a).

I det fall restaurangen är ett mikroföretag och leverantören som tillverkar förpackningen åt restaurangen återfinns i samma medlemsstat som restaurangen, anses leverantören i stället vara tillverkare och producent (artikel 3.1.15 a).