Åtling vid jakt efter rovdjur

Om det finns en risk att din åtling lockar vilt från grannfastighet bör du be grannen om lov, enligt 34 § jaktlagen (1987:259). Stäm då gärna av såväl lokalisering av åtelplats som omfattning av åteljakt. Allra tydligast är skriftligt medgivande av detta. God kommunikation och samverkan mellan jakträttshavare ökar möjligheterna till en hållbar jakt och viltförvaltning.

Foder som är attraktivt för viltet har en styrande effekt på viltets förekomst i landskapet. Bland annat fodosöker viltet i högre grad omkring platser där tillskottsfoder placerats. Det innebär att lokaliseringen av tillskottsfoder i naturen exempelvis har betydelse för risker att fordonstrafik och vilt kolliderar.

Det finns inga tidsgränser för hur länge man får bedriva åtling. Åtling bör dock endast pågå i perioder när jakt bedrivs regelbundet vid åtlarna, eftersom åtling för jakt annars saknar syfte.   

Gällande åtlar som ska användas under licensjakten efter björn gäller särskilda regler för åtlingen.

Lockmedlet på en åtelplats utplaceras lämpligen på en begränsad och någorlunda sammanhållen yta som underlättar god överblick från skjutplatsen, för en säker och etisk jakt. 

Naturvårdsverket har inte reglerat hur stor en åtelplats får vara. Normalt behöver en åtelplats dock inte, för att uppnå syftet, vara större än cirka 20 meter från det som kan antas vara centrum av åtelplatsen.  

Åtelplatser där fodret placeras på marken bör etableras på torr, gärna upphöjd mark för att fodret ska hålla god kvalitet.

Bland annat finns regler för vilka lockmedel som är tillåtna inom EU. Detta i syfte att undvika spridning av exempelvis CWD, vilket kan bli fallet om lockmedel innehållandes urin från amerikanska hjortdjur skulle användas.    

Jordbruksverket ansvarar för att informera om dessa regler.

Definitionen av åtel omfattar även plats där lockmedel placeras i eller vid fångstredskap, enligt Naturvårdsverkets regler. Det innebär att betning av fångstredskap omfattas av bestämmelserna om till exempel tillåtna mängder foder.

Detta kan du läsa mer om i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2026:1) om åtling och användning  av åtlar vid jakt.

Detta blir främst en fråga om foderhygien och säkert foder för djuren samt att undvika nedskräpning. 

Åtelplatsen bör vid behov städas för att upprätthålla en god foderhygien och undvikande av ohälsa och smittspridning. Att flytta åtelplatsen är ett bra sätt för upprätthållande av hygienen. Flytten behöver inte vara särskilt lång, men sträcka sig över ett sommarhalvår då torka bidrar till att förbättra hygienen.  

Notera att kvarblivet otjänligt foder och andra rester kan påverka miljön negativt då fodret blir avfall. Det kan i vissa fall innebära nedskräpning enligt miljöbalken och medföra ett visst ansvar för fastighetsägaren.

Fodret ska vara säkert för viltet att äta. Animaliskt foder får till exempel inte innehålla: 

• Delar och fragment av bly från ammunition 
• Trikiner 
• Glassplitter (från t.ex. viltolycka) 

Jordbruksverket ansvarar för information om detta.

Regler för att utfordra vilda djur (jordbruksverket.se)

Naturvårdsverkets regler för åtling gäller endast när syftet är att locka vilt för jakt. Det innebär att begränsningarna i nämnda regler inte omfattar utläggningen av foder i andra syften.  

Observera att Jordbruksverket har flera regler för utfodring:

Biprodukter från slakt (jordbruksverket.se)

Hela eller delar från vilda djur (jordbruksverket.se)

Om animalierna grävs ned så djupt att de inte lockar vilt utgör inte heller platsen där de placerats en åtel. Detta innebär att de som jagar i närheten av platsen inte heller kan anses ha använt den som åtel vid jakten.