Blomsterlupin och sandlupin
Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) och sandlupin (Lupinus nootkatensis) är fleråriga örter som förts in till Europa och Sverige från Nordamerika. De introducerades som prydnadsväxter.
Status i Sverige
I Sverige noterades blomsterlupin första gången som förvildad 1870 i Skåne. Blomsterlupinen är etablerad i hela landet förutom Norrbottens inland och norra fjällen. Arten sprider sig snabbt och är vanligt förekommande längs vägar, järnvägar och ruderatmark samt i trädgårdar. Sandlupinen har odlats i Sverige, troligen sedan 1840-talet. Det första förvildade svenska fyndet gjordes 1946 i Skåne. Dess utbredning är i hela Sverige, men den har utbredningsluckor och finns ännu inte i flera landskap i södra och mellersta Sverige. Sandlupinen utgör ett växande problem främst i norra Sverige där den i vissa miljöer sprider sig snabbare än blomsterlupin i vissa områden. Det finns en risk att arten sprider sig till kalkfattiga fjällhedar där den skulle kunna orsaka omfattande förändring av växtsamhällena.
Från och med 15 maj 2026 finns blomsterlupin och sandlupin med på nationell förteckning över invasiva främmande arter. Arterna får enligt 3 kap. 1 § förordningen (2026:311) om invasiva främmande inte avsiktligt föras in i landet, hållas, födas upp, transporteras, släppas ut på marknaden, användas eller utbytas, tillåtas reproducera sig, växa eller odlas eller släppas ut i miljön. För privata markägare och nyttjanderättshavare gäller ingen utrotningsplikt för befintliga förekomster, men för statliga myndigheter, kommuner och regioner gäller samma regler som för arterna som finns upptagna på EU-förteckningen. Samtliga markägare och nyttjanderättshavare ska dock vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning av arterna från den egna fastigheten.
Rapportera fynd
Om du hittar blomsterlupin i naturen är det bra om du rapporterar in det till Artportalen via
Invasiva arter (artportalen.se)
När du rapporterar behöver du skicka med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.
Möjliga effekter
Blomsterlupin och sandlupin utgör ett hot mot biologisk mångfald eftersom de konkurrerar ut växter i de miljöer där de etablerar och sprider sig. På sikt kan lupinerna påverka vegetationen där de etablerat sig på grund av sin förmåga att binda kväve i marken där de växer. I de naturligt magra jordarna som den vanligen växer i kan tillskottet av kväve exempelvis göra att ängsblommor, som ofta är särskilt skyddsvärda, ersätts av mer kväveanpassade växter. I samband med att ängsväxterna försvinner, försvinner även de arter om är beroende av dem. Många arter är beroende av specifika växtarter. Till exempel finns fjärilslarver som bara klarar sig på en eller ett fåtal värdväxter.
Blomsterlupin och sandlupin hotar även andra växter genom att de lockar till sig pollinerare, som hellre besöker blomsterlupin än inhemska blommor. Blomsterlupin och sandlupin producerar inte nektar, som nektarsökande insekter behöver för att få i sig energi. Blomsterlupin innehåller även alkaloider, som kan vara giftiga för får och nötkreatur. Den kan även vara allergiframkallande för människor.
Hur kom arterna hit och hur sprider de sig?
Blomsterlupin och sandlupin introducerades och spreds över Sverige som en trädgårdsväxt och har sedan spritt sig och etablerat sig i anslutning till trädgårdar och parker och vidare ut i naturen. Lupiner kan sprida sig längre sträckor när trädgårdsavfall transporteras bort. Den kan även sprida sig vidare i landskapet via transport av sand, grus och jord från vägkanter och grustag.
Hindra spridning i svensk natur
Bidra gärna till att bekämpa blomsterlupin och sandlupin genom slåtter innan de sätter frö. Slå gärna flera gånger på en växtsäsong. Vid en mindre förekomst kan du ta bort hela växten genom att gräva eller dra upp den.
Växtmaterialet bör tas bort så att växtplatsen inte blir för näringsrik. Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växterna som har grott från fröna i marken.
Observera att markägarens tillstånd krävs om du vill göra åtgärder på annans mark. För myndigheter och andra aktörer som i större omfattning bekämpar invasiva främmande växter finns en metodkatalog för bekämpning av invasiva främmande växter.
Metodkatalog för bekämpning av stora bestånd
Metodkatalogen är en hjälp när du ska välja metod för bekämpning av invasiva främmande växter. Metoderna är utvärderade utifrån ett antal aspekter och katalogen ger en överblick över olika metoder och deras för- och nackdelar.
Hur känns arterna igen?
Blomsterlupin
Blomsterlupin kan bli 50 till 120 cm hög och bladen har långa bladskaft med 9–18 lansettlika småblad som är 7–15 cm långa och 1–2 cm breda. Blommorna sitter i en ensam lång klase som är 6 till 40 cm lång och har upp till 200 blommor. Blomfärgen varierar men är vanligen blå och rosa. Vita och violetta blommor är också frekvent förekommande. Blomsterlupin skiljer sig från sandlupin genom att den ofta är mer högväxt, ogrenad och har spetsigare, fler (10–17) och längre (≥ 7 cm) småblad som är kala på ovansidan. Stjälken hos blomsterlupin hårig och blommorna är vanligen enfärgade (blålila, rosa eller vita). Hos blomsterlupin är basalbladen utvecklade vid blomningen, vilket de inte är hos sandlupin. Blomsterlupinen blommar i genomsnitt omkring en månad senare än sandlupinen.
Sandlupin
Sandlupin blir ofta något mindre än blomsterlupin, mellan 50–100 cm hög. Från rotstocken växer blad och blomstjälkar. Stjälkarna kan bli många och grenade under blomklasen efter blomningen. Arten kännetecknas av att ha 6–9 trubbiga, håriga småblad (<6 cm långa). Stjälken är hårig med relativt långa, utstående hår. Blommorna är vanligen flera färger till skillnad från blomsterlupinens blommor. Blommorna kan vara ljusblå-mörkblå där seglets framkant är vit eller rödlila, med relativt stor nedre foderläpp. Blomningen sker i maj–juni.
Hur och var lever de?
Blomsterlupinen och sandlupinen sprids huvudsakligen via frön. Blomsterlupinen kan även sprida sig i marken via krypande rhizom (underjordiska stamdelar). Blommorna hos blomsterlupin och sandlupin kan pollineras huvudsakligen av humlor (trots att de inte producerar någon nektar). Majoriteten av fröna sprids inom några meter från moderplantan, men spridning längre sträckor kan även ske med vatten, vind, maskiner samt troligen även med fåglar. Växten vissnar ner under vintern och övervintrar med knoppar under jord.
Blomsterlupinen har spridit sig framförallt längs vägkanter och järnvägar och är vanligt förekommande i andra öppna ruderatmarker med väldränerade jordar, såsom, banvallar och grustag. Arten förekommer numera också på hyggen och i öppna tallskogar i anslutning till vägar. Sandlupinen växer huvudsakligen längs vägar, järnvägar, i grustag, tomtgränser, slalombackar och andra ruderatmarker. Enstaka förekomster har rapporterats från mer naturliga miljöer som sötvattensstrand, fjällbjörkskog och tallskog. Det finns en risk att sandlupinen sprider sig till kalkfattiga fjällhedar där den skulle kunna orsaka omfattande förändring av växtsamhällena.