Rapportering av status för arter och livsmiljötyper
Naturvårdsverket samordnar vart sjätte år Sveriges rapportering till EU enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet. Den senaste rapporteringen lämnades in till kommissionen i augusti 2025.
Endast omkring 40 procent av de rapporterade arterna (totalt 174 stycken) och 20 procent av livsmiljötyperna (totalt 89 stycken) bedöms ha gynnsam bevarandestatus i alla regioner där de förekommer i Sverige. I många fall går utvecklingen dessutom i en negativ riktning. Fler insatser behövs för att stoppa förlusten av biologisk mångfald.
Bevarandestatus för arter och livsmiljötyper
En omfattande bedömning av den biologiska mångfalden
Rapporteringen är den mest omfattande sammanställningen av läget för den biologiska mångfalden inom EU och omfattar både arter och livsmiljötyper. För varje art och livsmiljötyp görs en samlad bedömning av bevarandestatus och trend i varje region där arten eller livsmiljötypen förekommer. Europeiska miljöbyrån (EEA) sammanställer sedan läget inom hela unionen.
Rapporteringen omfattar både terrestra och akvatiska livsmiljötyper och arter. Arbetet med rapporteringen sker därför i samarbete med Havs- och vattenmyndigheten. Artdatabanken vid SLU sammanställer en stor del av kunskapsunderlaget.
Bedömning av bevarandestatus
Bedömningen av bevarandestatus görs utifrån en rad olika parametrar. Sammantaget bygger bedömningen av bevarandestatus på fyra faktorer och trender för dessa:
- Artens population eller livsmiljötypens areal.*
- Artens eller livsmiljötypens utbredning.*
- Artens tillgång på lämplig livsmiljö, respektive livsmiljötypens strukturer, funktioner och typiska arter.
- Artens eller livsmiljötypens framtidsutsikter, inklusive påverkansfaktorer, hot och bevarandeåtgärder.
* De erhållna värdena jämförs med referensvärden.
För att bevarandestatusen ska bedömas som gynnsam behöver samtliga fyra parametrar bedömas som gynnsamma, alternativt tre gynnsamma och en okänd.
Rapporteringen följer ett fastställt format
Rapporteringen som görs enligt direktivets artikel 17 följer ett gemensamt fastställt format. EU-kommissionen tillhandahåller också vägledning med rekommendationer till medlemsländerna om hur rapporteringen och bedömningarna bör göras.
Läs mer om format och vägledning här:
Reference portal for reporting under Article 17 of the Habitats Directive (europa.eu)
Naturvårdsverket ansvarar för Sveriges rapportering enligt myndighetens instruktion. På uppdrag av regeringen representerar Naturvårdsverket även Sverige i de grupper inom EU som fastställer format och vägledning för rapporteringen. Inför rapporteringen 2025 har regeringen även beslutat om vilka referensarealer som ska rapporteras för skogar och gräsmarker, liksom om referenspopulationen för varg:
Rapportering av gynnsam referensareal för livsmiljötyper i art- och habitatdirektivet
Rapportera angivet referensvärde för varg
Under hösten 2025 kommer Europeiska miljöbyrån (EEA) att granska medlemsländernas rapportering. Om felaktigheter upptäcks kan det komma att ske korrigeringar i den data som Sverige lämnat in.
EU:s biogeografiska och marina regioner
Rapporteringen sker på biogeografisk nivå. Sverige har delar inom tre av EU:s terrestra biogeografiska regioner (alpin, boreal, kontinental) och två marina regioner (marin atlantisk och marin östersjö). Medlemsländerna bedömer bevarandestatusen för arter och livsmiljötyper i varje region inom landet. EU sammanställer sedan status för arterna och livsmiljötyperna i regionerna i sin helhet.
Omfattande underlag från många olika källor
För att få underlag till rapporteringen bedrivs miljöövervakning. Den del av miljöövervakningen som specifikt handlar om listade livsmiljötyper och arter kallas biogeografisk uppföljning.
Biogeografisk uppföljning av naturtyper och arter
Data hämtas även från andra delar av nationell och regional miljöövervakning samt andra viktiga datakällor, exempelvis:
- Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige (NILS)
- Svensk dagfjärilsövervakning
- Jordbruksverkets kvalitetsuppföljning av ängs- och betesmarker
- Regional miljöövervakning av småbiotoper, gräsmarker och våtmarker (Remiil)
- Basinventeringen av skyddade områden
- Natura naturtypskartan
- Våtmarksinventeringen
- SMHI:s sjö- och vattendragsregister
- Riksskogstaxeringen
- Ängs- och betesmarksinventeringens databas (TUVA)
- Forskningsprojekt.
Det är en komplex uppgift att utvärdera vad som krävs för att en art eller livsmiljötyp ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Bedömningarna tas fram av forskare, stäms av i expertgrupper och granskas därefter av sakkunniga på Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.
Bedömningarna utgår från bästa tillgängliga kunskap baserad på vetenskaplig expertis och expertbedömningar. När kunskapen ökar kan det innebära att underlag, tillvägagångssätt och bedömningar i rapporteringen förändras. Merparten av de ändringar som gjorts mellan den senaste och föregående rapportering (2019) beror på bättre data och förändrade metoder, samt i vissa fall på politiska beslut.
Om art- och habitatdirektivet
EU:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) antogs 1992 i syfte att bevara den biologiska mångfalden inom EU. Direktivet omfattar livsmiljöer, samt vilda djur och växter av gemenskapsintresse. Direktivets mål är att säkra den långsiktiga överlevnaden för dessa livsmiljötyper och arter, så kallad gynnsam bevarandestatus.
Naturrestaureringsförordningen
Naturrestaureringsförordningen syftar till att återställa ekosystem och livsmiljöer för arter som annars riskerar att försvinna eller dö ut. En mängd olika åtgärder ska leda till en varaktigt motståndskraftig natur med rik biologisk mångfald i hela EU. Rapporteringen enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet kan användas som ett underlag för att ta fram den nationella restaureringsplanen, som ska visa vilka åtgärder som ska vidtas för att nå målen i restaureringsförordningen.