Nationell strategi för tillsyn enligt miljöbalken

Det finns cirka 260 auktoriserade bilskrotar i Sverige, fördelade på samtliga län, vilket innebär att det finns många tillsynsmyndigheter som ansvarar för denna tillsyn. Det finns också ett stort mörkertal när det kommer till verksamheter som bedriver illegal avfallshantering och miljöfarlig verksamhet kopplat till bilskrotning samt illegal gränsöverskridande avfallstransport.  

För att auktorisation och tillsyn ska kunna genomföras effektivt, enhetligt och rättssäkert över hela landet finns behov av ett gemensamt handläggarstöd för auktorisation och tillsyn av bilskrotar. Det behövs också en mer systematisk samverkan mellan kommuner, länsstyrelser och andra berörda myndigheter för att kunna bedriva den tillsyn som krävs för få bukt med avfallsbrottslighet inom bilskrotningsverksamhet. Detta konstaterades redan 2010 i rapporten ”Uttjänta bilar och miljön” som är en redovisning av ett regeringsuppdrag. Det har sedan dess inte genomförts någon nationell tillsynsvägledningsinsats för att komma till rätta med de brister som lyfts i redovisningen. 

Det pågår en revidering av ELV-direktivet (End of Life Vehicles) och den 13 juli 2023 presenterade EU-kommissionen ett förslag på en ny förordning om cirkulära krav vid design av fordon och för hantering av uttjänta fordon. När förordningen träder i kraft är svårt att säga exakt, men någon gång under den kommande tillsynsstrategiperioden 2026–2029 är högst troligt. När den beslutas kommer det innebära nya lagkrav för bilskrotningsverksamheter vilket kommer att kräva nationell vägledning för att uttolka.  

För att upptäcka illegal avfallsverksamhet krävs uppsökande och mer kontrollerande tillsyn. Denna tillsyn behöver utföras av alla tillsynsmyndigheter inom avfallsområdet, inklusive länsstyrelserna i sin GRÖT-tillsyn. 

Under föregående strategiperiod var illegal avfallshantering och nationella avfallstransporter ett fokusområde. Naturvårdsverket tog tillsammans med Länsstyrelserna fram tillsynsvägledning och genomförde en seminarieserie på olika håll i landet. För att tillvarata det kompetenslyft och nationellt sprida de erfarenheter som tillsynsmyndigheterna tillgodogjort sig under föregående strategiperiod bör en nationell tillsynsvägledningskampanj genomföras även under kommande strategiperiod. 

Tillsynsmyndigheterna har bland annat uttryckt önskemål om ytterligare tillsynsvägledning om klassificering av avfall samt ökade kunskaper om hur avfallsregistret kan användas i tillsynen.  

Hantering av avfall, och särskilt farligt avfall, medför kostnader som i vissa fall kan bli mycket höga. Det gör att det finns en stark drivkraft att undvika att klassa någonting som avfall och istället bedöma det som en biprodukt, att avfallet upphör att vara avfall eller att det utgör en begagnad vara för återbruk med mera. Om det ändå måste klassas som avfall finns en drivkraft att undvika att klassa avfallet som farligt avfall och/eller POP:s-avfall. Det kan i praktiken innebära att aktörer exempelvis undviker att ta de prover som behövs och som kan visa att det rör sig om farligt avfall och /eller POP:s-avfall om inte tillsynsmyndigheten går in och ställer krav.  

Sedan den 2 juni 2025 tillhandahåller Naturvårdverket en e-tjänst (avfallsregistrets tillsynsportal), där tillsynsmyndigheter på egen hand kan söka ut, hämta och till viss del analysera uppgifter i avfallsregistret. Avfallsregistrets tillsynsportal förväntas både underlätta tillsynsmyndigheternas möjlighet att ta del av uppgifter i avfallsregistret och öka tillsynsmyndigheternas förmåga att bedriva tillsyn med stöd av uppgifter i registret. 

Med undantag för utvinningsavfall så utgör bygg- och rivningsavfall det största avfallsflödet i Sverige och inom EU. Hanteringen av bygg- och rivningsavfall är bristfällig och en stor del av det avfall som uppstår på arbetsplatserna sorteras inte i olika avfallsslag utan blandas i gemensamma behållare och transporteras till en avfallsanläggning för viss eftersortering. Dagens hantering av bygg- och rivningsavfall medför att återvinningsgraden är låg och Sverige ligger långt ifrån att nå etappmålet till 2025 Etappmål Bygg- och rivningsavfall. 

Framför allt vid rivning av byggnader kan stora mängder farligt avfall uppstå, exempelvis impregnerat trä, asbest, kvicksilver, PCB och isolering innehållande ozonnedbrytande ämnen och fluorerade växthusgaser. Det är avgörande att farligt avfall hanteras korrekt för att inte riskera att farliga ämnen sprids okontrollerat med negativ verkan på människors hälsa och miljön som följd.  

Det är också av stor vikt att minimera mängden avfall genom att i så hög utsträckning som möjligt återanvända material och produkter som finns i byggnaderna. 

Genom avfallsdirektivet har krav införts på medlemsstaterna att vidta åtgärder för att främja selektiv rivning och att inrätta ett sorteringssystem för bygg- och rivningsavfall för sex utpekade avfallsslag. Förslaget medförde ändringar och nya bestämmelser i bland annat miljöbalken, avfallsförordningen och plan- och bygglagen vilka tydligt klargör verksamhetsutövarnas ansvar för det avfall som uppstår. 

Uppfattningen är dock att många verksamheter i branschen inte känner till vilka krav som gäller på området samt att man medvetet väljer att inte följa dessa då de anses leda till förändrade arbetssätt och i vissa fall ökade kostnader, framför allt vid rivning. 

Graden av tillsyn på den här typen av objekt varierar stort mellan olika kommuner och flera tillsynsmyndigheter bedriver ingen regelbunden tillsyn inom området. Det kan bero på att man anser att det saknas resurser, att man inte prioriterar verksamheter som inte är anmälningspliktiga och att det saknas kunskap inom området. 

Blandat bygg- och rivningsavfall är också vanligt förekommande i samband med illegal hantering av avfall vilket i flera uppmärksammade fall har lett till stora negativa konsekvenser, både samhällsekonomiskt och för människors hälsa och miljön.  

I fokusområdet masshantering i strategiperioden 2022–2025 var inriktningen mottagningsanläggningar som hanterar massor. Naturvårdsverket bedömer att det fortsatt är nationellt angeläget att ta med masshantering även i denna tillsynstrategi men med ett särskilt fokus på tillsynen av hur massor används. Lagstiftningen på området är komplicerad och flera olika tillsynsmyndigheter kan vara inblandade.  

Genomgående för lagstiftningen för massor är att regleringen inte bygger på fasta gränser för mängder eller halter, utan på riskbedömningar. Riskbedömningar är ofta svåra att göra där inte enbart föroreningskoncentrationer har betydelse, utan även massornas egenskaper i övrigt och de platsspecifika förutsättningarna.  

Relevant kompetens och verktyg för bedömningarna saknas ofta hos tillsynsmyndigheterna. Massor uppstår och används i regel på olika platser och under begränsad tid och det är därför en svårighet för tillsynen att hålla koll på vilka verksamheter som överhuvudtaget är aktuella för tillsyn. Trots att vägledningen finns på plats behöver vi fortsatt jobba med aktiv tillsyn inom området.