Säker hantering av växtdelar
Här hittar du rekommenderad hantering för att undvika att grobara delar sprids.
Naturvårdsverkets generella riktlinje är att blommande invasiva främmande växter primärt bör bekämpas före blomning och frösättning. Även rotdelar kan vara spridningsbenägna. Vid bekämpning krävs noggrann hantering och rengöring av exempelvis verktyg, maskiner och skor som används på platsen. Spridningsrisken är särskilt stor vid transport av växtdelar från bekämpningsplatsen.
Sidan vänder sig till
De som äger eller har nyttjanderätt till en fastighet, arbetar med bekämpning av invasiva växter samt handläggare på kommun eller länsstyrelse.
Bra att veta
Vägledningen omfattar inte jordmassor innehållande växtdelar från invasiva främmande arter. En vägledning om detta kommer att tas fram.
Lagstiftning
EU-rätt
Svensk lagstiftning
Krav på hantering av arter på EU-förteckningen
De invasiva främmande växtarter som är upptagna på EU-förteckningen måste bekämpas genom utrotningsåtgärder i alla medlemsstater. För de arter som bedöms ha stor spridning ska hanteringsåtgärder vidtas. Naturvårdsverket arbetar just nu med att ta fram hanteringsåtgärder för de arter på EU:s förteckning som har stor spridning i Sverige.
Begreppet "växtdelar"
I begreppet “växtdelar” ingår växtens samtliga delar, t.ex. stam, blad, knoppar, blommor, frön, rötter och rhizom.”
Förbud
Det finns ett antal förbud i EU-förordningen som gäller invasiva främmande växtarter. Det är straffbart att, med uppsåt eller grov oaktsamhet, hantera invasiva främmande arter i strid med förbuden. Bland annat gäller följande förbud:
Importförbud
Invasiva främmande arter som finns på unionsförteckningen får inte föras in på unionens territorium. Det innebär att växtdelar som innehåller frön eller växtdelar som kan överleva och föröka sig inte får föras in i landet från ett land utanför EU.
Förbud mot transport
Enligt EU-förordningen får inte de invasiva främmande arter som finns på unionsförteckningen avsiktligt transporteras till, från eller inom unionen. Förbudet omfattar även alla små delar såsom frön och rotdelar som kan överleva och föröka sig.
Ett undantag från transportförbudet är när transporten sker till en anläggning i samband med utrotning. Det är tillåtet att exempelvis transportera växtdelar, som är väl förpackade, till en anläggning för förbränning.
Om växtdelar transporteras i eller i samband med yrkesmässig verksamhet ska reglerna om avfallstransporter beaktas:
Förbud mot att släppa ut arterna i miljön
Det är även förbjudet att släppa ut arter av unionsbetydelse i miljön, vilket innebär att avfall som innehåller växtdelar såsom fröer eller rötter inte får lämnas i naturen. Det betyder även att exempelvis jord eller kompostjord som innehåller grobara växtdelar från invasiva främmande växtarter inte får släppas ut i miljön.
Rekommendation för arter som inte finns på EU-förteckningen
Utöver växtarterna på EU-förteckningen finns många andra främmande växter som är invasiva i Sverige. Flera arter utvärderas för att eventuellt tas upp på en nationell förteckning över invasiva främmande arter som kommer att omfattas av olika förbud.
Invasiva arter och Naturvårdsverkets rekommendationer
Det finns även en risklista med arter som riskklassificerats avseende sannolikheten att de utgör, eller kan utgöra, en risk för inhemsk biologisk mångfald.
Rekommenderad hantering av avlägsnade växtdelar
Naturvårdsverkets generella rekommendation för hantering av avlägsnade växtdelar från invasiva främmande arter är att de ska förbrännas, om de inte innehåller jordmassor.
Det är under transporten och när växterna hanteras som risken för spridning är som störst. Var noggrann och säkerställ att varken frön eller växtdelar kan komma ut i naturen under transporten. Avlägsnade växtdelar ska förpackas säkert och förslutas väl, till exempel i dubbla sopsäckar eller i slutet kärl, och lämnas till en avfallsanläggning (exempelvis kretsloppscentral/återvinningscentral) för förbränning. Om kommunen tillåter kan mindre mängder växtdelar förpackas i dubbla sopsäckar, förslutas väl och läggas i det egna sopkärlet för restavfall, som går till förbränning.
Naturvårdsverkets rekommendation för att förhindra spridning är att paketera växtmaterialet väl och köra det till en återvinningscentral eller motsvarande för förbränning.
Sortera som brännbart
På avfallsanläggningen ska avfallet sorteras som brännbart, inte som trädgårdsavfall/kompost. Många kommuner har sorteringsguider för avfall där det anges hur invasiva främmande arter ska hanteras i avfallskedjan.
Elda inte växtdelar i din trädgård eller fastighet
Många invasiva främmande arters frön och andra grobara delar klarar höga temperaturer. Vid eldning i tunna eller liknande i din trädgård finns det stor risk att det inte uppnås en genomgående hög temperatur i hela växtmassan, och då kan grobara växtdelar av den invasiva främmande arten överleva och sprida sig. Naturvårdsverket avråder därför från att elda växtdelar från invasiva främmande arter i trädgården/på sin fastighet.
Vilka avfallsregler gäller för avlägsnade växtdelar?
Avlägsnade växtdelar som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med utgör avfall enligt 15 kap. 1 § miljöbalken.
Den som har bioavfall (biologiskt nedbrytbart trädgårds- och parkavfall) ska åtminstone sortera ut och förvara trädgårds- och parkavfall, som innehåller invasiva främmande arter som finns upptagna på unionsförteckningen, skilda från varandra och från annat avfall. Detta framgår av 3 kap. 7 § avfallsförordningen. Se definition av bioavfall i 1 kap. 5 § avfallsförordningen. En kommun eller någon annan som yrkesmässigt samlar in och behandlar bioavfall ska förbränna eller på något annat sätt behandla invasiva främmande arter för att förhindra spridning, se 4 kap. 12 § avfallsförordningen.
Fastighetsinnehavaren eller den som har nyttjanderätt till en fastighet ska ta hand om trädgårds- och parkavfall som är kommunalt avfall på så sätt som beskrivs i 4 kap. 13 § avfallsförordningen. Om trädgårds- och parkavfall innehåller invasiva främmande arter av unionsbetydelse ska avfallet dessutom hanteras på ett sätt som förhindrar spridning, se 4 kap. 13 § tredje stycket avfallsförordningen. Naturvårdsverkets rekommendation för att förhindra spridning är att paketera växtmaterialet väl och köra det till en återvinningscentral eller motsvarande för förbränning.
Frågor om avfallsanläggningen?
Kontakta avfallsanläggningen om du är verksamhet/företag och kommunens återvinningscentral om du är privatperson innan du kör dit för att ta reda på vilka regler som gäller där.
Övrig hantering
Rötning
Rötning innebär att växtrester och annat material rötas tillsammans i en sluten behållare med kontrollerad temperatur och fuktighet. Det krävs transporter till rötningsanläggning och förbehandling av materialet, vilket kan medföra risk för spridning. Om rötrester exempelvis används som gödning på jordbruksmark riskerar eventuella kvarvarande grobara delar att etablera nya bestånd. Att använda rötning för att behandla invasiva främmande arter har inte utretts tillräckligt i Sverige och vidare studier behövs för att få kunskap om hur fröer och grobara delar påverkas vid rötning. Det finns även behov av mer praktisk erfarenhet.
Nedgrävning
Nedgrävning innebär att växtdelar läggs ned i marken på ett tillräckligt djup (varierar beroende på art) så att levande växtdelar och frön inte kan gro och det förhindrar därmed att arterna sprids eller återetablerar sig.
Att gräva ned växtdelar från invasiva främmande arter i jorden kan ses som deponering. Att anlägga en deponi kräver anmälan eller tillstånd. Dessutom finns det ett särskilt förbud som innebär att organiskt avfall (vilket växtdelar från invasiva främmande arter kan utgöra) inte får deponeras. I Naturvårdsverkets föreskrifter finns vissa undantag från detta förbud.
Vilka avfallsregler gäller vid nedgrävning av avlägsnade växtdelar?
När det gäller nedgrävning av växtdelar bör det bedömas om de växter som ska grävas ned utgör avfall, det vill säga om innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med växtdelarna, se 15 kap. 1 § miljöbalken. Om växtdelarna utgör avfall bör det bedömas om avfallet genom nedgrävningen kommer deponeras och om det därmed är en deponi, se definition i 15 kap. 5 a–6 §§ miljöbalken. Det är förbjudet att deponera organiskt avfall enligt 8 § 6 förordning (2001:512) om deponering av avfall.
Med organiskt avfall avses bland annat bioavfall (1 kap. 4 § avfallsförordningen och 2 § deponeringsförordningen). Bioavfall definieras bland annat som biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall (1 kap. 5 § avfallsförordningen). Trädgårds- eller parkavfall definieras som avfall från skötsel av trädgårdar eller parker som är biologiskt nedbrytbart och består av gräsklipp, löv, grenar och andra växtdelar (1 kap. 5 a § avfallsförordningen).
Det finns möjlighet att få dispens från förbudet mot att deponera organiskt avfall från länsstyrelsen, se 10 a § deponeringsförordningen. Naturvårdsverket har även föreskrifter (NFS 2004:4) som bland annat reglerar under vilka förutsättningar dispens kan ges. I föreskrifterna finns också undantag från förbudet mot deponering av organiskt avfall.
Om dispens medges eller om något undantag i Naturvårdsverkets föreskrifter är tillämplig krävs även anmälan eller tillstånd för deponier enligt 29 kap. 18–26 §§ miljöprövningsförordningen.
Metodkatalogen
Metodkatalogen ska underlätta för myndigheter och andra aktörer som bekämpar invasiva växter att välja bekämpningsmetod.
Kommunens roll
Kommunens roll är viktig, såväl som markägare, entreprenör och beställare av bekämpningsåtgärder. Insatser mot invasiva främmande arter måste planeras väl, bland annat för att säkerställa att växtdelar hanteras korrekt och att åtgärderna inte leder till spridning. I den utsträckning som kommunen har avfallsansvar bör avfallshanteringen planeras för en säker hantering av växtdelar från invasiva främmande arter.
Exploatering/ VA
Även vanliga exploateringsarbeten i kommunen, exempelvis VA-arbeten, kan leda till spridning av invasiva arter, därför är det viktigt att kartlägga eventuella förekomster innan arbetet påbörjas.
Detaljplanering
Förekomst av invasiva främmande arter kan påverka var verksamheter och anläggningar lämpligen bör lokaliseras eller inte, samt vilka markarbeten som bör undvikas. Ta hänsyn till invasiva främmande arter tidigt i detaljplanearbetet.
Kommunikation
En viktig uppgift är också att underlätta för invånarna att göra rätt, genom tydlig information till hushållen om hanteringen av växtdelar från trädgårdar och hushåll. På Naturvårdsverkets hemsida finns färdigt kommunikationsmaterial som kommunen kan använda.
Hitta vidare
Havs- och vattenmyndigheten är nationellt ansvarig myndighet när det gäller vattenlevande invasiva främmande arter.