Regler om invasiva främmande arter

örordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter är utgångspunkten för regleringen av invasiva främmande arter. Centralt för EU-förordningen är den förteckning över arter som anses vara särskilt skadliga (se nedan). Dessa arter får inte avsiktligt

• föras in på unionens territorium, inklusive transiteras under tullövervakning,
• hållas, inte heller i sluten förvaring,
• födas upp, inte heller i sluten förvaring,
• transporteras till, från eller inom unionen, utom för transport av arter till anläggningar i samband med utrotning,
• släppas ut på marknaden,
• användas eller utbytas,
• tillåtas reproducera sig, växa eller odlas, inte heller i sluten förvaring, eller
• släppas ut i miljön.

EU-förordningen är direkt tillämplig för alla i Sverige. Det innebär att myndigheter, kommuner, fastighetsägare, villaägare och andra har ett ansvar och en skyldighet att följa reglerna för att hindra spridning av de invasiva främmande arterna på EU:s förteckning. Exempelvis är du skyldig att ta bort en sådan art om den finns på din fastighet.    

På EU-förteckningen (unionsförteckningen) över invasiva främmande arter finns de arter upptagna som bedöms ställa till med störst skada för biologisk mångfald inom EU och som därför behöver förbjudas i alla EU:s medlemsländer. Bestämmelserna om de arter som finns upptagna på EU-förteckningen finns i EU-förordning nr 1143/2014 (se ovan).

EU-förteckningen uppdateras med nya arter vartefter ny forskning och information kommer fram. Det är medlemsstaterna i EU och EU-kommissionen som utifrån riskbedömningar föreslår nya arter till förteckningen. Experter utvärderar förslagen och det förs diskussioner mellan medlemsländerna och med intressentgrupper, till exempel näringar som berörs. De arter som slutligen går till EU-kommissionen för beslut måste först godkännas av medlemsstaterna via genomförandekommittén.   

Vägledning om EU-förordning

Den nationella förordningen (2026:311) om invasiva främmande arter kompletterar EU-förordningen och reglerar vilka arter som är av särskild betydelse för Sverige (nationell förteckning). Dessa arter omfattas av en rad förbud som innebär att arter upptagna på den nationella förteckningen inte avsiktligt får 

1. föras in i landet, 
2. hållas, inte heller i sluten förvaring,
3. födas upp, inte heller i sluten förvaring,
4. transporteras, utom till en anläggning i samband med utrotning, 
5. släppas ut på marknaden, 
6. användas eller utbytas,
7. tillåtas reproducera sig, växa eller odlas, inte heller i sluten förvaring, eller
8. släppas ut i miljön.

Förbuden gäller för alla, det vill säga myndigheter, kommuner, fastighetsägare, verksamhetsutövare m.fl. För privata fastighetsägare och nyttjanderättshavare finns ett undantag från förbuden som innebär att arter på den nationella förteckningen får tillåtas reproducera sig och växa (sjunde punkten). Det är däremot inte tillåtet att odla arterna. Trots undantaget från förbudet att låta reproducera sig och växa ska privata fastighetsägare och nyttjanderättshavare vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att förekomster av arter sprider sig från fastigheten.

I förordningen finns även ansvarsfördelning mellan olika svenska myndigheter. Det är Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten som samordnar arbetet med invasiva främmande arter i landet, vilket inkluderar att vägleda andra myndigheter, kommuner och i allmänhet om hur bestämmelserna ska tillämpas.

Länsstyrelsen ansvarar bland annat för att vidta snabba utrotningsåtgärder när en invasiv främmande art upptäcks och Tullverket, Livsmedelsverket och Jordbruksverket ansvarar för gränskontroller. Skogsstyrelsen har ett särskilt ansvar för vissa skogsträdarter.

Vem gör vad

På den nationella förteckningen över invasiva främmande arter finns de arter som bedömts vara av särskild betydelse för Sverige. 

Miljöbalken innehåller en straffbestämmelse i 29 kap. 2 c § som ska tillämpas när någon bryter mot reglerna om invasiva främmande arter. Även de allmänna hänsynsreglerna har betydelse, till exempel vid bekämpning av invasiva främmande arter. Det betyder bland annat att hänsyn ska tas till miljön och människors hälsa vid val av metod för bekämpning. I 26 kap. miljöbalken finns bestämmelser som styr tillsynsmyndigheternas arbete.  

Tillsynsmyndigheternas ansvar i fråga om invasiva främmande arter fördelas i miljötillsynsförordningen (2011:13).   

Det är länsstyrelsen och Skogsstyrelsen som är tillsynsmyndigheter. Ansvaret kan överlåtas till kommuner. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten vägleder tillsynsmyndigheterna. 

Tillsynsvägledning om invasiva främmande arter