En orörd torvmark kan binda kol, men släpper samtidigt ut metan. Torvmarkerna som inte har dränerats kan ta upp stora mängder kol men de syrefria förhållandena gör att de också släpper ifrån sig metan, vilket är en kraftfull växthusgas. Metan har dock en kortare livslängd än koldioxid och lustgas, och därför anses orörda och återvätta torvmarker ge en klimatnytta trots dessa utsläpp. I ett orört tillstånd klassificeras torvmarkerna som våtmarker: antingen mosse, kärr eller blandmyr.

En dränerad torvmark släpper ut koldioxid och potentiellt även lustgas. Det beror på hur näringsrik marken är. När en torvmark dräneras på vatten övergår marken generellt från att binda in kol till att släppa ut koldioxid till atmosfären. När vattennivån sänks, når syre fram till torven, som bryts ner och bildar koldioxid. Om marken är näringsrik kan det även ske betydande utsläpp av lustgas.

Att återväta en torvmark minskar utsläppen av koldioxid och lustgas, men ökar kortsiktigt utsläppen av metan. Förhållandena återgår till sådana som liknar det orörda tillståndet och ger därför klimatnytta.  

För att minska utsläppen från de dränerade torvmarkerna är återvätning en rekommenderad metod. Återvätning innebär att tidigare grävda diken, som dränerat marken från vatten, antingen tillåts växa igen eller fylls igen genom så kallad pluggning. Dikespluggar kan bestå av exempelvis torv och kapade trädstammar som täpper igen diket och därmed höjer grundvattennivån i marken.  

Vid återvätning med en grundvattennivå strax under markytan återställs de grundförutsättningar som behövs för att marken ska kunna bli en kolsänka igen, och de kollager som finns på platsen kan bevaras.