Vanliga begrepp inom plast

Här nedan hittar du en förklaring till vanliga begrepp inom plastområdet.

En biobaserad plast är helt eller delvis tillverkad från biomassa. Att plasten är biobaserad betyder inte att den är biologiskt. Det är viktigt att se till hela livscykeln för att säkerställa att ett byte till biobaserad plast är ett miljöbättre val, inklusive påverkan på exempelvis nedskräpning och förändrad markanvändning.  

Vissa produkter som innehåller biobaserad plast marknadsförs som ”plastfria” – det stämmer inte, utan även en biobaserad plast är en plast.  

Plast som marknadsförs som biobaserad är det sällan till hundra procent. Även om det i dagsläget inte finns någon minimigräns för att en plast ska få kallas biobaserad bör det framgå hur många procent som är biobaserad. 

Bionedbrytning av plast innebär att allt organiskt material i plasten kan brytas ned biologiskt till koldioxid, biomassa, salter och i syrefattiga miljöer också metan. 

Att en plast är biobaserad innebär inte att den är bionedbrytbar. Att en plast är bionedbrytbar kräver inte heller att den är biobaserad, utan även fossilbaserad plast kan vara bionedbrytbar. Plastens bionedbrytbarhet beror på: 

Om plasten designats för bionedbrytbarhet eller kompostering. Faktorer som påverkar är exempelvis polymerernas kemiska sammansättning, hur kristallin den är, och vilka tillsatser den innehåller.  

De förhållanden plasten exponeras för. T ex temperatur och vilka mikroorganismer som finns där plasten finns. 

Att en bionedbrytbar plast bryts ner i en industriell kompost, där det är relativt hög temperatur och kontrollerade förhållanden, innebär alltså inte att den bryts ner vid de många olika förhållanden som kan råda i naturen. 

Biodegradability of plastics in the open environment (op.europa.eu=)

En missuppfattning är att plast som marknadsförs som ”bionedbrytbar” eller ”komposterbar” kan slängas i naturen. Nedbrytbar plast kan orsaka lika stor skada i naturen som icke nedbrytbar plast eftersom nedbrytning av plasten kräver andra betingelser för att brytas ner än de som förekommer i naturen, vilket ofta är fallet. Det är därför viktigt att inte heller nedbrytbar plast hamnar i naturen.  

Plast får kallas för bionedbrytbar även om den inte bryts ner helt – krav gällande förpackningar återvinningsbara genom kompostering och biologisk nedbrytning (EN13432) tillåter en fraktion under två millimeter (specificerat som ”visuellt icke detekterbara”). En ofullständig bionedbrytning kan leda till spridning av mikroplast.   

Bioplast är ett brett begrepp som innefattar att plasten är biologiskt nedbrytbar eller komposterbar och/eller att råvaran för plasten är förnyelsebar eller biobaserad. Begreppet blir därmed otydligt. Användning av begreppet bör därför undvikas.  

Biokompositer är plaster där polymeren och/eller förstärkande fas är biobaserad. Ofta handlar det om traditionella fossilbaserade plaster som blandas eller förstärks med naturfibrer.  

Det finns olika typer av biobaserade plaster: 

  • Drop-in plaster består av samma polymerer som sin fossilbaserade motsvarighet. Dessa plaster kan behandlas och återvinnas på samma sätt som sina fossilbaserade motsvarigheter.
  • Ersättningsplaster, som består av andra polymerer än vanligt förekommande fossilbaserade plaster.  

Med farliga ämnen avses ämnen med egenskaper som uppfyller kriterierna för klassificering av farliga ämnen inom EU (CLP-förordningen).  

Särskilt farliga ämnen har egenskaper som gör att ämnena långsiktigt skadar människors hälsa eller miljön så allvarligt att deras användning så långt som möjligt ska upphöra enligt miljökvalitetsmålet Giftfri miljö. Dessa ämnesegenskaper sammanfaller i det närmaste med kriterier i EU:s lagstiftning (artikel 57 i Reach-förordningen). Skillnaden är att miljökvalitetsmålet generellt pekar ut hormonstörande ämnen och kraftigt allergiframkallande ämnen. Särskilt farliga ämnen har en eller flera av följande egenskaper:  

  • är hormonstörande,  
  • är mycket långlivade i miljön och mycket bioackumulerande (så kallade vPvB-ämnen),  
  • är långlivade i miljön, bioackumulerande och toxiska (så kallade PBT-ämnen),  
  • är cancerframkallande (kategori 1A eller 1B),  
  • skadar arvsmassan (könscellsmutagena i kategori 1A eller 1B),  
  • stör fortplantningsförmågan (reproduktionstoxiska i kategori 1A eller 1B),  
  • är kraftigt allergiframkallande, det vill säga orsakar allvarlig hud- eller luftvägsallergi.  
  • inte uppfyller ovanstående kriterier men har andra egenskaper som bedöms ge upphov till motsvarande allvarlighetsgrad, till exempel högfluorerade ämnen samt kvicksilver, kadmium och bly.  

Definitionerna ovan är hämtade från Rapport 1/2020:

Giftfritt från början – Underlag till regeringen med förslag på strategi och nya etappmål för farliga ämnen till 2030 (kemi.se) 

Information om arbetet för att plast ska vara fri från farliga ämnen hittar du här 

Substitution av farliga och särskilt farliga ämnen  

Substitution innebär att ta bort eller ersätta farliga ämnen i produkter med mindre farliga eller icke-farliga alternativ. Syftet med substitution är att göra produkten säkrare för människors hälsa och miljö. Både när produkten tillverkas och när den används, och även när den blir avfall och eventuellt återvinns.  

En modell med sju steg som kan utgöra grunden i ett systematiskt arbete med att välja eller ersätta ämnen som ett sätt att förebygga och undvika risker hittar du hos Kemikalieinspektionen:

PRIO - ett verktyg för substitution (kemi.se)

Substitutionscentrum vägleder företag, organisationer och offentlig sektor i arbetet med att identifiera onödigt farliga kemikalier och hitta bättre alternativ, i allt från produkter till processer.  

Substitutionscentrum vägleder kemisk substitution (ri.se)

Gummi består liksom plast av polymerer, som är långa molekylkedjor. Naturgummi kommer från gummiträdet, men de flesta gummisorter är syntetiska. På molekylär nivå kan ett gummi och en plast bestå av liknande polymer, men skilja sig åt genom att gummit är tvärbundet. Det innebär att polymererna sitter ihop och bildar ett tredimensionellt nätverk, vilket ger gummit dess elasticitet.  

Gummi ingår i arbetet för en hållbar plastanvändning, detta eftersom mikroplastbegreppet innefattar såväl partiklar av plast som gummi. 

Nedbrytbar plast kan certifieras enligt Europeiska standarderna EN 13432 (för förpackningar) och EN 14995 (för plast). Ett mer rättvisande namn för dessa plaster är komposterbara plaster. Miljöförhållandena i standarderna får till följd att det krävs en industriell komposteringsprocess.  

I Sverige finns i dagsläget ingen brett utbyggd infrastruktur för industriell kompostering. Matavfall i Sverige behandlas idag enligt Avfall Sverige vanligen genom rötning. Förhållandena skiljer sig åt mellan en komposterings- och en rötningsprocess. Det kan innebära att en bionedbrytbar plast inte bryts ner i de processer som används för behandling av matavfall i Sverige.  

Även förhållandena i en hemkompost och en industriell kompost skiljer sig åt. Att en plast är nedbrytbar i en industriell kompost innebär därför inte att den är nedbrytbar i en hemkompost.  

Det finns ingen fastställd definition för makroplast. Enligt EU TG ML avses plastföremål och plastbitar/delar större än 25 mm. (Piha Henna Emilia et al., 2011). Ibland avses istället plastbitar större än 20 mm, det gäller främst i amerikansk litteratur (t.ex. Worm et al., 2017).

Materialåtervinning av avfall definieras enligt miljöbalken 15 kap. 6 § som att upparbeta avfall eller föremål, som inte ska användas som bränsle, till nya ämnen (SFS 1998:808). I Naturvårdsverkets färdplan för en hållbar plastanvändning avser ”materialåtervinning” en process som upparbetar avfall eller föremål till återvunnen plastråvara av efterfrågad kvalitet.    

Om en produkt är materialåtervinningsbar beror både på produkten i sig och på tillgänglig infrastruktur för materialåtervinning. Faktorer som påverkar är exempelvis material, färgämnen och andra tillsatser liksom tillgång till insamlingssystem.  

Begreppet ”materialåtervinningsbarhet” förväntas utvecklas över tid. I redovisningen av regeringsuppdraget kring ökad materialåtervinning av plast i Sverige lyfts följande exempel på aspekter som anses som viktiga i diskussioner kring begreppet:  

  • Cirkulära flöden med ett bevarat värde på plasten behöver ligga i fokus. Detta kan möjliggöra att fler produktkategorier med höga kvalitetskrav kan tillverkas i återvunnen råvara. 
  • Begreppet materialåtervinningsbarhet behöver beakta både utbudssidan och efterfrågesidan för återvunnen plast av hög kvalitet. Materialåtervinningsbarhet i flera led behöver säkerställas där det är möjligt och relevant. 

Öka materialåtervinningen av plast i Sverige

Det finns ingen fastställd definition för mesoplast. Enligt EU TG ML avses plastföremål och plastbitar i storleksordningen 5 mm till 25 mm (Piha Henna Emilia et al., 2011). I amerikansk litteratur anges ibland 20 mm som övre gräns (t.ex. Worm et al., 2017). Inom litteraturen används ibland denna term, men i de flesta sammanhang talar man endast om makro- och mikroplast. 

Det finns ingen vedertagen definition för mikroplast.  Enligt förslag till kommande reglering av mikroplast från ECHA avser mikroplast material som består av fasta polymer-innehållande partiklar, som också kan innehålla ytterligare tillsatser, och där minst 1 viktsprocent av partiklarna har alla dimensioner 1 nm ≤ x ≤ 5 mm, alternativt är fibrer med en längd 3 nm ≤ x ≤ 15 mm och en kvot mellan längd och diameter på >3. Polymerer som förekommer i naturen som inte modifierats kemiskt (utom genom hydrolys) exkluderas, liksom bionedbrytbara polymerer.  

Förslag till kommande reglering av mikroplast (echa.europa.eu)

Naturvårdsverket följer i princip ECHA:s definition, men inkluderar även polymerer som förekommer i naturen.  

Mikroplaster kan delas upp i grupperna: 

  • Primär mikroplast. Primär mikroplast är mikroplaster som från början tillverkas som små mikroplaster. Till exempel skrubbmaterial som används i kosmetika och plastpellets som används som råmaterial i industrin.  
  • Sekundär mikroplast. Sekundär mikroplast bildas då plast- och gummiföremål fragmenteras till mikroskopiska partiklar. Till exempel kan sekundär mikroplast komma från plastskräp och fibrer från tvätt av syntetisk textil som fragmenteras i naturen. Även väg- och däckslitagepartiklar hör till denna kategori. 

Mikroplaster kan också delas in i grupperna:  

  • Avsiktligt tillsatt mikroplast. Exempel på avsiktligt tillsatt mikroplast är mikroplast i kosmetika. 
  • Oavsiktligt bildad mikroplast. Hit hör exempelvis väg- och däckslitagepartiklar, mikroplastfibrer från textilier och mikroplast från skräp som fragmenterats i naturen.

Det finns ingen fastställd definition för nanoplast och begreppet är omtvistat. Däremot finns en standarddefinition för nanomaterial. Nanomaterial är material (oavsett materialtyp) som har storleken 1–100 nm i minst en dimension (ISO/TS 80004-1:2015). Med nanoplast avses vanligen mycket små plastpartiklar som har uppstått vid nötning och fragmentering av större plastföremål eller mikroplast. Exempelvis under 1µm (1000 nm) eller under 100 nm (Gigault et al., 2021).  

Oxonedbrytbar plast består av plast som har tillsatser som skyndar på fragmentering av plasten. Engångsprodukter i oxonedbrytbar plast är förbjudna sedan 1 januari 2022.

Plast består av polymerer, som är långa molekylkedjor som i sin tur är uppbyggda av monomerer. Det finns ett stort antal olika plaster med vitt skilda egenskaper. 

Plastens egenskaper beror både på vilka byggstenar, monomerer, som den tillverkas av och vilka tillsatser som används.  Exempel på olika typer av tillsatser som kan användas i plast är mjukgörare, armering eller flamskyddsmedel.  

Plast delas in i härdplaster och termoplaster. Termoplaster, till skillnad från härdplast, kan smältas ned och formas om efter tillverkning. 

Naturvårdsverket tydliggjorde begreppet i regeringsuppdraget ”Uppdrag att föreslå åtgärder för att materialåtervinning av plast ska öka”.  

Uppdrag att föreslå åtgärder för att materialåtervinningen av plast ska öka

Naturvårdsverket anser att begreppet ”återvunnen råvara” tar sikte på en råvara som inte är primär utan som har genomgått ett återvinningsförfarande och har upphört att vara avfall i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. 9 a § miljöbalken.  

Det centrala är att den återvunna råvaran har varit avfall som genomgått en materialåtervinningsprocess, och därefter används som råvara i nya produkter.  

Enligt 15 kap. 9 a § miljöbalken har avfall som genomgått ett återvinningsförfarande upphört att vara avfall om:  

  • ämnet eller föremålet ska användas för ett visst ändamål,  
  • det finns en marknad för eller efterfrågan på sådana ämnen eller föremål,  
  • ämnet eller föremålet uppfyller tillämpliga krav i lag eller annan författning, exempelvis produkt- och kemikalielagstiftningen,  
  • användningen av ämnet eller föremålet inte leder till allmänt negativa följder för människors hälsa eller miljön.  

Naturvårdsverket har uppmärksammat att det finns en risk med att rent industrispill räknas som återvunnen råvara. Rent industrispill är relativt lätt att återvinna och många industrier gör det redan idag. Om krav ställs på användning av återvunnen råvara bör det beaktas att om sådana krav kan uppfyllas genom användning av industrispill så skulle det kunna innebära att kraven möts utan att materialåtervinningen i praktiken har ökat.  

Naturvårdsverket anser att det är viktigt att restprodukter klassas på ett korrekt sätt. Till exempel ska industrispill som är biprodukter och kan användas direkt utan vidare bearbetning inte klassas som avfall. Sådant industrispill kan därmed inte heller klassas som återvunnen råvara.  

Återanvändning är enligt EU:s avfallsdirektiv (2008/98/EG) varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda för. 

Relaterade sidor