Kanadensiskt gullris och höstgullris
Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis) och höstgullris (Solidago gigantea) är fleråriga örter som kommer från Nordamerika. Växterna har odlats som prydnadsväxter och sprids fortfarande från många trädgårdar i Sverige.
Status i Sverige
Kanadensiskt gullris och höstgullris är vitt spridda i mellersta och södra Sverige, men den finns också i Jämtland och längs hela östkusten.
Från och med 15 maj 2026 finns arterna med på nationell förteckning över invasiva främmande arter. Det innebär att det är förbjudet att importera, transportera och handla med arterna. För privata markägare och nyttjanderättshavare gäller ingen utrotningsplikt, men för statliga myndigheter, kommuner och regioner gäller samma regler som för arterna som finns upptagna på EU-förteckningen. Samtliga markägare och nyttjanderättshavare ska dock vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning av arterna från den egna fastigheten.
Rapportera fynd av kanadensiskt gullris
Om du hittar kanadensiskt gullris eller höstgullris i naturen är det bra om du rapporterar det till Artportalen via
Invasiva arter (artportalen.se)
När du rapporterar behöver du skicka med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.
Möjliga effekter
Kanadensiskt gullris och höstgullris kan mycket höga (upp till 3 meter för höstgullris) och har en stor spridningsförmåga. Arterna kan invadera och sprida ut sig på öppna sandrika och näringsfattiga torrängar, stäppmiljöer, ruderatmarker och våtmarksmiljöer, där inhemska lågvuxna och konkurrenssvaga växter annars skulle växa.
Dessa typer av växter har redan minskat mycket de senaste 100 åren beroende på förändringar av markanvändningen, vilket gör att hotet från kanadensiskt gullris och höstgullris blir särskilt allvarligt för arter i dessa miljöer.
Hur kom den hit och hur sprids den?
Kanadensiskt gullris och höstgullris har introducerats som attraktiva, lättodlade prydnadsväxter. Arterna sprids främst med vindspridda frön. De kan även spridas med jordstammar (rhizom) som växten bildar på hösten vid stammens bas i det övre jordlagret. Varje rhizom kan bilda en ny stam följande vår.
Hindra spridning av kanadensiskt gullris och höstgullris i svensk natur
Det är mycket viktigt att växten inte får möjlighet att sätta frön som kan spridas till omgivningen. Varje planta kan ge upphov till flera tusen frön per år och dessa sprids effektivt med vinden.
Människor sprider kanadensiskt gullris och höstgullris på olika sätt:
- Med slåtteraggregat, larvband, skopor mm. där frön och rhizom kan fastna och följa med till nya platser.
- När man flyttar på jord som innehåller frön eller rhizom.
- Dumpning av trädgårdsavfall.
För myndigheter och andra aktörer som i större omfattning bekämpar invasiva främmande växter finns en metodkatalog som beskriver vilka metoder som finns och deras för- och nackdelar.
Hur känns de igen?
Kanadensiskt gullris
Kanadensiskt gullris är en flerårig ört som blir cirka 50–200 ccentimeter hög och kännetecknas av de otaliga, små och gula blomkorgarna som sitter på grenar i toppen på växten. Bladen sitter direkt på stammen och är långsmala, sågtandade och cirka 20 centimeter långa. Kanadensiskt gullris är generellt något mindre än höstgullris. Stjälken är hårig, åtminstone i den övre halvan. Blomställningen är utbredd och inte tydligt strutformad.
Höstgullris
Höstgullris är en flerårig ört som blir upp till två till tre meter hög. Bladen sitter längs med stammen med kort- eller oskaftade blad. Bladen är smalt lansettlika med sågad eller nästan helbräddad kant. I toppen av stjälken sitter strut- eller pyramidformade blomklasar. Även höstgullris har otaliga, små och gula blomkorgar som sitter på grenar i toppen på växten. De nedre grenarna kan vara mer uppåtriktade hos höstgullris vilket kan ge en mer samlad, strutformad känsla jämfört med kanadensiskt gullris. Det tydligaste sättet att skilja höstgullris från kanadensiskt gullris är att höstgullris har en helt kal stam i blålila färgton samt att växten kan bli högre.
Hur och var lever de?
Kanadensiskt gullris och höstgullris kan växa på många olika sorters marker och klarar av olika nivåer av näring och fuktighet. Detta gör att den kan växa i allt från fuktiga strandskogar till torra sandytor. Den är vanligast i vägkanter, på banvallar, övergivna fält och i andra miljöer som är tydligt påverkade av människan. Det är vanligt att arterna snabbt bildar stora bestånd där de etablerar sig.