Våtmarker

Många av de ingående livsmiljötyperna har otillräcklig eller dålig bevarandestatus i boreal och kontinental region, men situationen är bättre i den norra boreala regionen.

I alpin region bedöms samtliga livsmiljötyper i gruppen utom palsmyrar uppnå gynnsam bevarandestatus. Bevarandestatusen för palsmyrar är dålig, och framtidsutsikterna likaså. Denna livsmiljötyp, där palsarna byggs upp av permafrostkärnor, är beroende av speciella klimatförutsättningar. På grund av stigande temperaturer riskerar många palsar att smälta och kollapsa.

Det är framförallt förändrad hydrologi, jord- och skogsbruk, luftföroreningar och avsaknad av hävd som orsakar problem för våtmarkerna. Resultatet blir att många öppna våtmarker växer igen med buskar och träd. Igenväxning och torrare förhållanden medför att många karakteristiska och typiska våtmarksarter, både fåglar och växter, trängs undan.

I och med att klimatet förändras med längre växtsäsong, högre temperaturer och torrare förhållanden på vissa håll förväntas igenväxningen öka. För högmossar bedöms bevarandestatusen vara otillräcklig i boreal region och dålig i kontinental region, bland annat på grund av dikespåverkan och igenväxning. Livsmiljötypen skadade högmossar är påverkade mossar som bör återställas till högmossar genom åtgärdsarbete. Det är därför positivt att arealen av skadade högmossar minskar i och med att de övergår till livsmiljötypen högmossar eller annan våtmarkstyp.

Många av de öppna våtmarkerna (bland annat rikkärr) har hävdats med slåtter eller bete, och dessa störningar har varit en förutsättning för en hög biologisk mångfald. Då våtmarker inte brukas på samma sätt idag krävs aktiv skötsel för att sådana öppna våtmarkstyper inte ska växa igen. En fungerande hydrologi behövs också, och på många platser måste diken läggas igen och vattennivån höjas.

Rikkärr bedöms ha otillfredsställande bevarandestatus i boreal region och dålig bevarandestatus i kontinental region. Livsmiljötypen har ett åtgärdsprogram med övervakning samt planerade och genomförda åtgärder. Det krävs dock stora insatser för att stoppa försämringen, särskilt i södra boreala regionen och kontinentala regionen.

Agkärr hotas av samma problem som rikkärr. Tack vare livskraftiga agkärr på Gotland och Öland, där bestånden av ag ökar, bedöms dock livsmiljötypens bevarandestatus vara gynnsam.

Källor har dålig bevarandestatus. Många av dem har tidigare försvunnit och skadats genom oförsiktig markanvändning. Dessutom har många påverkats negativt under de senaste åren.

Arbetet med att skydda, hävda, återskapa och restaurera våtmarker pågår för fullt, men det finns fortfarande stora arealer av våtmarker med höga naturvärden som behöver åtgärder för att kunna uppnå gynnsam bevarandestatus. En fungerande hydrologi utgör en grundförutsättning. Igenläggning av diken är ofta den åtgärd som prioriteras, i kombination med åtgärder som till exempel röjning. Större arealer av hävdgynnade våtmarker behöver skötsel i form av slåtter och bete. Det krävs också en ökad hänsyn till källor och källkärr från bland annat skogsbruket. Inom skyddade områden är påverkan ofta lägre och här har arealerna för livsmiljötyperna inom Natura 2000-nätverket uppskattats, men kunskapen om status och trender inom skyddade områden är bristfällig.

Arbetet med skydd av de sista objekten i Myrskyddsplanen går långsamt. Perioden 2019–2024 ökade den skyddade arealen med drygt 320 km², men fortfarande saknar 1 550 km² formellt skydd. Det finns, trots våtmarkssatsningen, fortfarande ett stort behov av att genomföra hydrologisk restaurering av våtmarker, även i skyddade områden.

Sedan den förra rapporteringen bedöms bevarandestatusen för livsmiljötypen kalktuffkällor ha försämrats, så att den nu bedöms som dålig med en negativ trend. Inventeringsresultat visar att situationen är sämre än tidigare uppskattats, och att problematiken är likartad som för källor och källkärr. Många källmiljöer i den södra boreala regionen har förstörts eller skadats under senare tid. Läget är allvarligt, och större hänsyn måste tas till livsmiljötypen för att förhindra körskador från tunga maskiner. Även aktiva restaureringar behöver genomföras. Grundvattennivåerna har varit låga under längre perioder. I kombination med ett ökat behov av vattenuttag, som riskerar att sänka nivåerna ytterligare, innebär detta att även framtidsutsikterna för källmiljöerna nu bedöms vara negativa i boreal och kontinental region.

Status för aapamyrar i den boreala regionen bedöms nu som gynnsam (tidigare otillräcklig) baserat på nya data om tillståndet i aapamyrarna, som visar på att situationen är bättre än vid förra rapporteringen.

De stora restaureringsinsatserna som gjorts inom den nationella våtmarkssatsningen har gjort att trenden för öppna mossar och kärr vid denna rapportering bedömts som stabil i boreal region (tidigare negativ).

Underlag som har använts kommer från våtmarksinventeringen, olika nationella övervakningsprogram som Nationell inventering av Landskapet i Sverige (NILS), Riksskogstaxeringen, åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper, miljöövervakning av rikkärr, satellitbildsövervakning av våtmarker, underlag om rödlistade arter, inventeringar av källor, SGU:s källdatabas och uppgifter från Natura 2000-områden. Flera underlag har styrkts genom expertbedömningar. Eftersom merparten av underlagen saknar direkt koppling till livsmiljötyper har det varit nödvändigt att använda expertbedömningar som komplement. Referensgruppen för våtmarker, vilka huvudsakligen bestått av representanter från myndigheter och universitet, har också haft möjlighet att komma med synpunkter.

Natura 2000 i Sverige

Naturtyper (slu.se)