Skog

Fjällbjörkskogen är den enda skogliga livsmiljötyp som uppnår gynnsam bevarandestatus i hela sitt utbredningsområde. För övriga skogliga livsmiljötyper bedöms bevarandestatusen som otillräcklig eller dålig, med undantag för skogsbevuxen myr i alpin region (gynnsam bevarandestatus) och svämlövskog i alpin region (okänd bevarandestatus).

Samtliga skogliga livsmiljötyper bedöms ha en stabil och tillräckligt stor utbredning och areal, med arealen vid EU-inträdet år 1995 som referens. Däremot bedöms kvalitetsaspekter – såsom strukturer, funktioner och typiska arter – vara otillräckliga eller dåliga för 14 av de 15 livsmiljötyperna. Den främsta orsaken är att en betydande andel av livsmiljötypernas areal består av skogar som antingen är i ett inte gott tillstånd eller har ett okänt tillstånd. Dessutom är livsmiljötyperna utsatta för en rad olika påverkansfaktorer och hot. Bland annat leder de landskapsförändringar och den fragmentering som har skett och fortfarande sker, till följd av skogsbruk och annan markanvändning, till försämrad konnektivitet för arter, särskilt inom de livsmiljötyper som förekommer på vanlig fast skogsmark.

Vad beträffar bedömningar av trender indikerar stickprovsbaserade inventeringar av provytor att både den totala arealen och arealen i gott tillstånd är stabil eller ökande för majoriteten av livsmiljötyperna. Denna positiva utveckling förklaras framför allt av att träden i många skogsområden blivit äldre, vilket gör att fler områden nu uppfyller de krav på beståndsålder som används vid inventeringen av skogliga livsmiljötyper i provytor inom Riksskogstaxeringen. Karteringar av arealer och arealer i gott tillstånd inom skyddade områden görs med andra metoder, där beståndsålder inte är en lika viktig parameter. I skyddade områden finns dock en brist på återkommande uppföljning, vilket gör att trender inte kan bedömas baserat på det underlaget.

Uppföljning visar att skogar som är klassade som livsmiljötyp riskerar att avverkas om de inte är skyddade. Förluster av sådan skog på grund av avverkningar sker i samtliga regioner, även i den alpina, och inte bara på vanlig fast skogsmark utan även på torvmark. Avverkningar sker dock främst på fast skogsmark nedanför den alpina regionen, där cirka 1 procent avverkas årligen.

Naturliga störningar såsom skogsbränder och översvämningar, liksom skogsbete och annan traditionell hävd, har minskat till följd av skogsbruk, vattenkraftutbyggnad och förändrad markanvändning. Detta har bland annat medfört förändrade förhållanden i brandpräglade tallskogar, där konkurrensen från gran och annan vegetation ökar när återkommande störningar uteblir.

Även i andra skogliga livsmiljötyper, som exempelvis åsbarrskog, svämlövskog och ekskog, riskerar tillståndet att förändras på grund av avsaknad av återkommande störningar eller hävd. I skogsbevuxna myrar och sumpskogar påverkas tillstånd och hydrologi av förekomsten av diken. Därtill har svampsjukdomar som drabbar ask och alm ökat i spridning, vilket påverkar vissa lövskogars tillstånd negativt. Även luftföroreningar bidrar i vissa fall till att livsmiljötypernas status inte är gynnsam. I dagsläget finns ca 55 000 km² skog som är klassad som livsmiljötyp inom skyddade områden, frivilliga avsättningar eller impediment. Av dessa ligger cirka 26 000 km² inom N2000-nätverket, varav 17 000 km² i alpin region. Omkring 1 000 km² produktiv naturtypsklassad skog finns inom områden som inte är skyddade. Ytterligare arealer behöver skyddas, och även utanför skyddade områden behövs åtgärder för att förhindra att skogar som klassas som livsmiljötyp avverkas.

Vidare behövs fortsatta åtgärder för att återskapa och efterlikna naturliga störningsprocesser och därigenom bevara och restaurera livsmiljötypers strukturer och funktioner inklusive livsmiljöer för deras typiska arter. Åtgärdsbehoven finns såväl utanför som inom Natura 2000-områden. Det gäller nämnda brandpräglade tallskogar, åsbarrskogar, lövsumpskogar, svämlövskogar och skogsbevuxna myrar. I områden med kvaliteter i form av varma och solbelysta skogsmiljöer behövs naturvårdsinsatser för att förhindra igenväxning. Kunskap om de skogliga livsmiljötyperna i art- och habitatdirektivet behöver genomsyra naturvårdsarbetet i alla rumsliga skalor, från regionnivå ned till åtgärder i enskilda skogsbestånd.

De ändrade statusbedömningarna jämfört med rapporteringen 2019 beror inte på faktiska miljöförändringar. Ändringarna är av teknisk karaktär och främst en följd av resultaten från genomförda regeringsuppdrag och beslut inför rapporteringen 2025.

En viktig förändring är att aktuella arealer för skogar nu rapporteras i enlighet med de arealer som räknades fram i ett regeringsuppdrag som avrapporterades 2024:

Översyn av referensarealer för naturtyper

En annan viktig förändring är att referensarealerna rapporteras som beräknad areal för år 1995, i enlighet med regeringens beslut:

Rapportering av gynnsam referensareal för livsmiljötyper i art- och habitatdirektivet

Detta har lett till att bevarandestatusen för flera livsmiljötyper i boreal och kontinental region ändrats från dålig till otillräcklig. I boreal region gäller detta fem livsmiljötyper: västlig taiga, näringsrik granskog, åsbarrskog, näringsrik ekskog och ädellövskog i branter. I kontinental region omfattar förändringen västlig taiga samt näringsrika och näringsfattiga typer av både bok- och ekskog. Regeringens beslut innebär även att näringsfattig bokskog och näringsfattig ekskog i boreal region fortsatt bedöms ha otillräcklig status (deras status hade annars bedömts som dålig).

Kunskapsläget är förhållandevis bra för de livsmiljötyper som täcker stora arealer men behöver förbättras för övriga livsmiljötyper. Arealuppgifter och uppmätta variabler bygger främst på stickprovsinventeringar; det finns ingen heltäckande kartering av livsmiljötyperna.

Arealerna samt andelen av en viss livsmiljötyp i gott, inte gott respektive okänt tillstånd är uppskattade baserat på uppgifter framtagna i ett tidigare regeringsuppdrag samt data från Riksskogstaxeringen, Nationell inventering av landskapet i Sverige (NILS) och Naturvårdsverkets databas NNK.

De flesta skogliga livsmiljötyper har så små arealer (<200 km²) och/eller en sådan säregen rumslig fördelning att de inte tillräckligt ofta påträffas av exempelvis Riksskogstaxeringen. Det ger osäkrare arealuppskattningar för dessa livsmiljötyper. Trender är bedömda utifrån arealuppskattningar från främst Riksskogstaxeringen.

Data från Riksskogstaxeringen har även använts för att kartlägga hur stor del av ytorna som klassats som livsmiljötyp som avverkas (genom att återbesöka provytor). Även andra påverkansfaktorer och framtida hot är bedömda utifrån data från Riksskogstaxeringen, men även genom granskning av information från miljömålsuppföljningen, samt resultat från forskningsstudier.

Natura 2000 i Sverige

Naturtyper (slu.se)