Kust

Havsstränder inom art- och habitatdirektivet består av nio livsmiljötyper, varav två (salta strandängar och strandängar vid Östersjön) redovisas under gräsmarker. Av de övriga sju ingår fyra i det man traditionellt kallar havsstränder: sten- och grusstränder (med vegetation), havsklippor, glasörtsstränder och sandstränder vid Östersjön. Två av dem är komplex som består av både land- och vattenmiljöer, åsöar i Östersjön och skär i Östersjön. Den sjunde livsmiljötypen, driftvallar, är en temporär livsmiljötyp som förekommer som en delmängd i alla de övriga livsmiljötyperna. Andelen havsstrand som ingår i art- och habitatdirektivet skiljer sig åt mellan Östersjön och Västerhavet då tre av livsmiljötyperna (åsöar i Östersjön, skär i Östersjön och sandstränder) bara förekommer längs Östersjöns kust.

Endast driftvallar och havsklippor bedöms ha gynnsam bevarandestatus, och detta gäller i både boreal och kontinental region. För glasörtsstränder är statusen dålig i kontinental region, medan de övriga livsmiljötyperna har otillräcklig bevarandestatus.

Orsaken till att bevarandestatusen är otillräcklig eller dålig för merparten av de ingående livsmiljötyperna är främst fortsatt nedskräpning i form av plast och andra föroreningar. En annan bidragande orsak är att exploateringen av våra havsstränder för bebyggelse fortgår. Ett annat problem för främst sandstränder och driftvallar är vegetationsrensning av stränderna. Det händer att driftvallar städas bort och rödlistade arter som martorn avlägsnas då de anses otrevliga när de växer på badstränder.

För de åsöar och skär i Östersjön där marina delar ingår i livsmiljötyperna har situationen i den marina miljön en stark påverkan. För dessa livsmiljötyper gäller samma problembild som för övriga marina miljöer i Östersjön.

Ett ökande problem för stränderna är hotet från invasiva främmande arter. Problemet är störst för sandstränder, åsöar och sten- och grusvallar, som hotas av vresrosornas snabba expansion, samt för glasörtsstränderna där den sydafrikanska kotulan fullständigt ockuperat vissa områden och sprids snabbt.

För att uppnå en gynnsam bevarandestatus är några viktiga åtgärder att fysisk påverkan, nedskräpning och utsläpp av till exempel olja i havet minskar. Ett effektivare strandskydd skulle också förbättra förutsättningarna för havsstränderna, liksom bekämpning av invasiva främmande arter.

Andelen av den totala arealen som ligger inom Natura 2000-områden är osäker för många av livsmiljötyperna. Det behövs därför fortsatt kartering av havsstränder inom nätverket för att förbättra kunskapsläget och planera åtgärder.

Sedan rapporteringen 2019 har bedömningsunderlagen blivit bättre. De förändringar som har skett i bedömningarna beror huvudsakligen på att det funnits mer och bättre underlag att tillgå denna gång, samt på att metodiken för bedömningarna i rapporteringsformatet har ändrats något. För åsöar i Östersjön, sandstränder i Östersjön, driftvallar och glasörtstränder i kontinental region är ändringarna av bevarandestatus av teknisk karaktär på grund av bättre dataunderlag och förbättrad analysmetod. För glasörtsstränderna har situationen förvärrats i och med spridningen av kotula, men den negativa trenden hade identifierats redan vid förra rapporteringen.

Det främsta underlaget för samtliga livsmiljötyper är THUF havsstrandinventering. Designen för inventeringen har reviderats vilket gjorde att det fanns data för bedömningen av livsmiljötypernas areal och tillstånd, men ännu inga tillförlitliga data angående trender. Två av livsmiljötyperna, åsöar och glasörtsstränder, är för sällsynta för att på ett bra sätt fångas upp av havsstrandinventeringen. För dessa bör särskilda uppföljningsprojekt startas. Ett underlag (som dock är bristfälligt) är data från Natura 2000-områdena. Havsstrandinventeringen har inte tillräckligt täta stickprov för att få bra data från skyddade områden, och länsstyrelserna har inte tillräcklig informationsinsamling från skyddade områden för havssträndernas livsmiljötyper.

Natura 2000 i Sverige

Naturtyper (slu.se)