Gräsmarker

Ingen av livsmiljötyperna uppnår gynnsam bevarandestatus i hela sitt utbredningsområde. Den främsta orsaken är brister rörande ekologiska strukturer och funktioner. Några livsmiljötyper har också negativa arealtrender. Huvudorsaken är de omvälvande landskapsförändringar som har skett och fortfarande sker till följd av det moderna jord- och skogsbruket. Naturbetesmarker och slåtterängar har övergivits i stor utsträckning till följd av rationalisering och för låg lönsamhet. Deras arealer är idag små och förekomsterna isolerade. Kvaliteten hos de miljöer som fortfarande finns kvar är på många håll dålig, främst på grund av upphörd eller ogynnsam skötsel. Även invasiva arter och övergödning från luftburet kväve påverkar kvaliteten negativt, främst i södra Sverige. Den för många arter så viktiga landskapsmosaiken har också gått förlorad i det omgivande landskapet. Livsmiljötyperna alvar, karsthällmarker och basiska berghällar hotas också lokalt av kalkbrytning, framförallt på Gotland.

Högörtängar och svämängar bedöms ha gynnsam bevarandestatus i alpin region. Detsamma gäller basiska berghällar och alvar i kontinental region. Alpina högörtängar och svämängar förekommer till stor del naturligt i fjällnära miljöer och är där inte hotade. I kontinental region förekommer livsmiljötyperna basiska berghällar och alvar bara i förhållandevis välhävdade miljöer på Stora alvaret på södra Öland. Basiska berghällar hyser endast ett mycket tunt jordtäcke, vilket gör att invasiva oxbärsarter inte är ett lika stort problem där som i andra kalkhällmarkstyper.

I och med att många jordbruk, i synnerhet utanför slättområdena, fortfarande läggs ned upphör hävden av betes- och slåttermarker och därigenom fortsätter utarmningen av odlingslandskapet. Utan hävd växer öppna gräsmarker igen och förbuskas, eller övergår till skog. Den pågående igenväxningen bidrar till att många av gräsmarkernas livsmiljötyper också bedöms ha en negativ trend.

Ett ökande hot är spridningen av främmande invasiva arter. Generellt är det ännu så länge ett relativt litet problem i hävdade gräsmarker men några av gräsmarkstyperna påverkas mer. Det gäller i synnerhet strandängar där mink och den snabbt expanderande växten strandkotula är ett hot, och i alvar och karsthällmarker på Öland och Gotland där flera arter av oxbär, främst spärroxbär, är under spridning.

För att vända den negativa trenden behöver arealen av slåtter- och betesmarker som restaureras och som sköts på ett sätt som gynnar biologisk mångfald öka. Avgörande för många arters långsiktiga överlevnad är också återskapandet av ett mosaikartat landskap även utanför de små kvarvarande hävdade gräsmarkerna, där både jordbruksmark och skogsmark anpassas för att erbjuda mer varierade livsmiljöer och en grön infrastruktur. Arbetet med bekämpning av invasiva arter behöver också intensifieras och mängden gödande kvävenedfall behöver minska.

Idag hävdas kvarvarande gräsmarker till stor del tack vare miljöersättningar och stöd inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Detta har dock inte varit tillräckligt, utan fler insatser behövs. I skogs- och mellanbygd behövs en förbättrad lönsamhet för lantbruksföretagen, samtidigt som brukningsmetoderna anpassas till behoven hos livsmiljötyper och arter.

Ungefär en fjärdedel av gräsmarksarealen som klassats som livsmiljötyp återfinns inom Natura 2000-områden. I kontinental region i södra Sverige och i alpin region i norr finns en större andel inom Natura 2000-nätverket jämfört med i den boreala regionen. Restaureringar och anpassad skötsel behöver dock prioriteras både inom och utanför skyddade områden.

Bättre dataunderlag i form av stickprovsinventeringar har visat att situationen för alvar är något bättre än vad man tidigare hade bedömt. Bevarandestatusen i boreal region har gått från dålig till otillräcklig och i kontinental region från otillräcklig till god. Orsaken är att igenväxning och invasiva arter, främst olika främmande oxbärsarter, inte verkar ha så stor negativ effekt som tidigare har antagits. Situationen kan dock komma att försämras i framtiden om spridningen av invasiva arter fortsätter. För karsthällmarker i kontinental region tyder däremot nya data på att situationen är betydligt sämre än vad som tidigare har rapporterats på grund av igenväxning. I kontinental region återfinns dessa livsmiljötyper nästan enbart inom Natura 2000-områden på södra Öland, där omfattande restaurerings- och skötselinsatser har bidragit till att upprätthålla en förhållandevis god bevarandestatus för flera av livsmiljötyperna. Alvar och karsthällmarker är prioriterade livsmiljötyper i art- och habitatdirektivet, och Sverige hyser en stor andel av deras förekomst inom EU.

Spridningen av invasiva främmande arter är också en bidragande orsak till att trenderna för salta strandängar i kontinental region och för strandängar vid Östersjön bedöms vara negativ då den främmande växten strandkotula täcker stora ytor i vissa områden och sprids snabbt.

En annan förändring jämfört med 2019 är att referensarealerna för hävdade gräsmarker nu rapporteras som okända, i enlighet med regeringens beslut:

Rapportering av gynnsam referensareal för livsmiljötyper i art- och habitatdirektivet

Detta innebär att bevarandestatusen för trädklädd betesmark i kontinental region, samt för strandängar vid Östersjön (i kontinental och boreal region), ändrats från dålig till otillräcklig.

Övriga förändringar beror på bättre underlag jämfört med tidigare rapporteringar samt ändringar av rapporteringsformatet och speglar inte verkliga förändringar.

Flera olika källor har använts i bedömningarna. Arealskattningar och kartunderlag baseras på uppgifter från nationell och regional miljöövervakning, Jordbruksverkets databaser (TUVA-databasen och GIS-skikt över miljöersättningarnas markklasser), Naturvårdsverkets databas NNK, inventeringar av enskilda livsmiljötyper (bland annat sandstäpp, hällmarkstorräng, kalkhällmarker, lövängar, ris- och grässandhedar) och länsstyrelsernas bevarandeplaner. Uppgifterna om arealer är därför av varierande kvalitet.

Utvärderingen av strukturer och funktioner, typiska arter och framtidsutsikter baseras till stor del på information från Jordbruksverkets kvalitetsuppföljning av ängs- och betesmarker, uppföljning inom skyddade områden, övrig nationell och regional miljöövervakning samt inventeringar av enskilda livsmiljötyper. Den övergripande situationen för odlingslandskapets biologiska mångfald har varit ett viktigt underlag för bedömningarna och baseras bland annat på miljömålsuppföljningen, statistik från Jordbruksverket, Svensk fågeltaxering, Svensk dagfjärilsövervakning, Floraväkteriet, åtgärdsprogram för hotade arter, rödlistan, samt publicerade rapporter och vetenskapliga artiklar. Alla bedömningar har diskuterats i en referensgrupp bestående av experter från universitet och naturvårdande myndigheter.

Även om kvaliteten på underlagen varierar vilar den samlade bedömningen på ett större och bättre underlagsmaterial 2025 än vid tidigare rapporteringar.

Natura 2000 i Sverige

Naturtyper (slu.se)