Strandskydd - en vägledning för planering och prövning

Om en redovisning av LIS-områden saknas i översiktsplanen bör det finnas något slags policydokument som anger riktlinjer för vad som är LIS-områden och med väl utformade riktlinjer bör kriterierna kunna tillämpas utifrån förhållandena på den aktuella platsen och ett närområde av rimlig omfattning (prop. 2008/09:119 s. 58). 

Mark- och miljödomstolen, Umeå tingsrätt, har i dom den 27 mars 2014 i mål nr M 1882–13 ansett att ett LIS-policydokument kan ligga till grund för att bevilja strandskyddsdispens även för ett enstaka bostadshus. En förutsättning för dispens är att det är utrett att platsen ligger inom ett LIS-område och att bostadshuset avses att uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus.

I det aktuella fallet ansåg domstolen dock att policydokumentet var alltför vagt hållet och att det inte fanns något egentligt underlag för bedömningen om det aktuella området utgjorde LIS-område. Dispens med stöd av LIS-bestämmelserna kunde därför inte beviljas.

I mål nr P 4928-18 behandlade Mark- och miljööverdomstolen en detaljplan med syftet att utvidga ett befintligt fritidshusområde. Ungefär 60 tomter skulle skapas och 10 av dessa skulle ligga inom strandskyddat område. 

Domstolen bedömde att de formuleringar som fanns i översiktsplanen om LIS-områden delvis var generella och rörde samtliga utpekade områden i kommunen, inte bara det aktuella området. Angående det aktuella området angavs dock särskilt att bebyggelse för fritidsboende och fastboende i området skulle stärka underlag för service i de närliggande orterna. Domstolen bedömde att bebyggelsen kunde bidra till en utveckling av landsbygden genom att det förväntade befolkningstillskottet både skulle skapa underlag för den lokala servicen och underlag för ökad service.

Länsstyrelsen hade inte ifrågasatt kommunens utpekande av LIS-området. Domstolen bedömde att det aktuella området utgjorde LIS-område och att det fanns särskilda skäl att upphäva strandskyddet.

Regeringen bedömde i beslut 2019-10-17 nr Fi2019/01225/SPN att kommunen inte hade visat att detaljplanen skulle bidra till ekonomisk tillväxt på längre sikt. Detaljplanen upphävdes därför. 

Det aktuella planområdet hade pekats ut som LIS-område i översiktsplanen och varken länsstyrelsen eller regeringen ifrågasatte den bedömningen. Regeringen ansåg dock att kommunens beskrivning av hur detaljplanen kunde bidra till utvecklingen av landsbygden inte var tillräckligt konkret. Kommunen hade inte heller visat att det strandnära läget för de planerade fritidshusen skulle bidra till ekonomisk tillväxt på längre sikt. 

I sitt beslut hänvisade regeringen till MÖD 2019:2 (beskrivs ovan) där kommunen lämnat en förhållandevis preciserad beskrivning av detaljplanens effekter. 

Ett LIS-område för bostadsutveckling ska vara långsiktigt lämpligt för att skapa en samlad bebyggelse och lokaliseras nära den service som bebyggelsen avser att stärka.

Mark- och miljööverdomstolen bedömde i mål 2015:32 att ett LIS-område i Eksjö kommun, låg relativt långt, ca 13 km respektive 7,6 km från den service som var tänkt att stärkas med bebyggelsen. Med hänsyn till det i sammanhanget stora avståndet till serviceorter fanns skäl att ifrågasätta om ett ökat befolkningsunderlag i det utpekade LIS-området verkligen skulle bidra till bibehållen eller utökad service.

I målet fanns inget underlag som visade att bebyggelsen i det utpekade LIS-området, trots det relativt stora avståndet, skulle ge positiva effekter för serviceorterna. Domstolen fann i det här målet att området inte uppfyllde kriterierna för ett LIS-område och detaljplanen upphävdes. Naturvårdsverket tolkar det som att MÖD ändå öppnar upp för att – om det funnits underlag som kunde visa på tydliga positiva effekter för serviceorterna – att det kunde vara fråga om ett LIS-område trots ett relativt stort avstånd.

I det refererade avgörandet MÖD 2021:24 har Mark- och miljööverdomstolen uttalat att det inte är möjligt att ange generella riktlinjer för vilka avstånd som kan godtas. Förhållandena skiljer sig åt mellan olika kommuner, varför en bedömning måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Domstolen godtog i det här målet de aktuella avstånden i Årjängs kommun som innebar cirka 10 till 25 minuters bilresa från planområdet till områden med service med mera. 

Mark- och miljööverdomstolen bedömde i mål MÖD 2016:39 att ett nytt enbostadshus med komplementbyggnader fick uppföras cirka 25 m ifrån ett befintligt bostadshus inom ett utpekat LIS-område. Domstolen ansåg att det uppfyllde kravet på att huset ska placeras i anslutning till befintligt bostadshus

Planerad tomtgräns gick 25 från stranden och en mindre grusväg låg mellan fastighetsgräns och stranden. Domstolen bedömde att växt- och djurliv inte påverkades negativt av åtgärden och strandskyddets långsiktiga syften inte motverkades.

Domstolen bedömde att den aktuella platsen var ett lämpligt LIS-område även om kommunens beskrivning av området var vag och länsstyrelsen hade haft invändningar mot det. Kommunen hade bedömt att bostadshuset innebar en förtätning som borde kunna bidra till ökad ekonomisk utveckling till ett samhälle en dryg kilometer bort och domstolen fann inte några sakliga eller formella skäl att ifrågasätta kommunens bedömning. 

Mark- och miljödomstolen, Östersunds tingsrätt, bedömde i dom den 17 december 2021 i mål nr M 556-21 att ett fritidshus som skulle ersätta ett befintligt hus inte var ny bebyggelse. Domstolen bedömde att detta, tillsammans med åtgärdernas påverkan på strandskyddets syften, gjorde att åtgärderna inte kunde tillåtas med stöd av bestämmelsen om LIS.  

Fastigheten låg inom ett utpekat LIS-område och var bebyggd med ett mindre fritidshus och komplementbyggnader. Kommunen beviljade strandskyddsdispens för nybyggnation av fritidshus samt uppförande av garage. Det befintliga fritidshuset skulle ersättas av ett större fritidshus.

Länsstyrelsen överprövade kommunens beslut och konstaterade att syftet med bestämmelsen i 7 kap. 18 d § (numera 18 g §) miljöbalken är att möjliggöra byggande i utpekade områden som idag saknar bostadshus. Bostadshuset kunde inte heller anses vara en ersättningsbyggnad.

Såväl det nya fritidshuset som garaget ansågs medföra en utökning av hemfridszonen och därmed inskränka det område som ska vara tillgängligt för allmänheten. Dispensen upphävdes.

I mål nr M 1388-23 behandlade Mark-och miljööverdomstolen en dispens i efterhand för åtgärder inom en befintlig restaurang och bed and breakfast verksamhet. Målet gällde uppställning av en jacuzzi, utemöbler, tält med tillhörande trädäck samt staket. Inledningsvis upphävde MÖD föreläggandet om att ta bort tält med trädäck då det bedömdes vara placerat utanför strandskyddat område.

Platsen låg inom ett utpekat LIS-område med syftet att möjliggöra en utvidgning och utveckling av området. Området ingick även i en strategi för särskilda turiständamål som syftade till att erbjuda fler boendemöjligheter för besökande. Området bedömdes även ha lägre skyddsvärde än närliggande områden. Länsstyrelsen hade i sitt granskningsyttrande avseende översiktsplanen instämt i att aktuellt område var lämpligt för utvecklingen av landsbygden och strandskyddets syften kunde fortfarande tillgodoses långsiktigt. MÖD fann därför att platsen låg inom ett LIS-område.

Jacuzzin och utemöblerna var avsedda för anläggningens gäster. MÖD bedömde att det fick anses visat att en anläggning av aktuellt slag   i ett strandnära läge kunde bidra till ökad ekonomisk aktivitet på orten på längre sikt. Det förelåg därför särskilda skäl för att medge strandskyddsdispens för uppställning av jacuzzi och utemöbler på befintliga betongplattan. Avståndet mellan betongplattan och strandlinjen bedömdes som tillräcklig för att säkerställa fri passage för allmänheten.  

Staketet bedömdes avhålla allmänheten från ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt och föreläggandet att ta bort staketet fastställdes därför. 

I mål nr M 5955-17 behandlade Mark- och miljööverdomstolen en dispens för att få uppföra ett fritidshus. Fritidshuset skulle placeras cirka 35 meter från ett befintligt bostadshus. Domstolen ansåg att den plats som dispensansökan avsåg låg inom ett LIS-område och att det därmed fanns särskilda skäl att ge dispens från strandskyddet.

Området hade pekats ut av kommunen som ett LIS-område, men länsstyrelsen hade i sitt granskningsyttrande anfört att området var olämpligt med hänsyn till områdets kulturmiljövärden. Några andra skäl mot utpekandet av området som ett LIS-område hade inte framförts. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att kulturmiljön inte är ett av de intressen som strandskyddsbestämmelserna syftar till att skydda och bevilja dispens.