De centrala variablerna för att beskriva kungsörnsstammens storlek och utveckling är
- antalet besatta revir, det vill säga revir där kungsörn har observerats under inventeringen, som återspeglar stammens storlek
- antalet lyckade häckningar, som återspeglar stammens möjliga tillväxt.
Antalet besatta revir och framför allt antalet lyckade häckningar kan variera kraftigt från år till år. Det beror mest på födotillgång för örnarna och väderförhållandena under häckningssäsongen.
Från inventeringarna av kungsörn 2019 rapporterade länsstyrelserna totalt 502 revir som var besatta av örnar. I dessa revir häckade 311 par och det var 266 par som lyckades med häckningen. Knappt tre fjärdedelar av de lyckade häckningarna fanns i renskötselområdet.
Utvecklingen under 2000-talet
Under perioden 2002–2019 har antalet besatta revir legat mellan 400 och cirka 500 stycken och sedan 2010 närmare 500 besatta revir årligen. Varje år påbörjar cirka 400 av dessa runt 500 par häckning. Av de 400 par som påbörjar häckning lyckas i genomsnitt 40 procent med häckningen, det vill säga runt 160 par. Det finns dock en stor variation mellan åren, och under denna period var det som minst 91 och som mest 266 par som lyckades med häckningen.
Variablerna här ovan mäts under inventeringarna och de återspeglar därmed den del av kungsörnsstammen som i dag är känd. Det har dock även gjorts en rad beräkningar av kungsörnsstammens totala storlek, där man även har försökt uppskatta hur stor del av den faktiska populationen som man ännu inte känner till.
I sin senaste rapportering till EU inom ramen av Fågeldirektivets bestämmelser, som skedde 2019, anger Naturvårdsverket kungsörnens populationsstorlek i Sverige till mellan 500 och 800 par, mest sannolikt omkring 680 par.
Mål för kungsörnen
Enligt regeringens proposition om En hållbar rovdjursförvaltning (prop. 2012/13:191) är målen för kungsörnen att populationen i Sverige ska vara totalt minst 150 registrerade häckande par, och att utbredningsområdet ska vara hela landet. Riksdagen har i sitt beslut den 10 december 2013 (bet. 2013/14:MJU7, rskr. 2013/14:99) förtydligat det av regeringen föreslagna målet för kungsörnspopulationen på så sätt att den anser att begreppet antalet registrerade häckande par avser antalet par som har lyckats med häckningen. Riksdagen utgår också från att ansvariga myndigheter aktivt arbetar med åtgärder för att stödja kungsörnsstammens tillväxt och vidare utbredning och framhåller vikten av att kungsörnens behov av livsmiljö tillgodoses.
Tillståndet för kungsörnen
Kunskapen om genetiken i kungsörnsstammen är i dag relativt begränsad. Ringmärkningsdata och resultat från studier med sändarförsedda örnar visar att fåglarna kan röra sig över väldiga områden. Efter långa strövtåg verkar unga örnar dock främst etablera sig i närheten av födelsereviret, vilket begränsar det genetiska utbytet mellan olika områden. Första studier kring ungfåglars rörelser och etablering samt stammens genetik har börjat bringa mer klarhet i denna fråga.
Utbredningsområde
Den största delen av kungsörnsstammen finns i Sveriges norra delar, från nordligaste Värmland och norra halvan av Dalarna och norrut. Häckande par saknas dock i stort längs Norrlandskusten, vilket sannolikt är en effekt av tidigare förföljelse och nutida störningar i mer tätbefolkade områden. I södra halvan av Sverige förekommer kungsörnen endast i små och spridda bestånd. Beståndet på Gotland är stort och i jämförelse med andra områden tätt.
Historik
Sannolikt var Sveriges kungsörnspopulation under 1800-talet större än den som finns i dag. Då fanns kungsörn regelbundet häckande från de norra delarna av Värmland och Dalarna och norrut till finska gränsen. I likhet med de andra stora rovdjuren utsattes kungsörnen dock för en kraftig förföljelse under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Detta ledde till en kraftig minskning av stammen och på 1920-talet fanns det starka farhågor om att arten skulle dö ut i landet. Vid denna tidpunkt uppskattades populationen uppgå till knappt 20 par i Sverige.
Efter fredningen 1924 ökade kungsörnsstammen dock igen. Tjugo år senare uppskattades populationen till 100 par och i början av 1980-talet beräknades det finnas maximalt 400 par i landet. I slutet av 1990-talet påbörjades mer strukturerade inventeringar och i dag konstateras årligen mellan 400 och 500 par i landet, men den totala svenska populationen uppskattas till omkring 700 par.