Sektorn omfattar växthusgasutsläppen från egen förbränning av bränslen för uppvärmning och varmvatten i bostäder och lokaler, inklusive lokaler i jordbruk och skogsbruk. Utsläpp orsakade av fjärrvärme och el som används i sektorn omfattas inte utan redovisas inom el- och fjärrvärmeproduktion. Utsläpp från arbetsmaskiner inom sektorn ingår inte utan redovisas separat.
Utsläppen har minskat från 9,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 0,97 miljoner ton, mellan 1990 och 2017. År 2017 stod sektorn för bara två procent av Sveriges totala utsläpp. Växthusgasutsläppen från sektorn var 4 procent lägre år 2017 jämfört med år 2016.
Bostäder stod för ungefär hälften av växthusgasutsläppen i sektorn år 2017, men har även haft den största utsläppsminskningen med 94 procent jämfört med år 1990. Även för kommersiella och offentliga lokaler har det skett en betydande utsläppsminskning på 86 procent. Lokaler i jordbruk och skogsbruk har minskat utsläppen med 55 procent, från en redan låg utsläppsnivå.
Byte av uppvärmningssätt har minskat utsläppen
Att oljeeldning för uppvärmning av bostäder och lokaler till stor del har ersatts av biobränslebaserad fjärrvärme är den omställning som lett till den största minskningen av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Även övergång till elvärme var viktigt för utfasningen av olja, framförallt under perioden 1970–1990, fast användningen har sedan dess minskat. Den ökande användningen av värmepumpar på senare år bidrar också till de minskade utsläppen och innebär även ökat behov av el till värmepumpar.
Ökade oljepriser samt energiskatt och koldioxidskatt har starkt bidragit till att användningen av fossila bränslen minskat. Även bättre tillgång till alternativ till fossila bränslen, såsom fjärrvärmenät, värmepumpar och pelletspannor, har påverkat utvecklingen. Åtgärder för att öka energieffektiviteten har bidragit till utsläppsminskningen, men det finns en del kvar att göra för att ytterligare minska utsläppen. Exempelvis behöver äldre bostäder energieffektiviseras.
Sveriges officiella statistik
Denna statistik tillhör Sveriges officiella statistik.
Om metoden
Metoderna för beräkning av territoriella utsläpp och upptag finns beskrivna i detalj i den rapporten om Sveriges nationella växthusgasinventering även kallad National Inventory Report (NIR). Metoderna beskrivs översiktligt i huvudrapporten och i mer detalj för de specifika delsektorerna i den separata bilagor. Beräkningarna följer FN:s rapporteringsriktlinjer och IPCC:s metodriktlinjer, och gäller för hela tidsserien från år 1990 fram till senaste publicerade året.
Metoderna kan delas in tre metodnivåer. Där den första metodnivån (Tier I) använder enklare aktivitetsdata och rekommenderade emissionsfaktorer framtagna av FN:s expertorgan (Intergovernmental Panel on Climate Change - IPCC). De två nästkommande metodnivåerna (Tier II och III) utgår från mer detaljerade aktivitetsdata och nationella emissionsfaktorer på sektor- respektive anläggningsnivå.
Rapporten publiceras slutligen den 15 mars årligen, i samband med den svenska rapporteringen till Europakommissionen. Däremot publiceras statistik om territoriella utsläpp och upptag i slutet av året dessförinnan. Ett utkast till rapporten rapporteras dessutom till Europakommissionen den 15:e januari och finns då tillgänglig via Europakommissionens webbplats. Nedanstående rapporter avser alltså föregående års statistik under perioden december–mars.
Riktlinjer och metodik
Från och med 2013 års klimatstatistik används rapporterings- och metodriktlinjer enligt beslut inom FN:s klimatkonvention. Utsläppen (för alla år i statistiken) är beräknade baserat på IPCC:s metodriktlinjer för nationella växthusgasinventeringar från år 2006.
Koldioxidekvivalenter
Statistik om växthusgasutsläpp summeras i en enhet som kallas koldioxidekvivalenter. Enheten samlar klimatpåverkan från utsläppen av växthusgaserna koldioxid, metan, dikväveoxid och fluorerade gaser till ett mått som räknat i motsvarande koldioxidutsläpp.
För att få alla växthusgaser jämförbara multipliceras alla utsläpp, förutom koldioxid, med en global uppvärmningspotential (Global Warming Potential – GWP - 100 års värde), se omräkningstabell. Denna faktor är olika för respektive gas och ger totala bidraget till den globala uppvärmningen för den aktuella gasen.
Omräkningstabell
| Växthusgas |
Uppvärmningspotential (GWP) |
| CO2 |
1 |
| Metan CH4 |
25 |
| Dikväveoxid N2O |
298 |
Räknat per utsläppt ton, bidrar exempelvis metan 25 gånger mer till växthuseffekten än koldioxid. Ett metanutsläpp på ett ton motsvarar därför 25 ton koldioxidekvivalenter. Dessa omräkningsfaktorer kommer från FN:s klimatpanel IPCC:s fjärde utvärderingsrapport (AR4), och används i den nationella rapporteringen av växthusgaser.
Källa: Sveriges officiella statistik om växthusgaser. Underlag till statistiken är framtagna av SMED (Svensk Miljöemissionsdata) på uppdrag av Naturvårdsverket.
Sveriges officiella statistik
Denna statistik tillhör Sveriges officiella statistik.
Om statistikens indelning
Detaljerade uppgifter om utsläppen finns i Statistikdatabasen:
Statistikens indelning och kopplingen till FNs rapporteringsformat (Common Reporting Format – CRF)
Bostäder
- Biobränslen (CRF 1A4bi)
- Naturgas (CRF 1A4bi)
- Oljeprodukter (CRF 1A4bi)
- Övriga bränslen (CRF 1A4bi)
Jordbruks- och skogsbrukslokaler
- Biobränslen (CRF 1A4ci)
- Kol (CRF 1A4ci)
- Naturgas (CRF 1A4ci)
- Oljeprodukter (CRF 1A4ci)
Kommersiella och offentliga lokaler
- Biobränslen (CRF 1A4ai)
- Kol (CRF 1A4ai)
- Naturgas (CRF 1A4ai)
- Oljeprodukter (CRF 1A4ai)
- Övriga bränslen (CRF 1A4ai)