Djur- och växtskyddsområden

En kommun eller länsstyrelse kan vid behov besluta om ett djur- eller växtskyddsområde med stöd av 7 kap 12 § miljöbalken. Det kan behövas om de förbud och begränsningar som följer av 4, 4 a och 7 §§ artskyddsförordningens eller motsvarande bestämmelser i jakt- respektive fiskelagstiftningen inte räcker för att skydda en art från störningar.

Beslutet som sådant utgör ett beslut om föreskrifter för ett utpekat område. Ett djur- eller växtskyddsområde förklaras alltså inte som ett sådant på samma sätt som ett naturreservat. Det finns inga uttalade krav i 7 kap. 12 § miljöbalken att skäl för beslutet ska anges. Det förenklar dock i dispensärenden om syftet med skyddet finns beskrivet. Skyddet bör i första hand användas för arter som är markerade med B eller N/n i bilaga 1 till artskyddsförordningen, arter listade i bilaga 2 samma förordning, hotade arter eller fall där störningar riskerar att påverka artens lokala bevarandestatus negativt.

Ett djur- eller växtskyddsområde är ett enklare och mindre ingripande områdesskydd än till exempel ett naturreservat eftersom föreskrifterna oftast begränsas till att avse tillträde till området. Det är också sällan det finns behov av skötsel. Skyddsformen bör främst användas när behovet av regleringar inte är stort eller komplext. Föreskrifterna får inte vara så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det beror dels på att föreskrifter enligt 7 kap. 12 § miljöbalken inte ger rätt till intrångsersättning enligt 31 kap. 4 § miljöbalken. Behövs föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras för någon rättighetshavare bör istället ett annat områdesskydd användas. På grund av detta kan till exempel inte yrkesfiske eller skogsbruk begränsas i en sådan omfattning att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Föreskrifterna handlar oftast om begränsningar av allmänhetens eller markägarens rätt att vistas i området under vissa tider på året, och mer sällan om begränsningar av rätten till jakt och fiske. 

Den vanligaste förbudsperioden för fågel är 1 april till 15 juli. I norr 1 maj–31 juli.

För vissa arter som lägger ägg tidigt, bör skyddet börja gälla redan den 1 februari. Vissa arter lägger ägg så sent att det är lämpligt med skydd 15 april–31 augusti. För skydd av säl är det en stor variation på skyddstider, men 1 februari–31 augusti är vanligast. Skyddsperioden bör anpassas efter arten/arternas behov på respektive plats.

Exempel finns längre ned på sidan.

En inventering eller kvalitetssäkrade förekomstuppgifter från Artportalen bör finnas som beslutsunderlag inför ett beslut om föreskrifter för ett djur- eller växtskyddsområde.

Inför beslut bör ett samråd genomföras med markägare, kommunen/länsstyrelsen och de berörda intressenterna. Krav på samråd med kommunen, Skogsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Statens jordbruksverk och Sveriges geologiska undersökning framgår i 25–25 a §§ förordning om områdesskydd (1998:1252). Förslaget till beslut bör också remitteras till andra myndigheter och intresseorganisationer som berörs. Vid områden till havs är det lämpligt att fiske- respektive jägarrepresentanter, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och Försvarsmakten kontaktas.

Innan ett beslut om föreskrifter för ett djur- eller växtskyddsområde ska ägare och innehavare av särskild rätt föreläggas att inom viss tid yttra sig om förslaget (24 § förordningen om områdesskydd). Innehavare av särskild rätt kan till exempel vara jakträttshavare eller arrendator av mark eller vatten. Tiden för att yttra sig får inte vara kortare än en månad och föreläggandet ska delges. Delgivning behöver inte ske med sakägare som skriftligen godkänt förslaget.

Reglerna för intresseavvägning, underrättelse av beslut samt registrering i Naturvårdsregistret är desamma som vid bildande av andra områdesskydd, se vägledningen nedan.

Vägledning om bildande av naturreservat

Enligt 21 § förordning om områdesskydd får länsstyrelse eller kommun som beslutar om ett växt- eller djurskyddsområde också besluta att en annan myndighet, juridisk person (till exempel en stiftelse) eller markägare som har förutsättningar för detta, ska förvalta djur- eller växtskyddsområdet. Den myndighet som beslutat om ett sådant förordnande får också återkalla det.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela föreskrifter om förvaltningen av djur- och växtskyddsområden enligt 10 § förordningen om områdesskydd.

Exempel finns längre ned på sidan.

Länsstyrelsen eller kommunen får enligt 9 § förordningen om områdesskydd meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett djur- eller växtskyddsområde, om det finns särskilda skäl. En sådan dispens får endast ges om det är förenligt med föreskriftens syfte. Exempel på särskilda skäl skulle kunna vara behov av att genomföra inventeringar eller skyddsjakt. Om dispensen avser ett område som är utpekat som Natura 2000-område behöver bestämmelsen i 19 § förordningen om områdesskydd tillämpas.

En ansökan om dispens ska enligt 23 § förordningen om områdesskydd vara skriftlig och inkludera en karta samt i den utsträckning som behövs också en miljökonsekvensbeskrivning. Om ett dispensärende är av stort allmänt intresse, ska ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen kungöras. Detta kommer förmodligen sällan vara aktuellt för ett djur- och växtskyddsområde.

Länsstyrelsen/kommunen har ansvar över tillsynen i ett djur- eller växtskyddsområde som myndigheten meddelat föreskrifter om enligt 7 kap. 12 § miljöbalken. Länsstyrelsen kan överlåta tillsynen till kommunen.

Beslut om djur- eller växtskyddsområden bör följas upp regelbundet för att säkerställa att skyddsbehovet kvarstår. Ett djur- eller växtskyddsområde som till exempel saknar den skyddsvärda arten i flera år efter varandra bör undvikas för att respekten för skyddet ska upprätthållas. Behovet av fortsatt skydd bör därför undersökas regelbundet. För fågelarter som inte häckar på samma plats varje år, utan alternerar mellan flera boplatser, kan det ändå vara lämpligt att behålla skyddet för samtliga boplatser för att förenkla för allmänheten.

Miljöbalken ställer inte krav på särskilda eller synnerliga skäl för att kunna upphäva bestämmelser om djur- eller växtskyddsområden. Ett beslut om upphävande får dock inte ske godtyckligt utan behöver följa 37 § förvaltningslagen (2017:900) som anger att en myndighet får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning. Om beslutet avser ett område som är utpekat som Natura 2000-område behöver bestämmelsen i 19 § förordningen om områdesskydd tillämpas.