Stöd och information

Producentansvar för förpackningar

Hopvikta pappkartonger

Insamling av förpackningsavfall på återvinningscentraler och temporära mottagningsplatser

Granskad: ‎den ‎1‎ ‎oktober‎ ‎2025

Stöd till kommuner om hur bestämmelser i avfallsförordningen och förpackningsförordningen kan tolkas rörande insamling av förpackningsavfall på kommunens återvinningscentraler samt regelbundet återkommande temporära mottagningsplatser.

Kommuner ska tillhandahålla insamling av alla förpackningsmaterial vid stationära bemannade insamlingsplatser (återvinningscentraler), eller regelbundet återkommande temporära mottagningsplatser.

Sidan vänder sig till

Sidan vänder sig till dig som jobbar i kommun, kommunalt avfallsbolag, kommunalförbund eller motsvarande.

Aktuellt

Uppdatering och revidering gällande icke-stationära återvinningscentraler

Nya ändringar i förpackningsförordningen medför bland annat att från och med den 1 oktober 2025 kan kommuner tillhandahålla insamling av alla förpackningsmaterial även från så kallade regelbundet återkommande temporära mottagningsplatser, enligt 6 kap. 7 §. Naturvårdsverket har den 1 oktober 2025 uppdaterat vägledningen utifrån dessa förordningsändringar.

Förpackningar som ska samlas in på återvinningscentraler

På de stationära bemannade insamlingsplatser (återvinningscentraler), eller regelbundet återkommande temporära mottagningsplatser, där kommunerna tar emot avfall direkt från hushåll ska kommunen tillhandahålla insamling av alla förpackningsmaterial som avses i 6 kap. 2 § förpackningsförordningen (6 kap. 7 § första stycket förpackningsförordningen):

  1. papper och kartong,
  2. plast,
  3. metall,
  4. färgat glas,
  5. ofärgat glas,
  6. trä, och
  7. material som inte avses i 1–6 (övrigt förpackningsmaterial).

Återvinningscentralerna och de regelbundet återkommande temporära mottagningsplatserna får utgöra en del av systemet med lättillgängliga insamlingsplatser (6 kap. 7 § andra stycket förpackningsförordningen). Naturvårdsverket bedömer att detta till exempel kan aktualiseras om en återvinningscentral är belägen i närheten av berörda fastigheter där kommunen normalt hade behövt etablera en lättillgänglig insamlingsplats. I sådana fall kan kommunen bestämma att återvinningscentralen utgör en lättillgänglig insamlingsplats.

Naturvårdsverket bedömer att kommunerna även ska samla in skrymmande förpackningsavfall på återvinningscentralerna. Det gäller oavsett om återvinningscentralerna utgör en del av systemet med lättillgängliga insamlingsplatser eller inte.

Insamling av förpackningsavfall från verksamheter

Samlokaliserade verksamheter som har valt fastighetsnära insamling via kommunen ska ha tillgång till återvinningscentraler för att lämna förpackningsavfall av samtliga material som framgår av 6 kap. 2 § förpackningsförordningen. Insamlingen av förpackningsavfall ska ske utan kostnad för de samlokaliserade verksamheter som har valt kommunal insamling (jfr 6 kap. 1 § förpackningsförordningen).

Naturvårdsverkets bedömning är att kommunen från och med den 1 januari 2024 inte kan ta emot förpackningsavfall från samlokaliserade verksamheter som inte har valt kommunal insamling och verksamheter som inte är samlokaliserade på kommunens återvinningscentraler. Samlokaliserade verksamheter som inte har valt kommunal insamling och verksamheter som inte är samlokaliserade, ska lämna sitt förpackningsavfall till något av de system som kommer att finnas för insamling av verksamheternas förpackningsavfall (3 kap. 11 § avfallsförordningen).

Får återvinningscentraler vara en mottagningsplats för verksamheternas förpackningsavfall?

Det är möjligt för kommuner, och den producentansvarsorganisation som har den största sammanvägda marknadsandelen (den ansvariga producentansvarsorganisationen), att komma överens om att återvinningscentraler ska ingå i det system av mottagningsplatser för utsorterat förpackningsavfall från verksamheter som den ansvariga producentansvarsorganisationen ska ordna och driva från och med den 1 januari 2024 (7 kap. 1 och 2 §§ förpackningsförordningen).

Hur förpackningar ska samlas in på återvinningscentraler och temporära mottagningsplatser

Insamling av förpackningsavfall ska ske separat av de förpackningsmaterial som framgår av 6 kap. 2 § förpackningsförordningen:

  1. papper och kartong,
  2. plast,
  3. metall,
  4. färgat glas,
  5. ofärgat glas,
  6. trä, och
  7. material som inte avses i 1–6 (övrigt förpackningsmaterial).

Kommunen ska överlämna det insamlade förpackningsavfallet till godkända producentansvarsorganisationer i en mängd av respektive material som, så långt som möjligt, motsvarar producentansvarsorganisationernas marknadsandelar. Överlämning ska ske på de omlastningsstationer som kommunen tillhandahåller eller, efter överenskommelse med en producentansvarsorganisation, på en annan plats (6 kap. 11 § förpackningsförordningen). Naturvårdsverkets bedömning är att en ”annan plats” enligt 6 kap. 11 § förpackningsförordningen till exempel kan vara en återvinningscentral.

Det finns en möjlighet för kommuner att söka dispens från kravet på separat insamling av förpackningsavfall enligt 3 kap. 28 § avfallsförordningen.

Regelbundet återkommande temporära mottagningsplatser

Från och med den 1 oktober 2025 kan kommunen tillhandahålla insamling av alla förpackningsmaterial även från så kallade regelbundet återkommande temporära mottagningsplatser enligt 6 kap. 7 §. Sådana platser kan exempelvis vara återvinningscentraler som inte är stationära, såsom exempelvis mobila återvinningscentraler och så kallade pop-up återvinningscentraler.

Insamling av ett förpackningsmaterial i fler underfraktioner

Naturvårdsverket bedömer att kommunen, efter överenskommelse med producentansvarsorganisationerna, får samla in ett förpackningsmaterial i flera underfraktioner på en återvinningscentral om det underlättar för att förpackningsavfallet ska kunna materialåtervinnas. Exempelvis får kommunen samla in pappersförpackningar och förpackningar av kartong i separata avfallsbehållare. Detta kan även bli aktuellt för insamlingen av olika plasttyper som exempelvis plastförpackningar, plastpallar och EPS-förpackningar.

Vad som gäller för ”övrigt förpackningsmaterial”

Producentansvaret gäller för alla förpackningar, oavsett material. Det innebär att även avfall från förpackningar gjorda av andra material än de vanligast förekommande ska samlas in och behandlas i enlighet med förpackningsförordningen. Naturvårdsverket bedömer att de vanligaste materialen av sådana övriga förpackningsmaterial är textil, keramik, porslin och sten.  

Av 6 kap. 2 § 7 förpackningsförordningen framgår att övrigt förpackningsmaterial ska samlas in som en fraktion. Enligt avfallshierarkin i 15 kap. 10 § miljöbalken är utgångspunkten att avfall i första hand ska förberedas för återanvändning, i andra hand materialåtervinnas, i tredje hand återvinnas på annat sätt och i sista hand bortskaffas. Även hushållnings- och kretsloppsprincipen i 2 kap. 5 § miljöbalken ger uttryck för att avfall ska hanteras för att främja förberedelse för återanvändning och återvinning. Naturvårdsverkets bedömning är att det kan bli svårt att materialåtervinna eller på annat sätt behandla övrigt förpackningsmaterial om avfall av övrigt förpackningsmaterial samlas in som en fraktion. Naturvårdsverkets tolkning är att kommunen, efter överenskommelse med producentansvarsorganisationerna, får samla in olika material av övrigt förpackningsmaterial (till exempel textilförpackningar) i separata fraktioner på en återvinningscentral om det underlättar för att förpackningsavfallet ska kunna materialåtervinnas. 

Förpackningar som ska sorteras som farligt avfall när de blir avfall

På de flesta återvinningscentraler samlar kommuner in förpackningar som ska sorteras som farligt avfall när de blir avfall. Förpackningsavfall som innehåller rester av farligt avfall ska sorteras ut och hanteras som farligt avfall enligt 3 kap. 11 a § avfallsförordningen (3 kap. 4 § andra stycket avfallsförordningen). Det kan exempelvis vara förpackningar som innehåller rester av farliga kemikalier som inte har kunnat avlägsnas (avfallskod 15 01 10*). Även förpackningar som har tillverkats av ett farligt material som till exempel asbest anses vara farligt avfall (15 01 11*). Även tomma tryckbehållare är exempel på förpackningsavfall som anses vara farligt avfall (15 01 11*). 

Klassificering och kodning av farligt avfall

Av 3 kap. 11 a § avfallsförordningen framgår att farligt avfall ska sorteras ut, samlas in och även i övrigt hanteras skilt från annat avfall. Kommunerna ansvarar enligt 15 kap. 20 och 20 a §§ miljöbalken för att transportera bort och behandla kommunalt avfall, vilket innefattar farligt avfall från bland annat hushåll. 

Insamling av förpackningar för återanvändning

På en del återvinningscentraler kan avfallsinnehavare lämna förpackningar som normalt ska rotera i ett system för återanvändning av förpackningar och som kan göra flera rotationer innan förpackningarna är att betrakta som avfall. Det kan till exempel vara lastpallar av trä eller plast.

För att främja en ökad återanvändning av förpackningar ser Naturvårdsverket inte några hinder mot att kommunen, efter överenskommelse med system för återanvändning, samlar in förpackningar från hushåll och samlokaliserade verksamheter som har valt kommunal insamling som hör till systemet och överlämnar dessa till systemet. System för återanvändning av förpackningar ska anmäla sig till Naturvårdsverket (11 kap. 9 § förpackningsförordningen). 

Ersättning till kommuner för insamling på återvinningscentraler

I det fall fler än en kommun äger en återvinningscentral bedömer Naturvårdsverket att endast den kommun där återvinningscentralen är etablerad kan få ersättning för återvinningscentralen enligt 9 kap. 3 § första stycket 3 förpackningsförordningen. Detta gäller även i de fall då exempelvis kommunala bolag, kommunalförbund eller motsvarande äger återvinningscentraler för sina kommuners räkning. Hur en eventuell vidarefördelning av ersättningen kan se ut får regleras mellan kommunerna.  

Obemannade återvinningscentraler

Det finns stationära återvinningscentraler som är obemannade. Naturvårdsverkets bedömning är att det inte kan utgå ersättning till kommuner per insamlingsplats för återvinningscentraler som inte är bemannade (jfr 6 kap. 7 § och 9 kap. 3 § första stycket 3 förpackningsförordningen).

Om en återvinningscentral är en del av systemet med lättillgängliga insamlingsplatser 

I det fall en återvinningscentral eller en regelbundet återkommande temporära mottagningsplats utgör en del av kommunens system med lättillgängliga insamlingsplatser enligt 6 kap. 7 § andra stycket förpackningsförordningen utgår ersättning för insamlingsplatsen som återvinningscentral och inte som lättillgänglig insamlingsplats.

Relaterad vägledning