Allemansrätten för länsstyrelsen
Länsstyrelsen har en central roll i arbetet med allemansrätten och friluftslivet på regional nivå. Vägledningen beskriver länsstyrelsens ansvar och ger stöd i frågor som rör bland annat skyddade områden, tillsyn, föreskrifter, dispenser och organiserat friluftsliv.
Som regional myndighet leder länsstyrelsen arbetet med att genomföra regeringens friluftspolitik. Det innebär att samordna och stödja bland annat kommuner och att sprida kunskap om allemansrätten. Länsstyrelsen bevakar också strandskyddsärenden, hanterar samråd och tillsyn enligt miljöbalken, granskar kommunala planer och ansvarar för tillsyn i statligt skyddade områden.
Sidan vänder sig till
Dig som arbetar med allemansrätten på länsstyrelse.
Bra att veta
För generell vägledning i allemansrättsfrågor, kontakta Naturvårdsverket.
Frågor som länsstyrelsen hanterar
Stängsel, staket och andra hinder
Vid uppsättning av stängsel eller staket är det viktigt att inte otillbörligt begränsa allmänhetens tillgång till områden som är allemansrättsligt tillgängliga och av betydelse för friluftslivet. Allemansrätten ger människor rätt att röra sig i naturen, genom att exempelvis passera en beteshage för att nå ett friluftsområde eller ett populärt badställe.
Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för frågor om stängselgenombrott. Myndigheten kan förelägga en markägare att ordna grindar eller andra genomgångar om ett stängsel hindrar allmänheten från att nå områden av betydelse för friluftslivet. Om ett stängsel uppenbart syftar till att utestänga allmänheten kan länsstyrelsen även besluta att det ska tas bort. Bestämmelsen gäller även diken och andra jämförbara hinder. Om det inte föreligger skäl för att meddela stängselgenombrott kan det i vissa fall ändå finnas anledning att överväga en alternativ passage i syfte att uppnå en bättre kanalisering.
Stängselgenombrott: 26 kap 11 § Miljöbalk (1998:808) (riksdagen.se)
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
Område av betydelse för friluftslivet
Det finns ingen fast definition av vad som utgör ett ”område av betydelse för friluftslivet”. Bedömningen görs från fall till fall och utgår bland annat från vilka alternativ som finns i närheten och hur området normalt används. Platser som endast besöks av enstaka personer anses normalt inte ha sådan betydelse som avses i lagen.
Hinder vid enskild väg
Den som äger en enskild väg får avgöra om trafik med motorfordon får förekomma. Förbud ska utmärkas med vägmärke eller på annat tydligt sätt. Om en bom, stora stenar, rishögar eller andra hinder lagts ut på en enskild väg och faktiskt stoppar eller är tänkta att stoppa även gående, cyklister eller ryttare, kan de räknas som stängselliknande hinder enligt reglerna om stängselgenombrott.
Det viktiga är inte om det är ett ”riktigt” stängsel, utan om hindret fungerar på samma sätt:
- det stänger ute allmänheten
- det hindrar tillträde till ett område som är viktigt för friluftslivet.
I sådana fall kan länsstyrelsen besluta att det ska finnas en passage, eller att hindret ska tas bort eller anpassas så att allmänheten kan ta sig förbi.
Vilthägn
Reglerna om stängselgenombrott gäller inte för vilthägn. Skälet är att friluftsintresset redan prövas när tillstånd för hägnet ges. Ett vilthägn får inte sättas upp utan tillstånd från länsstyrelsen.
Vid prövningen bedömer länsstyrelsen om platsen är lämplig och hur hägnet påverkar allemansrätten, friluftslivet samt natur- och kulturmiljön. Miljöbalken kräver att behovet av skydd för friluftslivet beaktas, och ett vilthägn får inte i onödan inskränka eller försämra allmänhetens möjligheter till friluftsliv i områden som är viktiga för sådant.
12 kap. 11 § miljöbalken (riksdagen.se)
Allemansrätten i skyddade områden
Allemansrätten gäller även i skyddade områden, men för att uppfylla syftet med skyddet kan vissa begränsningar behövas. Länsstyrelsen eller kommunen kan därför besluta om ordningsföreskrifter för naturreservat, så kallade C-föreskrifter. Föreskrifterna kan reglera sådant som annars är tillåtet enligt allemansrätten, till exempel eldning, tältning eller passage.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
När får föreskrifter begränsa allemansrätten?
En föreskrift får bara meddelas om den behövs för att tillgodose syftet med skyddet och den får inte vara mer långtgående än nödvändigt. Det är endast det som uttryckligen begränsas i föreskriften som inskränks, i övrigt gäller allemansrätten som vanligt.
Organiserad verksamhet
Allemansrätten gäller i första hand för enskilda personer, men den omfattar även organiserade och/eller kommersiella aktiviteter, så länge dessa ryms inom allemansrättens ramar och inte orsakar påtaglig skada eller störning.
Arrangören ansvarar bland annat för att vidta skydds- och försiktighetsåtgärder, visa hänsyn till andra som använder naturen och skaffa sig kunskap om förutsättningarna i det område där aktiviteten planeras.
Om en aktivitet faller utanför allemansrätten till exempel genom att skyltar sätts upp, terrängen förändras eller evenemang återkommer regelbundet krävs tillstånd, överenskommelse eller medgivande från markägare. I vissa fall behövs även särskilda tillstånd, såsom dispens från reservatsföreskrifter, terrängkörningslagen, artskyddsreglerna eller samråd enligt miljöbalken.
För att visa den här videon behöver du acceptera statistik- och marknadsföringscookies.
Samråd vid ändring av naturmiljön
Verksamhetsutövare, till exempel arrangörer av friluftsarrangemang, ska anmäla åtgärder som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön för samråd med länsstyrelsen. Kravet gäller inte verksamheter som redan omfattas av annan tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalken.
Åtgärder som normalt omfattas
Samrådsplikten gäller främst exploaterande åtgärder som direkt påverkar naturmiljön. Organiserat friluftsliv nämns inte i förarbetena, men kan omfattas om arrangemanget bedöms kunna orsaka en väsentlig påverkan på naturmiljön. Bedömningen görs i varje enskilt fall och påverkas av:
- områdets känslighet
- arrangemangets omfattning
- om arrangemanget är återkommande
Fysiska ingrepp som kan utlösa samrådsplikt
Åtgärder som krävs för att genomföra ett arrangemang kan i sig vara samrådspliktiga, till exempel:
- anläggande av stigar
- byggande av broar
- etablering av tävlingscentrum
- andra markarbeten eller konstruktioner
Anmälan för samråd: 12 kap 6 § Mmiljöbalken (1998:808) (riksdagen.se)
Anläggning och avgifter
Det är tillåtet att ta betalt för tjänster eller anläggningar i naturen, till exempel en guidad tur, ved eller bastu. Det är däremot inte tillåtet att ta ut tvingande avgifter för exempelvis spår, leder eller tillgång till naturområden där allemansrätten gäller. För att kunna ta ut avgifter för till exempel skidspår behöver det vara en anläggning i juridisk mening. Då upphävs allemansrätten.
- En anläggning där allemansrätten upphävs präglas av att större investeringar gjorts, som exempelvis tillverkning av konstsnö, anläggande av belysning och andra mer kostsamma konstruktioner såsom belysning, broar och omfattande spångning m.m. Vanligen är sådana anläggningar också kostsamma att sköta och underhålla.
- Det finns inget hinder för frivilliga bidrag men då ska det också framgå tydligt att det inte är en tvingande avgift. Parkeringar, vallabodar, omklädnings- och bastulokaler m.m. går det fint att ta ut tvingande avgifter för.
Vad säger lagen?
Det finns en dom från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) från november 2012. Det är en prövning om ett beslut av Mora kommun strider mot ”lag och författning”. Domen handlar om ett skidspår som kommunen tar ut en avgift för. Domstolen kommer fram till att beslutet inte står i strid mot allemansrätten.
HFD lyfter fram att avgifter bara är möjliga om arrangören lagt ner betydande kostnader i form av arbete och material vilket var fallet i Mora. Det innebär ingen generell rätt att ta ut tvingande avgifter. Man lyfter också fram situationen i området där det finns stora arealer som även fortsättningsvis är allemansrättsligt tillgängliga. HFD:s dom utgör en så kallad laglighetsprövning enligt kommunallagen, där domstolen fann att Mora kommun följt lagen.
Frågan om tvingande avgifter är dock i nuläget inte avgjord i ett civilrättsligt mål, varför det inte går att säga hur den civilrättsliga aspekten möjligen kommer att bedömas vid en framtida sådan domstolsprövning.
Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr 6966-11 (HFD 2012 ref. 70) (domstol.se)
Aktuellt om allemansrätten
Nyhetsbrevet lyfter nyheter, vägledning och stöttar dig som vill kommunicera om allemansrätten till allmänheten.
