Globala utsläpp av växthusgaser
De globala utsläppen av växthusgaser har ökat stadigt under hela efterkrigstiden, med bara några enstaka nedgångar under perioden. Det är nu avgörande att utsläppen börjar minska i snabb takt.
Enligt Parisavtalets mål ska vi klara av att begränsa den globala medeltemperaturen till långt under två grader och fortsätta sträva efter att hålla ökningen under 1,5 grader jämfört med förindustriell nivå.
De globala utsläppen fortsätter att öka
Sedan 1970-talet har de globala utsläppen av växthusgaser mer än fördubblats. Den genomsnittliga ökningstakten har varit cirka två procent per år sedan 1970, men med en långsammare ökningstakt under senare år.
Det finns både kort- och långsiktiga processer och händelser som påverkar de globala utsläppen av växthusgaser. På kort sikt kan plötsliga geopolitiska och ekonomiska händelser som till exempel covid-19-pandemin leda till temporära nedgångar i utsläppstrenden. För att minska utsläppen över lång tid krävs strukturella förändringar som också syftar till att uppnå andra samhällsmål samtidigt.
Globala utsläpp av växthusgaser 1990-2024, öppnas i nytt fönster (png)
Tio år efter att Parisavtalet antogs fortsätter de globala utsläppen av växthusgaser att öka. År 2024 nådde de en ny högsta nivå på 57,7 GtCO₂e, vilket motsvarar en ökning med 2,3 procent, eller 1,4 GtCO₂e, jämfört med föregående år. Enligt FN:s miljöprogram (UNEP) är trenden mer än fyra gånger högre än den genomsnittliga årliga ökningstakten under 2010-talet, som uppgick till 0,6 procent per år, och ligger i nivå med ökningen under 2000-talet, då utsläppen i genomsnitt ökade med 2,2 procent per år.
Samtidigt ökade koldioxidhalten i atmosfären till cirka 424 (ppm) år 2024, medan halterna av metan och lustgas också fortsatte att stiga. Eftersom koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären driver den globala uppvärmningen är det i slutändan dessa mått som är avgörande för om temperaturmålet i Parisavtalet ska kunna nås.
UNEP:s Emissions Gap Report 2025 (unep.org)
Enligt IPCC behöver de globala koldioxidutsläppen nå netto-noll. Att de globala koldioxidutsläppen till cirka 2050 behöver vara netto-noll innebär att de kvarvarande utsläppen behöver kompenseras med så kallade negativa utsläpp. Negativa utsläpp innebär att koldioxid aktivt bortförs ur atmosfären, exempelvis genom åtgärder som det koldioxidupptag som sker kopplat till beskogning eller genom teknik för infångning av biogen koldioxid ur rökgaser eller direkt ur omgivningsluft. Ju större utsläppsminskningar och negativa utsläpp som världen kan genomföra i närtid, desto mindre mängd negativa utsläpp behöver vi förlita oss på i framtiden.
UNEP bedömer att de klimatåtaganden som världens länder hittills har lagt fram under Parisavtalet skulle leda till en global uppvärmning på omkring 2,3–2,5 grader under detta århundrade, om de genomförs fullt ut. Rapporten visar samtidigt att genomförandet inte ligger i linje med ländernas utsläppsmål för 2030
Ju längre tid det tar innan de globala utsläppen vänder skarpt neråt, desto svårare blir det att nå temperaturmålen. De närmaste årtiondena kommer att behöva kännetecknas av en snabb global omställning bort från fossila bränslen tillsammans med en rad andra åtgärder som sänker utsläppen av växthusgaser, samtidigt som upptaget av koldioxid kopplat till markanvändningen stärks.
Så ser fördelningen av utsläppen ut
De sex största utsläpparna av växthusgaser är Kina, USA, Indien, EU, Ryssland och Indonesien. Tillsammans står de för ungefär 57 procent av de globala växthusgasutsläppen. Kina är den största utsläpparen och står för omkring 27 procent av de globala utsläppen. EU:s utsläpp motsvarar omkring 6 procent av de globala utsläppen.
Fördelning bland största utsläpparna, öppnas i nytt fönster (png)
Utsläppen av växthusgaser per capita ligger över det globala genomsnittet på 6,4 ton koldioxidekvivalenter i USA, Ryssland, Kina och EU. I Indonesien och Indien ligger utsläppen per capita betydligt under genomsnittet, och i de minst utvecklade länderna uppgår de till 1,5 ton koldioxidekvivalenter per capita.
Samtidigt skiljer sig både dagens och de historiska utsläppen åt mellan länder och regioner. Sett till kumulativa koldioxidutsläpp har USA hittills stått för den största andelen, följt av Kina och EU. De minst utvecklade länderna och Afrika har stått för en liten andel av de historiska utsläppen, trots stora befolkningar. Det finns också stora utsläppsskillnader inom länder, där personer med högst inkomster ofta står för en större del av utsläppen.
Utsläpp per capita bland största utsläpparna, öppnas i nytt fönster (png)
För mer information om vilka som är de största utsläppssektorerna, rekommenderas Potsdam Institute for Climate Impact Research databas: