Sköta, restaurera och anlägga våtmark

Restaurering, anläggning och skötsel är viktiga åtgärder för att återställa och värna livsmiljöer för alla de arter som är knutna till våtmarker och för att våtmarker ska bidra med olika nyttor, ekosystemtjänster.

Alla våtmarker växer med tiden igen (också kallat successionen) i övergången mellan ett naturtillstånd och ett annat. Detta sker naturligt under lång tid, oftast över flera hundra eller tusen år. Med tiden kan till exempel sjöar växa igen och bilda våtmark som i sin tur växer igen och blir skog. Förutsättningen är att processen inte störs. Naturliga störningar genom tiderna har varit bränder, översvämningar och bete.

Den mänskliga påverkan har delvis skyndat på dessa successionsprocesser som annars skulle ta väldigt lång tid. Dikning, sänkning av sjöar, rätning av vattendrag, klimatförändringar, kvävenedfall och exploatering har lett till att våtmarker har tappat sina ursprungliga vattennivåer och variation av vattentillgång över året.

Restaurering

Restaurering av våtmarker kan behöva göras på olika sätt, beroende på våtmarkstyp, hur den har påverkats och vilken effekt som ska uppnås. En restaurering strävar ofta efter att efterlikna det naturliga tillståndet i en våtmark. Vattennivå, vattnets variation över året och de djur och växter som hör till den aktuella våtmarkstypen är viktiga variabler.

Om våtmarkens vattenförhållande är påverkat genom dikning, kan det vara nödvändig att proppa diken genom att dämma med virke eller annat material eller lägga igen helt (oftast med grävmaskin). Detta ska säkerställa att igenväxning stoppas framöver. Det kan också innebära att höja utlopp av en sjö som är kopplat till en våtmark. Vid strandnära våtmarker kan det betyda att öka kopplingen mellan till exempel vattendrag och svämplanet genom att återinföra stenar, grus eller död ved eller genom att återmeandra vattendrag som tidigare rätats ut vilket skapar möjligheter för vatten att breda ut sig över det angränsande svämplanet. Det, samt återinföring av stenar, grus eller död ved kan leda till längre uppehållstid av vatten i omkringliggande mark.

Om våtmarken har varit hydrologiskt påverkat har det oftast lett till att våtmarken har växt igen, med träd och buskar. För att gynna vissa våtmarksarter kan det därför vara viktigt att röja våtmarken från dessa träd och buskar.

Skötsel

Några våtmarkstyper behöver mer regelbunden skötsel än andra för att deras värden inte ska försämras. Skötsel kan vara allt från röjning av träd och buskar, bete med djur och maskinell fräsning av stark igenvuxen vegetation. Rikkärr är en våtmarkstyp som kräver regelbunden skötsel genom slåtter eller bete för att kunna behålla artrikedomen av bland annat orkidéer.

Anläggning

Att anlägga våtmarker på till exempel mineraljord kan vara en väldigt viktig åtgärd för att gynna den biologiska mångfalden, men även för att rena och lagra vatten. Utformningen av en våtmark vid anläggning är avgörande för vilka arter den kommer att gynna. Större öppna våtmarker kan vara positiva för fåglar medan grundare partier kan säkerställa att det finns bra livsmiljöer för grodor, insekter eller växter. När vi restaurerar och anlägger en våtmark bredvid en annan våtmark kan vi också återskapa viktiga länkar (korridorer) mellan våtmarkerna, så att arterna kan röra sig fritt. Dessa länkar kallas för grön infrastruktur.

Broschyr: Myren – Restaurering av en värdefull naturtyp (pdf, Länsstyrelsens webbplats)

Praktisk handbok för våtmarksbyggare (wetlands.se)

Att tänka på   

Återvätning av torvmark kan dock bidra till en ökning av metylkvicksilver i miljön. Denna process sker naturligt i syrefria miljöer och orsakar att oorganiskt kvicksilver binds upp i en molekyl som sedan agerar som ett starkt miljögift. Detta miljögift är dessutom bioackumulerande – alltså att det följer med högre upp i näringskedjan.

Det finns även en risk för att våtmarker för med sig oönskade insekter, som skogsmygg. Översvämningsmygg är en art som trivs bäst på flacka ytor där det periodiskt svämmar över, eftersom äggen behöver utsättas för torka och sedan komma under vatten för att kläckas till larver. Dessa specifika förutsättningar förekommer främst vid Nedre Dalälven och sällan på typiska platser för återvätta torvmarker.

Genom att återväta torvbildande våtmarker, släpps växthusgasen metan ut. Metan är en kraftfull växthusgas, som skapas genom de syrefria förhållanden som återvätningen medför. Trots att det är en kraftig utsläppsskälla, har metan en kortare livslängd än både lustgas och koldioxid, vilket gör att återvätning på lång sikt ändå är förenat med klimatnytta.

Vattnet i landskapet hänger ihop och indelas i avrinningsområden, det område som avvattnas via ett visst vattendrag. En våtmark kan påverka övrigt vatten i avrinningsområdet både positivt och negativt.