Övriga former av naturskydd

Djur- och växtskyddsområden är områdesskydd som främst kan användas för att förhindra att känsliga djur- och växtarter störs eller skadas. Vanliga exempel är fågel- respektive sälskyddsområden. 

För att skydda sällsynta eller störningskänsliga djur- eller växtarter kan länsstyrelsen eller kommunen med stöd av 7 kap. 12 § miljöbalken inrätta djur- och växtskyddsområden.

Föreskrifterna innebär att allmänheten, och i vissa fall även markägaren, inte får vistas inom området under en viss tid av året. De kan även begränsa rätten till jakt och fiske. De vanligaste motiven är att skydda fåglars häckningsområden under häckningstid (fågelskyddsområde) eller sälars uppehållsplatser (sälskyddsområde).

Kulturreservat får med stöd av 7 kap 9 § miljöbalken inrättas av länsstyrelse eller kommun i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap.

Skyddsformen infördes 1999 i och med att miljöbalken trädde i kraft. Kulturreservaten består till exempel av miljötyperna gårdsmiljö, bymiljö, fäbod, sågverkssamhälle och herrgårdsmiljö.

Om kulturreservat (Riksantikvarieämbetets webbplats)

Naturvårdsavtal är ett avtal för att skydda och utveckla miljön och naturen. Den som äger marken och staten eller en kommun kommer överens om en viss ekonomisk ersättning mot att markägaren avstår från till exempel skogsbruk. 

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket vägleder tillsammans om naturvårdsavtal. För markägaren ska det inte spela någon roll vilken myndighet man avtalar med.

Mer information om naturvårdsavtal finns här

Vägledning om naturvårdsavtal

Skyddsformen naturvårdsområde, som infördes i naturvårdslagen 1974, upphörde i och med införandet av miljöbalken 1999. De områden som inrättats ska vid tillämpningen av miljöbalken anses som naturreservat, men det finns skillnader.

Föreskrifterna får inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastighet. Skyddsformen förekommer främst i marina miljöer och skogsområden avsedda för friluftsliv.

Genom en ändring av naturresurslagen 1995 skapades möjlighet att inrätta så kallade nationalstadsparker. Begreppet nationalstadspark regleras numera i 4 kap 7 § miljöbalken.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar uppföras och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Det går alltså att bygga nya hus och bygga om befintliga under vissa förutsättningar. 

Sammanlagt 42 vattendrag skyddas mot vattenkraftsutbyggnad enligt miljöbalken 4 kap 6 §. Av dessa benämns Torne-, Kalix-, Pite- och Vindelälven som nationalälvar, men skyddet är detsamma för alla älvar som omfattas av det.

Ett område som utnyttjas eller kan komma att utnyttjas för vattentäkt kan av länsstyrelse eller kommun inrättas som vattenskyddsområde med stöd av 7 kap. 21 § miljöbalken. 

Om vattenskyddsområde (Havs- och vattenmyndighetens webbplats)