Kolets kretslopp rubbas

Marken, haven, skogen, atmosfären och alla levande organismer är naturliga förråd av grundämnet kol. I dag råder obalans i kretsloppet mellan förråden. Vi människor förorsakar en stigande halt av koldioxid i luften, det förändrar i sin tur jordens klimat.

Fossila bränslen har bildats av växter och andra organismer som fanns på jorden för många miljoner år sedan. Medan de levde tog växterna upp koldioxid från luften och använde ämnet som råmaterial för sin egen tillväxt. Allt levande är uppbyggt av kolföreningar, och även de fossila bränslena består därför till stor del av grundämnet kol. När vi eldar upp bränslena förenas detta kol med syre från luften och frigörs på nytt i form av koldioxid.

Genom vår utvinning och förbränning av fossila bränslen har atmosfären nu på bara ett par sekler återfått koldioxid som forna tiders växter tog upp från atmosfären under loppet av miljontals år. På så sätt har vi rubbat kolets naturliga kretslopp. Luften tillförs mer koldioxid än den hinner bli av med. Koldioxid är en kraftfull och långlivad växthusgas som ökar snabbt i atmosfären.

Koldioxidutsläpp från biobränslen

Koldioxid frigörs också när vi eldar med ved och andra biobränslen. Men det finns en avgörande skillnad mellan koldioxidutsläpp från ”färska” bränslen av det slaget och utsläppen från fossila bränslen. När vi bränner ved återfår atmosfären koldioxid som träden tog upp därifrån för bara några år eller decennier sedan. Om veden i stället fick bli kvar i skogen skulle den ändå brytas ned till slut, antingen genom förmultning eller genom skogsbrand, även då skulle den återlämna sitt kolinnehåll till luften i form av koldioxid.

Vedförbränning kan därför ses som en del av kolets naturliga kretslopp mellan luft och vegetation. Det betyder att eldning av ved normalt inte bidrar till människans nuvarande förstärkning av växthuseffekten. En förutsättning är att den förbrukade veden ersätts med nya träd som kan ta upp den frigjorda koldioxiden igen.

Skog binder koldioxid

Värdens skogar är betydande kolförråd. Avskogning förekommer framför allt i en del tropiska länder, men förr minskade skogsmarken även i vår del av världen. Skog fick ge plats för åker och betesmark. I Sverige vände den utvecklingen i början av 1900-talet. Sedan dess har mängden virke i våra skogar nästan fördubblats, framför allt genom plantering, gödsling och annan skogsvård. Dessutom har det ökade kvävenedfallet över Sverige bidragit till att de svenska skogarna växer snabbare.

Det här betyder att den svenska skogen har bundit allt mer koldioxid. Annorlunda uttryckt har den blivit en ”koldioxidsänka” – den har ”sugit upp” en del av luftens koldioxidöverskott. Detsamma gäller i många andra länder på norra halvklotet, resultatet är att koldioxidhalten i atmosfären inte har stigit fullt så snabbt som den annars skulle ha gjort.

Ekosystem kan omvänt också fungera som koldioxidkällor – det sker när avgången av koldioxid är större än upptaget. Kolet i biomassa kan, till skillnad från kolet i de fossila reservoarerna, beskrivas som ett ”lättrörligt kolförråd.

Världshaven buffrar

Vattenmassorna i världens hav har en viktig roll i kolcykeln, ytvattnet tar upp stora mängder koldioxid som sedan transporteras ner till större vattendjup och lagras. De största vattenvolymerna finns i de stora havsdjupen, här finns också den största kapaciteten för koldioxidlagring. Vattnet mellan ytskikt och djuphav omsätts dock mycket långsamt. Världshaven har tagit upp 20–30 procent av de totala mänskliga koldioxidutsläppen sedan 1980-talet. Som en följd har försurningen av havsvattnet ökat, med effekter på marina ekosystem.