Berg och grottor

Berg och grottor omfattar terrestra rasmarker, branter och grottor. Trädlösa rasmarker är knuta till fjällområden och förekommer därför i stort sett bara inom den alpina regionen, samt i några enstaka områden i boreal region. Rasmarkerna har bildats på naturlig väg genom erosions- och vittringsprocesser, men kan i enstaka fall även finnas i gamla stenbrott. Livsmiljötypen omfattar hela rasmarken, det vill säga allt från de högt liggande ofta finmaterialrika delarna till de grovblockiga, lägre liggande partierna. En typisk rasmark utgörs av en så kallad talusbildning med nedfallna block och stenar ansamlade vid foten av en bergvägg. Florans artsammansättning varierar mellan olika områden beroende på bergartens näringshalt, där livsmiljötypen kalkrasmarker ofta har en mera artrik flora än livsmiljötypen silikatrasmarker. Vidare påverkar mikroklimatet samt sluttningens lutningsriktning och benägenhet för ras och vittring. Livsmiljötyperna kännetecknas av störningar såsom ras och snöskred. De domineras därför av ytor som saknar sammanhängande vegetation av kärlväxter och är oftast mer eller mindre trädlösa (alltid <10 procent krontäckning). Nedre delen av rasbranten kan vara glest trädbevuxen.

De två livsmiljötyperna kalkbranter och silikatbranter definieras genom att de består av fast berg, oftast är högre än fem meter med en utsträckning i sidled på 20 meter, samt har minst 30 graders lutning. Ofta förekommer de ovanför rasmarker. Träd förekommer normalt inte, men ska i så fall alltid ha en krontäckning som är mindre än 30 procent. Vegetationen utgörs av kärlväxter i sprickor samt lavar och mossor på de branta klippväggarna, under överhäng och på mindre klipphyllor. Förekomst av sprickbildningar och klipphyllor med tunt jordtäcke är, tillsammans med exponeringsgrad och fuktighetsförhållanden, viktiga faktorer för vegetationen. Branterna kan vara boplatser för rovfåglar.

Livsmiljötypen grottor finns i Sveriges alla tre biogeografiska regioner. Avgränsningen av vad som är en grotta följer internationella speleologunionens definition ”Med en grotta avses en naturlig hålighet med golv, väggar och tak, i vilken en människa kan intränga”. Ofta klassificerar man grottor efter deras utseende och bildningssätt. Faktorer som spelar in är berggrund, tektonik, topografi och klimatförhållanden. Grottor är även viktiga för fladdermöss.

I dagsläget bedöms bevarandestatusen som gynnsam för alla ingående bedömda faktorer för rasmarker, branter och grottor. Bedömningarna bygger på att de typiska arterna inte är hotade, samt frånvaro av negativa rapporter från naturvårdare.

Arealen för berg och grottor i Natura 2000-områden är osäker och baserar sig på schablonvärden. Påverkan och eventuella trender antas vara desamma som utanför de skyddade områdena. Trots osäkra arealskattningar antas ändå en stor andel, framförallt i alpin biogeografisk region, ligga inom Natura 2000-nätverket, då den totala andelen skyddad areal är mycket hög i denna region (ungefär 40 procent av den totala arealen ingår i nätverket).

Inga större hot eller påverkansfaktorer har identifierats. Med ett ökat intresse för fjällen och friluftsliv behöver det dock finnas ett helhetstänk för all verksamhet i fjäll och fjällnära områden, så att de även i framtiden används på ett hållbart sätt och bibehåller en gynnsam bevarandestatus.

Jämfört med 2019 är det inga skillnader i bedömning av bevarandestatus. I dagsläget finns det inget dataunderlag som stödjer en ändring av bevarandestatusen. Den största skillnaden i rapporteringen 2025 jämfört med 2019 är tekniska ändringar i rapporteringen kopplat till arealskattningar av rasmarker och branter då det gjordes ett omtag här med den nya höjdmodellen. Vid rapporteringen 2013 viktades hot och påverkan som låg, mellan eller hög, men i 2019 års rapportering fanns inte kategorin låg kvar. Vid rapporteringen 2025 är kategorin låg tillbaka, vilket möjliggör en större nyansering av aktuella faktorer för påverkan och hot. Arealskattningarna inom skyddade områden har justerats enligt den nya beräkningsmetodiken, men även dessa justeringar är rent tekniska och speglar inga verkliga förändringar.

Kvaliteten på underlagen varierar från bra och till stor del heltäckande för grottor, till generaliserade skattningar för rasmarker och branter. Efter den senaste rapporteringen 2019 togs det fram en ny höjdmodell för Sverige, som baserade sig på uppdateringen av nationella marktäckedata (NMD). Polygon med lutning på minst 30 grader kombinerades med nya nationella marktäckedata, berggrundskartor och jordartskartor och nya skattningar togs fram för de fyra olika livsmiljötyperna. För kvalitetssäkring av modellen användes resultat från flygbildstolkning och fältinventeringar inom NILS. Natura 2000-databasen användes som stöd vid granskning och bearbetning av data. Särskilda inventeringsinsatser inom biogeografisk uppföljning rörande kalkrasmarker i Norrbotten har använts som stöd för framtagandet av en förekomstkarta.

Det finns fortfarande ett behov av att kontrollera livsmiljötypsklassningarna i fält, då det saknas geologiska kartor med tillräckligt hög upplösning för att skilja ut områden med kalk- eller silikatberggrund. Främst rasmarkerna är svåra att göra en automatiserad modell för, bland annat eftersom typen av stenmaterial avgör hur mycket lutning som behövs för att det ska vara en rasmark och hur långt den sträcker sig. Bedömningen av livsmiljötypen grottor baseras på underlag från Sveriges speleologunion och på litteraturstudier.

Rödlistebedömningar från 2020 har använts för utvärdering av de typiska arterna. I övrigt har underlag från uppföljning och miljöövervakning utgjort grunden för bedömningar av kvalitet och framtidsutsikter.

Utöver publicerat material har även experter tillfrågats.

Natura 2000 i Sverige

Naturtyper (slu.se)