Kärlväxter

Kärlväxterna omfattar 48 svenska arter samt artgruppen lumrar, och utgör därmed den organismgrupp i EU:s art- och habitatdirektiv som har flest arter i Sverige. Lumrarna bedöms både som grupp och enskilt för de tre rödlistade arterna, per region där de förekommer. De 69 bedömningarna för kärlväxter (vissa arter förekommer i fler än en biogeografisk region) resulterade i gynnsam bevarandestatus i 37 fall, otillräcklig i 11 och dålig i 21 fall. Av 37 bedömningar i boreal region visade 13 på dålig och 9 på otillräcklig bevarandestatus. Av 12 bedömningar i kontinental region var bevarandestatusen dålig i åtta fall och otillräcklig i ett. I alpin region visade sig bevarandestatusen vara gynnsam i 19 av 20 fall och otillräcklig i ett fall. För alpina gräsmarksarter bedöms situationen vara god. Den är även förhållandevis god för gräsmarksarter på Ölands och Gotlands alvarmarker. I övrigt är bevarandestatusen för gräsmarksarterna mycket bekymmersam.

Trenderna är negativa för 17 arter i boreal region och för 6 i kontinental region, medan de är stabila i alpin region (med undantag för gruppen lumrar). Det är främst gräsmarksarter, men även några våtmarks- och skogsarter, som uppvisar negativa trender. Minskande hävd, förtätade skogar och/eller trakthyggesbruk samt luftburen kvävedeposition antas vara de viktigaste bakomliggande orsakerna till de negativa trenderna.

De främsta hoten är upphörd eller felaktig hävd och olika skogsbruksåtgärder (trakthyggesbruk, omföring till tätvuxna monokulturer), men även gödande luftföroreningar bedöms ha viss negativ påverkan på många arter i gräsmarker, våtmarker och skog i södra Sverige. Åtgärder har påbörjats för att förbättra situationen för flera arter, men i de flesta fall i för liten skala eller under för kort tid för att påverka arternas bevarandestatus på biogeografisk nivå. Några positiva exempel är dock nipsippa i Västernorrlands län och dvärglåsbräken på Gotland, vilka har återhämtat sig tack vare åtgärder i början av 2010-talet. Ett annat positivt exempel är att bränning av större hedområden i Halland har gynnat slåttergubbe, cypresslummer och mellanlummer. Plantering eller sådd har initierats för åtminstone småsvalting, hänggräs, gulyxne, flytsvalting och nipsippa. För att vända utvecklingen hos de arter det går dåligt för krävs en kombination av fortsatt skydd och anpassad skötsel, restaurering av livsmiljöer samt återutsättning av utgångna populationer. Ett anpassat och traditionellt, hållbart brukande är viktigt för många arter, såväl i jordbrukslandskapet som i skogen. En anpassad skötsel av skyddade områden behövs också.

Merparten av kärlväxterna har minst 20 procent av sin förekomst inom Natura 2000-områden i respektive region. Hos 12 arter finns hela populationen inom Natura 2000-områden i åtminstone en region. Det gäller främst arter med få förekomster, exempelvis dvärglåsbräken och alvarstånds i kontinental region, brunbräken i boreal region samt grusnarv och flera andra fjällväxter i alpin region, vilka endast förekommer i nationalparker. Det är endast några arter i boreal region som har en mindre andel än 20 procent inom Natura 2000-områden: alvarmalört (1,5 procent), gotländsk nunneört (12 procent), kalkkrassing (10 procent), hällebräcka (10 procent) samt garderönn och avarönn (5 procent). I dagsläget innebär inte detta att deras bevarandestatus avviker från statusen hos arter med en högre andel inom skyddade områden, men på sikt kan det utgöra en riskfaktor för dem.

Statusen har försämrats i sex av bedömningarna men inte förbättrats i någon jämfört med rapporteringen 2019. Fem av de försämrade statusbedömningarna rör skogsväxter (norna, guckusko, mellanlummer, ryssnarv och avarönn) och den sjätte är hällmarksarten hällebräcka. I sex fall bedöms trenden vara sämre än 2019, medan fyra visar på en bättre trend. I de flesta fallen beror förändrad status och trend på att förhållandena har förändrats sedan 2019, genom att tidigare förekomster har försvunnit eller att antalet plantor har minskat.

Förbättrat kunskapsläge har lett till en mer rättvisande bild av den uppskattade populationsstorleken, som för vissa arter hade underskattats tidigare, i något fall med en tiopotens. Exempel på detta är alvarmalört i boreal region (från 40 000 till 140 000), norna (från 90 000 till 190 000), skogsrör (från 5 miljoner till 15 miljoner), sandnejlika (från 250 000 till 850 000), brudkulla (från 5 000 till 11 000), fjällviva (från 5 000 till 25 000) och myrbräcka (från 5 miljoner till 50 miljoner). Reella populationsökningar har konststaterats för småsvalting och gotländsk nunneört.

I fem fall, dvärglåsbräken, bungerönn, avarönn, hällebräcka samt gulyxne i kontinental region, har faktiska populationsminskningar registrerats sedan 2019. I ett fåtal fall har antalet rapporterade individer och referensvärdet minskat till följd av mer precisa data, där tidigare siffror var överskattningar. Detta gäller bland annat för sjönajas, lappvallmo, polarblära och venhavre.

Kunskapsläget är relativt gott och förbättras fortlöpande för de flesta av arterna, inte minst genom biogeografisk uppföljning. Övervakning av kärlväxter genomförs till största delen genom ideellt floraväkteri, biogeografisk uppföljning samt inventeringar inom åtgärdsprogrammen för hotade arter, där de senare omfattar (eller har omfattat) 15 av arterna. Nästan alla data finns tillgängliga i Artportalen. Gruppen lumrar övervakas främst av Riksskogstaxeringen. En referensgrupp bestående av sju personer, inklusive en handläggare från Naturvårdsverket, har bidragit till arbetet med bedömningarna. Det finns skillnader i bedömningarna mellan rödlistan och art- och habitatdirektivet som beror på att de baseras på olika kriterier, variabler, geografisk avgränsning och tidsfönster. Exempelvis leder detta till att bevarandestatusen för alvarmalört bedöms som dålig i boreal region enligt EU-rapporteringen eftersom den har försvunnit från en utpostlokal på norra Öland, medan arten är bedömd som Livskraftig (LC) nationellt i rödlistan eftersom populationen totalt sett bedöms vara stabil eller ökande. Ett motsatt fall är brunbräken. Denna art bedöms ha gynnsam bevarandestatus i boreal region, då den sannolikt är stabil och naturligt sällsynt på grund av sina mycket specifika habitatkrav (serpentinberg), trots att den är rödlistad som Sårbar (VU) till följd av liten förekomstareal och liten population. Samtliga fjällväxter är rödlistade till följd av små populationer eller små förekomstarealer men bedöms ändå ha gynnsam bevarandestatus i alpin region, eftersom de sannolikt aldrig har varit vanligare. Även naturligt sällsynta arter är dock sårbara för slumpartade händelser eller andra ingrepp som i en enda företeelse kan leda till att arten försvinner.

Floraväktarna (svenskbotanik.se) 

Åtgärdsprogram hotade arter

Artportalen.se 

Riksskogstaxeringen (slu.se)

Nytt för 2025 är att populationsenheten för de flesta vattenväxter och arterna i livsmiljödirektivets bilaga V (slåttergubbe och lumrar) har rapporterats som täckning i antal kvadratmeter. Som komplement har även populationsuppskattningar (antal vuxna individer) rapporterats. Detta har dock inte påverkat statusbedömningarna.