Vägledning

Om länsstyrelsens arbete mot invasiva främmande landlevande växter

Vägledningen handlar om länsstyrelsens olika roller i arbetet mot invasiva främmande växtarter och om var – i skyddade områden, på privata fastigheter, på statliga eller kommunala fastigheter – som länsstyrelsen kan agera i sina olika roller.

Sidan vänder sig till

Länsstyrelser

Bra att veta

Vägledning riktar sig till länsstyrelserna och handlar om åtgärder mot landlevande växter, det vill säga de växtarter som faller under Naturvårdsverkets ansvarsområde. Vägledningen handlar huvudsakligen om invasiva främmande arter av unionsbetydelse, det vill säga EU-listade arter, förutom ett mindre stycke på slutet som är inriktat på just olistade arter. Vägledningen innehåller ett antal rättsliga aspekter som kan tjäna som stöd vid länsstyrelsens bedömning i olika situationer.

I vägledningen lyfts frågor rörande statsstöd, men den är inte uttömmande i dessa delar. Mer information om statsstödsreglerna, dess konsekvenser och vilka bedömningar som kan behöva göras kan fås på Upphandlingsmyndighetens hemsida. 

Statsstöd - en översikt | Upphandlingsmyndigheten

Förutsättningar för arbetet

I arbetet med invasiva främmande arter har länsstyrelsen flera viktiga roller. Utgångspunkten för ansvarsfördelningen kring vem som ska göra vad är att varje fastighetsägare eller annan rättighetsinnehavare själv ansvarar för att vidta och bekosta åtgärder mot invasiva främmande arter på den egna fastigheten.

Åtgärder i skyddade områden

Denna vägledning riktar sig till länsstyrelsen, men det som sägs om länsstyrelsen som förvaltare kan i tillämpliga delar vara applicerbart i situationer där det är en annan aktör som förvaltar ett skyddat område.

Roll som tillsynsmyndighet

Som nämnt i föregående delar av denna vägledning så är det är den som har rådighet som är skyldig att vidta åtgärder mot arterna. Om länsstyrelsen inte har rådighet över en fastighet är därför utgångspunkten att länsstyrelsen bör agera som tillsynsmyndighet när invasiva främmande arter förekommer på privata eller kommunala fastigheter.

Ansvar för utrotningsåtgärder

Länsstyrelserna har genom artikel 17 i EU-förordningen och 30–31 §§ i den svenska IAS-förordningen ett ansvar att vidta utrotningsåtgärder mot invasiva främmande arter.

Åtgärder på fastigheter som tillhör stiftelser och trossamfund

Stiftelser och trossamfund kan betraktas som privata aktörer.

Åtgärder på kommunal eller statlig mark

Ur ett statsstödsperspektiv är staten och kommunen att betrakta som samma ekonomiska enhet och länsstyrelsen kan därför som regel gå in på kommunala och statliga fastigheter och där vidta åtgärder mot invasiva främmande arter med stöd av 30–31 §§ i den svenska IAS-förordningen.

Tillträde till fastigheter

Det följer av 28 kap. 1 § miljöbalken att myndigheter och den som på en myndighets uppdrag utför ett arbete har rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där vidta åtgärder för att fullgöra uppgifter som åligger en myndighet enligt miljöbalken eller enligt EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde.

Åtgärder mot olistade arter

Eftersom det inte finns någon skyldighet att vidta åtgärder mot olistade arter gäller inte statsstödsreglerna vid åtgärder mot dessa.

På samma sätt blir resonemanget om straffbarhet inte tillämpligt då straffbestämmelsen endast träffar listade arter. Länsstyrelsen måste dock fortfarande beakta likabehandlingsprincipen och alltså ha sakliga skäl för att välja att vidta åtgärder på en viss fastighet.  

Pilot- och metodutvecklingsprojekt

I ett pilot- eller metodutvecklingsprojekt är syftet ofta att jämföra eller testa olika metoder.

Det ska beaktas att det inte föreligger någon skyldighet för en fastighetsägare att själv utveckla nya metoder eller hålla i pilotprojekt, men den indirekta konsekvensen kan bli att länsstyrelsen vid sådana projekt vidtar åtgärder mot arten förutsatt att metoden alls fungerar.

Resonemangen kring statsstöd, likabehandling och straffbarhet kan därför behöva tillämpas, men bedömningen kan komma att se annorlunda ut med anledning av att det huvudsakliga syftet inte är att utrota eller hantera arten.