Varg, inavel i Skandinavien
Efter att inavelsgraden sjunkit från 0,31 till 0,23 bland familjegrupper i Skandinavien mellan 2005 och 2016, visade vargstammen en ökning av inavelsgraden 2017 och 2018, men sjönk något 2020. Den genomsnittliga inavelsgraden för familjegrupper i Skandinavien 2024 är 0,21, den lägsta sedan 1998.
Fortfarande vissa problem med inavel
Att inaveln minskar beror på att avkommor till de invandrade vargarna har fått valpar och på så sätt sprids nya gener i vargpopulationen.
Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finsk-ryska populationen:
- Vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983.
- Hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993.
- Hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008.
- Tiken i Tiveden fick 2017–2019 valpar med en skandinavisk hane och 2020 reproducerade sig för första gången tre av deras avkommor.
- Ytterligare en reproducerande finsk/rysk hane finns i Norge i reviret Setten sedan 2021. Den har reproducerat även 2024 där 6 valpar observerades. Våren 2024 var första gången en valp från Setten fick egna valpar och inventeringssäsongen 2024-2025 är därmed den första där Settenhanen räknas som en grundare i populationen. En valp finns även 2024/25 dokumenterad i ett revirmarkerande par i Uppsala län.
Inavelskoefficient
Inavelskoefficienten är ett mått på andelen identiska gener (alleler) med gemensamt ursprung som en individ ärver från sina föräldrar. Den varierar mellan noll och ett. Inavelskoefficienten blir högre ju mer besläktade föräldrarna är. Exempelvis är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till ett syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner. Bland valpkullar som föddes mellan 1996 och 2006 steg den genomsnittliga inavelskoefficienten från 0,13 till 0,31.
Sedan 2006 har inavelskoefficienten bland valpkullarna minskat. Dock skedde en ökning med 0,02 under åren 2017 och 2018, för att därefter sjunka med 0,01 till 2019. Den genomsnittliga inavelskoefficienten för vinterns familjegrupper har beräknats till 0,21 (±0,09 SD), den lägsta sedan 1998.
Invandrade vargar kan bidra med nya gener
Vargar från den finsk-ryska populationen är viktiga för att minska inaveln i den skandinaviska vargstammen.
De finsk-ryska vargar som dokumenterats under årets inventering är:
- Vanligen är det hanvargar som vandrar in i Skandinavien från den finsk-ryska populationen. Denna säsong dokumenterades dock tre finsk-ryska tikar och två hanar vilket är både ovanligt många individer och ovanligt många tikar. De tre tikarna dokumenterades dock endast i norra Norge mycket nära riksgränsen mot Finland och Ryssland. Det kan vara så att en eller flera har gått tillbaka in i Finland eller Ryssland. De två hanarna fälldes vid skyddsjakt i renskötselområdet i Norrbotten i Sverige i november och december 2024.
- Valpkullen i Settenreviret i Norge är den skandinaviska populationens enda föryngring av en finsk-rysk varg under inventeringsperioden 2024-2025. Sex årsvalpar observerades på foto i reviret under inventeringsperioden och dessutom identifierades föräldrarna samt en fjolårsunge via DNA-analyser.
ANSVARIG MYNDIGHET
- Naturvårdsverket