Andra växthusgaser

Förutom koldioxiden har också växthusgaser som metan och lustgas (dikväveoxid) ökat i atmosfären på grund av människans verksamhet. Atmosfärens halt av växthusgaser är i dag högre än vad den varit sedan minst 800 000 år tillbaka.

Utsläppen av växthusgaser som metan och lustgas kommer från flera olika slags källor. Metan sipprar exempelvis ut från soptippar och risodlingar, och får och kor rapar upp gasen ur sina innandömen när de idisslar. Metan är dessutom huvudingrediensen i naturgas och kan därför läcka ut när man utvinner eller transporterar sådan gas.

Lustgas frigörs framför allt från kvävegödslad åkermark. Både metan och lustgas når också ut i luften från naturliga källor såsom sumpmarker och skogsjordar. De naturliga utsläppen är av ungefär samma storleksordning som människans.

Indirekta växthusgaser och ozon

Människan släpper också ut en del föroreningar som i sig själva inte är växthusgaser, men som leder till att koldioxid, metan, ozon eller andra växthusgaser bildas i atmosfären. Till dessa föroreningar, som vi kan kalla indirekta växthusgaser, hör exempelvis kolmonoxid och en del kolväten. Trafik är den största källan till utsläppen. Ozon och många indirekta växthusgaser är även farliga för människors hälsa. Marknära ozon kan också orsaka betydande skador på växtligheten.

Nya växthusgaser i atmosfären

En del andra växthusgaser är helt nya i atmosfären – de fanns inte alls förrän människan började tillverka dem för några decennier sedan. Hit hör framför allt ett antal gaser som innehåller fluor. De så kallade freonerna, som egentligen heter klorfluorkarboner eller CFC, är de mest kända.

Oavsett hur freonerna används riskerar de att förr eller senare läcka ut i luften. På 1980-talet stod det klart att de bryter ned det ozonskikt som finns uppe i stratosfären och som skyddar oss från solens skadliga ultravioletta strålning.

Ozonet i stratosfären bidrar i viss mån till atmosfärens naturliga växthuseffekt. Genom att freonerna har tunnat ut ozonskiktet är det bidraget numera mindre än förr, men detta uppvägs mer än väl av att freonernas egen växthusverkan är mycket kraftfull. För att skydda ozonskiktet har vi på senare år minskat eller helt upphört med användningen av freoner, men betydande mängder av dessa ämnen finns fortfarande kvar i atmosfären.

I en del sammanhang där man tidigare utnyttjade freoner används numera i stället en närbesläktad grupp av ämnen som kallas fluorkolväten eller HFC. Dessa påverkar inte ozonskiktet, men de är i likhet med freonerna växthusgaser, och de uppträder nu i ökande halter i atmosfären.

Växthusgaser med kraftig verkan

Liksom koldioxiden är freoner och andra fluorhaltiga växthusgaser mer eller mindre långlivade i luften. De flesta överlever där åtminstone något hundratal år innan de bryts ned, men för några kan livslängden räknas i tiotusentals år. Också metan och lustgas överlever åtskilliga år i atmosfären. Det betyder att så gott som alla växthusgaser som människan släpper ut är så långlivade att de hinner spridas i hela lufthavet innan de försvinner därifrån. Det spelar alltså ingen roll var på jorden gaserna når ut i atmosfären. Deras inverkan på växthuseffekten och klimatet blir densamma oavsett om de släpps ut i Sverige eller på andra sidan jordklotet.

I jämförelse med koldioxiden har övriga växthusgaser som släpps ut av människan mycket kraftigare verkan på klimatet räknat per ton. Sett på hundra års sikt bidrar exempelvis ett utsläpp av metan cirka trettio gånger mer till växthuseffekten än ett lika stort utsläpp av koldioxid, medan freoner har tusentals gånger större växthusverkan än samma mängd koldioxid. Men utsläppen av koldioxid är så gigantiska att de ändå står för den största delen av människans sammanlagda klimatpåverkan.