Referensvärden för naturtyper och arter

För att bedöma bevarandestatusen för en art eller naturtyp jämförs nuläget med referensvärden. Här kan du läsa mer om referensvärden och hur de sätts.

Referensvärdena beskriver behovet, det vill säga ett läge då arten eller naturtypen har en tillräckligt stor population eller area, samt ett tillräckligt utbredningsområde, för att dess långsiktiga överlevnad ska vara säkrad. I EU:s vägledningsdokument beskrivs hur referensvärden bör fastställas. 

Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att se över referensvärden för naturtyper. 

Regeringsuppdraget "Översyn av referensarealer för naturtyper"

Naturvårdsverket har också i uppdrag att se över referensvärdet för varg.

Referensvärde för varg i Sverige

Så sätts referensvärden

Referensvärden kan sättas med olika metoder. Oavsett vilken metod som används så ska arbetet bygga på information och kunskap om nuvarande och tidigare förhållanden. Därefter kan man välja en referensbaserad metod, där man till stor del utgår från kunskap om nuvarande och tidigare förhållanden, eller använda sig av ekologiska modeller, som utgår från kunskap om arternas ekologi och behov av livsmiljöer för långsiktig överlevnad. 

Man kan också använda en kombination av dessa metoder, eller sätta referensvärden utifrån expertbedömningar. I de fall då arten eller naturtypen sammantaget bedöms uppnå gynnsam bevarandestatus, sätts referensvärdet till dagens värde (eller värdet vid EU-inträdet 1995, vilket är detsamma som det nuvarande värdet, om trenden varit stabil). 

Det krävs mycket kunskap för att kunna fastställa referensvärden för naturtyper och arter. Ibland finns inte tillräcklig kunskap för att ange en areal eller en populationsstorlek. Då finns istället möjligheten att rapportera i intervall, som anger ett ungefärligt mått på hur nuläget förhåller sig till det önskvärda läget. För många naturtyper och arter har Sverige, i likhet med de flesta andra EU-länder, inte haft tillräckligt underlag för att ange värden, utan istället redovisat intervall.

För de arter och naturtyper där vi bedömt att tillräcklig kunskap finns har värden rapporterats. En fördel med det är att det tydliggör hur stort gap det finns mellan nuläget och ett önskvärt läge, det vill säga mycket som måste göras för att säkra den biologiska mångfalden.

Koppling till förslag om restaurering av natur

Referensarealerna kommer att få en större betydelse i och med EU:s förslag till förordning om restaurering av natur. Kommissionens förslag presenterades första gången i juni 2022 och kommer att förhandlas mellan medlemsländerna under 2023. 

Referensvärdena är en del av bevarandestatusen

Referensvärdena är ett av underlagen som används för att bedöma om en art eller naturtyp uppnår så kallad gynnsam bevarandestatus. Mer om hur bedömningen av bevarandestatus går till finns här:

Rapportering av status för arter och naturtyper

Sverige följer EU:s vägledning

Enligt EU:s vägledning från 2017 ska bedömningen av referensvärden för naturtyper bygga på information om följande:

  • Nuvarande situation inklusive bedömning av brister, påverkansfaktorer och problem.
  • Trender (kortsiktiga, långsiktiga, historiska, dvs. långt innan direktivet trädde i kraft).
  • Naturlig ekologisk och geografisk variation (inklusive variation i artsammansättning, variation i förhållanden under vilka naturtyper förekommer, variation av ekosystem).
  • Ekologisk potential (potentiellt utbredningsområde, med hänsyn till fysiska och ekologiska förhållanden, samtida potentiell naturlig vegetation).
  • Naturligt utbredningsområde, historisk utbredning och förekomst och orsaker till förändringar, inklusive trender.
  • Ekologisk konnektivitet och fragmentering.
  • Naturtyptypens dynamik.
  • Behoven hos naturtypens typiska arter.
Vidare ska följande generella principer beaktas:
  • Referensvärden bör baseras på ekologiska/biologiska överväganden.
  • Referensvärden bör fastställas med hjälp av bästa tillgängliga kunskap och vetenskapliga expertis.
  • Referensvärden bör fastställas med hänsyn till försiktighetsprincipen och inkludera en säkerhetsmarginal för osäkerhet.
  • Referensvärden bör i princip inte vara lägre än värdena när habitatdirektivet trädde i kraft, eftersom de flesta naturtyper har listats i bilagorna på grund av sin ogynnsamma status. Utbredningen och storleken (arean) vid datumet för direktivets ikraftträdande är inte nödvändigtvis lika med referensvärden.
  • Referensvärden är inte nödvändigtvis lika med nationella mål. Vägledningen anger följande: "Att fastställa gynnsamma referensvärden måste särskiljas från att fastställa konkreta mål; att sätta upp mål skulle innebära att referensvärden översätts till operativa, praktiska och genomförbara kort-, medel- och långsiktiga mål/milstolpar. Detta skulle uppenbarligen inte bara involvera tekniska frågor utan vara relaterat till resurser och andra faktorer.”
  • Referensvärden motsvarar inte automatiskt ett givet "historiskt maximum" eller ett specifikt historiskt datum. Historisk information (t.ex. en tidigare stabil situation innan förändringar inträffade på grund av reversibla påverkansfaktorer) bör dock beaktas vid om bedömning av referensvärden.
  • Referensvärden motsvarar inte automatiskt det "potentiella värdet" (högsta möjliga omfattning) som dock bör användas för att förstå restaureringsmöjligheter och begränsningar.

Motsvarande vägledande principer finns även för arter.

Relaterade länkar

Frågor och svar om referensvärden för naturtyper

– Alla EU-länder utgår från samma vägledning från EU-kommissionen. Vägledningen innehåller vissa grundläggande principer för hur referensvärden ska sättas. Exempelvis ska man utgå från bästa tillgängliga kunskap och vetenskapliga expertis. Sedan medger vägledningen olika tillvägagångssätt. Förenklat kan man antingen använda ekologiska modeller eller utgå från kunskap om nuvarande och tidigare förhållanden inklusive historiska data. Man kan också använda en kombination av dessa båda metoder, eller fastställa referensvärden utifrån expertbedömningar. Metoderna är olika lämpliga bland annat beroende på vilken kunskap som finns om arterna och naturtyperna. 

Sverige har använt olika metoder för olika naturtyper. I vissa fall har Sverige även bytt metod mellan olika rapporteringstillfällen. Målsättningen är att ge en så korrekt bild som möjligt, utifrån tillgänglig kunskap. Sverige har tagit fram faktiska värden i större utsträckning än de flesta andra länder. En fördel med att redovisa faktiska värden är att det då blir tydligare hur stor skillnad det är mellan nuläget och det önskade läget, vilket ger en bild av hur mycket som behöver göras för att säkra fortlevnaden av naturtyper och arter. 

För många naturtyper har Sverige, i likhet med många andra länder, bedömt att det inte finns tillräcklig kunskap för att redovisa faktiska värden. I dessa fall rapporterades istället om referensarealen är ungefär lika stor som den nuvarande arealen, alternativt större än, mycket större än, eller mindre än den nuvarande arealen (≈, >, >>, <). Vid nästa rapporteringstillfälle (2025) kommer detta att ersättas av intervaller.

– Av EU:s vägledning framgår att information om tidigare förhållanden ska vägas in då referensvärden sätts. Referensvärden motsvarar dock inte ett historiskt maximum eller något specifikt årtal. Syftet med att använda historisk information är att kunskap om hur landskapet och de ekologiska förhållandena har förändrats över tid, samt om hur olika naturtyper och arter har påverkats, av vad och när, har betydelse för att kunna bedöma hur stor areal eller hur stor population som behövs för att en naturtyp eller en art ska överleva på lång sikt. Enligt EU:s vägledning bör man om möjligt beakta historiska förhållanden under de två-tre senaste seklen, liksom den mer sentida perioden innan direktivet trädde i kraft (från 1940 – 1950-talet). 

För vissa naturtyper och arter är bedömningen att det redan finns tillräckligt stor areal eller population för att säkra långsiktig överlevnad. Då har referensvärdet angetts som lika med det nuvarande värdet, eller värdet då Sverige gick med i EU och direktivet började gälla i vårt land (1995). För omkring hälften av naturtyperna rapporterade Sverige år 2019 att referensvärdet var lika med nuläget (vilket är detsamma som värdet år 1995 om trenden sedan dess varit stabil). 

För skogliga naturtyper använder Sverige ett tillvägagångssätt som bygger på kunskap om skogens historiska utveckling i Sverige, tillsammans med kunskapen att om mer än cirka 80 procent av en viss livsmiljö försvinner, så blir det svårt att säkerställa den långsiktiga överlevnaden. Det betyder att minst 20 procent av en viss naturtyp behöver finnas kvar, för att inte riskera att helt försvinna. Detta kallas för ett ekologiskt tröskelvärde. Denna utgångspunkt användes redan i Miljövårdsberedningens betänkanden SOU 1997:97 (s. 126) och SOU 1997:98. Samma kunskap låg även till grund för EU:s tidigare mål att skydda 20 procent av landytan och havet. I EU:s nuvarande strategi för biologisk mångfald har målet höjts till att skydda minst 30 procent. Även de senaste globala förhandlingarna inom konventionen för biologisk mångfald (CBD) landade i ett mål på 30 procent. 

Det finns utifrån naturgivna förutsättningar (geologi, klimat etcetera) god kunskap om hur landskapet såg ut innan människan påverkat det i stor skala, genom till exempel uppodling, utdikning, betesdrift och skogsbruk. En stor del av Sverige var då beklätt med urskog. För att sätta referensvärden för de skogliga naturtyperna har man utgått ifrån kunskapen om deras förekomst under förindustriell tid, och sedan minskat dessa värden med 80 procent, i enlighet med vad som beskrivits ovan. Referensarealerna är alltså 20 procent av den ursprungliga arealen av respektive naturtyp.

– Nej, även andra länder gör en bedömning av hur stora arealer respektive populationer som behövs för att säkerställa långsiktig överlevnad. Det finns tyvärr ingen sammanställning av hur andra länder gör, men de utgår från samma vägledning som Sverige.