Vedlevande leddjur

I Sverige är 14 vedlevande leddjur listade i art- och habitatdirektivet: tolv skalbaggar, en skinnbagge och en klokrypare. Elva av dem har dålig bevarandestatus och är även upptagna på rödlistan 2020, och flertalet omfattas av åtgärdsprogram för hotade arter. En art, brandmögelbagge, har sannolikt dött ut mellan 1950 och 1995, det vill säga innan direktivet trädde i kraft. Arterna har sin hemvist främst i boreal region. Endast de arter som förekommer i trädklädda hagmarker finns i den kontinentala regionen.

Fyra av arterna förekommer i ädellövskog och då främst på ek i betade hagmarker. Hit hör den större ekbocken, som kräver gamla jätteekar i solbelysta lägen. Arten har länge fört en tynande tillvaro på en lokal på Öland, men 2018 påbörjades en återinplantering i Blekinge och Småland. Utfallet av denna insats är sannolikt positivt. Läderbagge och hålträdsklokrypare lever i gamla ihåliga ädellövträd, ofta ekar. De förekommer i glesa skogar, och brist på hävd har ofta gjort att miljön idag är alltför sluten. Den fjärde arten är ekoxen, vars larver lever på grova rötter av främst ek. Ekoxen bedöms ha gynnsam bevarandestatus i både boreal och kontinental region.

Brandskadade barrträd är det huvudsakliga substratet för tre av arterna: slät och grov tallkapuschongbagge samt spetshörnad barkskinnbagge. Två av arterna har under den senaste rapporteringsperioden bedömts som stabila medan grov tallkapuschongbagge visat tecken på populationsminskning. Orsaken är sannolikt konkurrens från andra mer opportunistiska arter, som gynnas av rationellt skogsbruk och nyttjar samma substrat.

Fyra av arterna hör hemma i blandskogar av löv- och barrträd. För tre av dem, cinnoberbagge, aspbarkgnagare och brokig aspmycelbagge, är gammal aspskog den viktigaste miljön. De två förstnämnda är knutna till nyligen död ved, medan brokig aspmycelbagge lever i asprik skog och är helt beroende av slemsvampen gul ullklubba. Den fjärde arten, rödhalsad brunbagge, är extremt störningsgynnad och kan uppträda på alla möjliga trädslag med vedsvampen gråporing. Alla fyra är beroende av mycket rikliga förekomster av död ved och av speciella kvaliteter på veden, förutsättningar som normalt saknas i rationellt brukad skog. Dessa arter kräver därför betydande hänsyn i skogsbruket för att överleva.

På nyligen död tall lever smal skuggbagge. Tidigare var bara en restpopulation på Gotska sandön känd, men arten har under senare år återfunnits i Bergslagen och Dalarna. Den uppmärksammades vid inventeringar efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014, och har gynnats av störningar som brand och torka.

Större barkplattbagge lever på granlågor av hög ålder i produktiv granskog med en mycket lång, obruten frånvaro av såväl brand som skogsbruk. Arten är därför starkt beroende av skyddade områden för sin överlevnad.

Bevarandestatusen och hotbilden för arterna är kopplade till deras behov av vedsubstrat av rätt kvalitet (trädslag, ålder, nedbrytningsstadium, svampangrepp med mera) och behovet av en kontinuerlig förekomst av substratet i landskapet. För flera av dem är bristen på lämpliga störningar som skapar död ved och öppenhet avgörande, till exempel översvämningar eller brand. Störningar, inklusive hävd, gynnar dessutom föryngringen av deras värdträd.

Nätverket Natura 2000 bidrar i varierande grad till arternas bevarande. I rapporteringen redovisas de kända förekomsterna inom 1×1 km rutor för flertalet av arterna. Nästan 100 procent av förekomsterna av större ekbock finns inom Natura 2000-nätverket, medan motsvarande andel för övriga arter ligger ofta i spannet 20–50 procent.

Förändringarna mellan de två rapporteringsperioderna berör främst trender. Cinnoberbaggens trend har bedömts positiv då populationen sannolikt ha förstärkts. Orsaken är inte helt klarlagd. För smal skuggbagge har kunskapen om fastlandspopulationen ökat. Dess trend har bedömts positiv som ett resultat av olika störningar i skogslandskapet, främst brand men även torka. Två av arterna som är bundna till bränd ved har fått ändrade bedömningar. Spetshörnad barkskinnbaggens trend är bedömd som stabil mot tidigare minskande. Här är det en ny tolkning av data som påverkat. Slät tallkapuschongbagges status har bedömts som gynnsam i stället för otillräcklig, vilket är den enda förändringen av bevarandestatus bland de vedlevande leddjuren.

Större ekbock i boreal region har fått en positiv trend då utplanteringar i syfte att återetablera arten verkar ha lyckats. Arten har även utplanterats i kontinental region där den sannolikt etablerat sig och därför rapporterats fullständigt för första gången.

Fynddata har hämtats från Artportalen och Observationsdatabasen. Den senare är en intern databas vid SLU Artdatabanken med äldre fynd. Källorna till dessa fynddata är dels spontant inrapporterade observationer från allmänheten, dels inventeringar inom biogeografisk uppföljning och åtgärdsprogram för hotade arter. Vid bedömningen av arterna har sammanställningar från olika inventeringar varit ovärderliga, framför allt de som har gjorts som riktade insatser inom biogeografisk uppföljning. Likaså har rödlistebedömningar161 och vetenskapliga artiklar gett ytterligare information. Slutligen har expertbedömningar utförda av en referensgrupp bestående av entomologer och naturvårdstjänstemän varit till stor hjälp. Underlaget för många arter (till exempel läderbaggen) är bra, medan det är mer fragmentariskt för till exempel rödhalsad brunbagge. Bedömningen av arter med bristfälligt underlag har ofta fått göras utifrån vår kunskap om trenderna för deras substrat och biotoper. En fortsatt satsning på övervakning av arterna, i kombination med stimulering av allmänhetens rapportering, kommer att ytterligare förbättra underlagen framöver.