Mossor och lavar

Totalt 20 arter/artgrupper av mossor och lavar har bedömts. Av de drygt 1100 mossarter som förekommer i Sverige listas 17 i art- och habitatdirektivets bilaga II. Dessutom listas i bilaga V en lavgrupp (renlavar), ett mossläkte (vitmossor) och en mossart (blåmossa). Bevarandestatusen varierar mycket inom gruppen.

Fem arter bedöms nu ha gynnsam bevarandestatus i samtliga regioner där deras bevarandestatus bedöms, medan övriga har otillräcklig och nio dålig bevarandestatus i åtminstone en region.

För rikkärrsarterna är bevarandestatusen otillfredsställande i södra delen av Sverige. Detta berör framförallt kontinental region och den södra boreala regionen, där igenväxning och dränering har påverkat arterna negativt. Även för flera av de arter som växer på ved och bark är situationen fortsatt otillfredsställande. Tillgången på lämpliga lågor (liggande döda träd), till exempel grova tallågor och lågor som tidvis översvämmas är ofta begränsande för dessa arter. I fjällen kan fuktiga miljöer misstänkas minska till följd av klimatförändringarna, vilket skulle påverka lappglansmossan negativt. Några exempel på åtgärder som i varierande grad har genomförts är att förhindra igenväxning av alvarmark, betesmarker och rikkärr, samt att återställa vattenförhållanden. Mer behöver göras så att hydrologin i myrar, längs vattendrag och i sumpskogar inte påverkas negativt, så att arter som växer blött kan finnas kvar och de periodiska översvämningar som vissa arter gynnas av inte uteblir. Förstärkningsåtgärder med nya substrat kan behövas i de fall där områdesskydd och andra åtgärder inte är tillräckliga. Dessutom behöver kunskapsläget förbättras ytterligare för att bättre kunna bedöma bevarandestatus för många av arterna och effektivare rikta åtgärder.

Av de kända populationerna förekommer minst 20 procent i Natura 2000-områden för de flesta arterna i bilaga II. För flera av arterna förekommer en stor del av populationen på en lokal, och dessa lokaler utgörs ofta av Natura 2000-områden. Alvararterna i kontinental region har högst andel av populationen inom Natura 2000-nätverket, medan arter med få och nyupptäckta lokaler har den lägsta andelen.

Orsakerna till skillnaderna jämfört med rapporteringen 2019 är till största delen bättre kunskap. Den biogeografiska uppföljningen har resulterat i bättre kvantifieringar av populationsstorlekar och säkrare information om i vilken utsträckning arterna finns kvar på sina lokaler. Några arter har bytt namn sedan rapporteringen 2019.

Kunskapsläget förbättras fortlöpande för de flesta av arterna framför allt genom den biogeografiska uppföljningen, där samtliga kända lokaler för sällsynta arter har besökts, och ett stickprov på cirka 30 lokaler har besökts för många av de mer spridda arterna. Dock används alla koordinatsatta fynd från till exempel Artportalen, samlingar och inventeringar såsom Skånes mossor. Bedömningarna har diskuterats med expertkommittén för mossor.