Grod- och kräldjur

I Sverige finns 13 groddjur och 6 kräldjur som betraktas som inhemska. Av dessa är 11 respektive 2 listade i art- och habitatdirektivets bilagor. Småvatten med bra vattenkvalitet, och som helst är helt fisk- och kräftfria, är nödvändiga för groddjuren under fortplantningen. Det måste även finnas en lämplig landmiljö för födosök och övervintring runt lekvattnen. En del arter har höga biotopkrav, medan andra är mindre krävande. Flera av arterna finns enbart i små och fragmenterade populationer.

De två kräldjur som är listade i art- och habitatdirektivet, hasselsnok och sandödla, har olika krav på sin livsmiljö. Hasselsnoken hittas framför allt i steniga, öppna miljöer, gärna rasbranter eller steniga hagmarker med många rösen. Sandödlan är beroende av solbelysta områden med blottad sand.

För många av groddjuren är bevarandestatusen dålig eller otillfredsställande, men såväl åkergroda som vanlig groda, större vattensalamander, ätlig groda och långbensgroda i kontinental region har gynnsam bevarandestatus. För vanlig groda och åkergroda antas populationerna vara stabila, då de kan utnyttja många olika typer av miljöer. Ätlig groda ökar och verkar vara konkurrensstark gentemot flera andra sydliga grodor. Även långbensgrodan har en positiv trend, som (om den fortsätter) kan leda till att den uppnår gynnsam bevarandestatus inom en snar framtid. Anledningen till att flertalet arter bedöms ha dålig bevarandestatus är kvaliteten på livsmiljön som sakta försämras. Detta i sin tur leder till att populationerna minskar och idag bedöms vara mindre än referensvärdet, både genom att den genomsnittliga populationsstorleken minskar och för att vissa enskilda populationer försvinner.

Flera groddjursarter har fått sina livsmiljöer förstörda. Utdikning, exploatering, intensifierat jordbruk, samt igenväxning genom både trädplantering och utebliven hävd är några faktorer som påverkat negativt, främst genom att lokala populationer slagits ut när lekvatten eller födosöksmiljöer förstörts. Därför har många av arterna dålig bevarandestatus. En del av groddjuren är dessutom konkurrenssvaga, varför populationer kan slås ut eller kraftigt försvagas av andra grodarter. På många håll kan man se att vanlig padda eller ätlig groda konkurrerar ut sällsynta arter som grönfläckig padda och strandpadda.

Andra potentiella hot mot groddjur är olika sjukdomar. Chytridsjuka (orsakad av svampen Batrachochytrium dendrobatidis) kan slå ut populationer eller arter och är konstaterad på grodor från ett flertal områden, som till exempel gölgrodor i Uppland och klockgrodor i Skåne. På kontinenten har massdöd konstaterats vid ovanligt varm väderlek. Även ranavirus och sjukdomen Bsal (orsakad av svampen Batrachochytrium salamandrivorans) utgör potentiella hot.

Arealen av Natura 2000-områden inom arternas utbredningsområden är känd, men hur mycket groddjuren använder dem är okänt. Arternas trender bedöms därför vara desamma både inom och utanför Natura 2000-nätverket. Generellt sett har åtgärder för att bevara och skapa lekvatten varit positiva för groddjuren. För att alla grod- och kräldjur ska uppnå gynnsam bevarandestatus krävs fortsatta åtgärder med artanpassade restaureringar och skötsel av befintliga lokaler, nyanläggning av både lek- och övervintringsplatser, samt utsättningar av de mest hotade arterna för att skapa nya populationer.

Läget har förbättrats något jämfört med rapporteringen 2019. Till stor del beror det på att det har gjorts fler kvalitativa inventeringar via biogeografisk uppföljning, vilket har gett högre populationsskattningar för flera arter.

De underlag som har använts för utvärderingen av arternas bevarandestatus är framför allt data från biogeografisk uppföljning. Även fynduppgifter från Artportalen, arbetet med åtgärdsprogram, vetenskapliga artiklar och expertbedömningar har använts. Kvaliteten på de data som har använts för populationsskattningarna bedöms vara god för de ovanligare arterna, och den har dessutom förbättrats sedan förra rapporteringen. Det saknas fortfarande tillräckligt med data för att utföra tillförlitliga trendanalyser, men fortsatt biogeografisk uppföljning kommer i framtiden att göra det möjligt. För hasselsnok, sandödla, vanlig groda och åkergroda som inte ingår i biogeografisk uppföljning är underlaget bristfälligt.