Fiskar

Elva av Sveriges fiskarter är sedan tidigare upptagna i art- och habitatdirektivet. Av dessa är det tre arter, bäcknejonöga, siklöja och nissöga, som generellt uppnår gynnsam bevarandestatus. Även harr och sik uppnår gynnsam bevarandestatus i åtminstone någon region. Flodnejonöga, lax och stensimpa bedöms ha otillräcklig bevarandestatus i samtliga regioner. Sämst är situationen för havsnejonöga, asp och vårlekande siklöja, som bedöms ha dålig bevarandestatus i samtliga regioner.

Vid denna rapportering tillkom rysk simpa, Cottus koshewnikowi, som tidigare rapporterats som stensimpa och som enbart förekommer marginellt i norra Sverige. Status för arten är okänd i Sverige. En annan nytillkommen art i Sveriges rapportering är atlantstören, Acipencer oxyrhincus. Stören är utrotad i Sverige men ett återintroduktionsprogram startades 2023 med utsättning av ung stör i Göta älv. Det återstår att se om arten lyckas återetablera sig i svenska vatten och artens status bedöms därför inte.

Alla fiskarter vandrar. För några arter handlar det om vandringar på tusentals kilometer mellan kläckningsplatser och uppväxtområden, för andra arter är vandringarna begränsade till årstidsvisa förflyttningar mellan djupt och grunt vatten. Av de arter som berörs av art- och habitatdirektivet är det endast siklöja och vårlekande siklöja som inte påverkas negativt av vandringshinder. När det gäller mera långvandrande arter som till exempel atlantstör, flodnejonöga, havsnejonöga, asp, lax och sik har bestånden minskat kraftigt sedan 1800-talets slut och i störens fall utrotats helt. Avlägsnande av vandringshinder har bidragit.

till att statusen förbättrats lokalt för lax, flodnejonöga och asp, men däremot inte för havsnejonöga. Det är oklart varför just denna art fortsätter att minska i antal. Havsnejonöga är dessutom den enda av de bedömda arterna där utbredningen fortsatt minskar. Eventuellt kan bristen på lämpliga värddjur (stora fiskar) vara en bidragande orsak till den fortgående minskningen. Vattenkraftens påverkan på arten är dessutom omfattande.

Vattenkraftens negativa effekter är generellt ett problem för fiskarna. Utöver kraftverksdammarna finns även andra typer av dämmen och vandringshinder som påverkar fiskarna negativt. En viktig åtgärd är att tillgängliggöra mer strömmande vatten genom avlägsnande av vandringshinder. Den totala arealen vattendrag är relativt stabil, men en mängd olika verksamheter såsom dämning, reglering, invallning och rensning har medfört att andelen strömmande vatten av hög kvalitet under lång tid har minskat. Att återskapa dessa miljöer skulle innebära stora vinster för fiskarna genom att gynnsammare flödesförhållanden och bättre vattenkvalitet skulle skapas.

Fiske kan påverka flera arter negativt. Tidigare hårt fiske efter siklöja och sik har påverkat bestånden i Vänern och Vättern, och i siklöjans fall även i Mälaren. Sik, siklöja och harr reproducerar sig i Bottniska viken, och alla tre fångas kommersiellt och/eller i fritidsfisket. Siklöjan bedöms nu fiskas hållbart och uppnår nu gynnsam bevarandestatus i samtliga regioner. Kustlekande sik och harr påverkas negativt av fiske, men även av övergödning och klimatförändringar. De bedöms ha dålig bevarandestatus i marin Östersjöregion. För harr ses dock en positiv trend. Fisket efter lax är hårt reglerat, men trots detta når arten fortfarande inte upp till de mål som ställts inom fiskförvaltningen, och dess bevarandestatus bedöms som otillräcklig. För de arter som förekommer i den alpina regionen bedöms statusen som gynnsam.

Föroreningar, gifter, övergödning, försurning och förbruning har påverkat många arter negativt. I nuläget är övergödningssituationen något förbättrad. Nissöga bedöms ha gynnsam bevarandestatus, och trenden bedöms som stabil. Vårlekande siklöja förekommer med ett svagt bestånd i sjön Fegen och hotas av försurning, övergödning och utsättning av gös, vilket gör att dess bevarandestatus bedöms som fortsatt dålig.

Arealen av Natura 2000-områden inom arternas utbredningsområden beräknas täcka mellan 10 och 55 procent av den totala utbredningen för olika regioner och arter. Täckningen är bäst i alpin region. Det är enbart i alpin region som andelen Natura 2000-områden överstiger 50 procent, och då enbart i två fall (harr och sik). Vilket skydd dessa områden innebär i praktiken, och hur mycket arterna nyttjar dem, är dock okänt.

Generellt har situationen för fiskarna i art- och habitatdirektivet inte förbättrats under rapporteringsperioden. Bevarandestatusen bedöms ha förbättrats i två fall, siklöja i boreal och marin baltisk region och försämrats i ett fall, stensimpa i boreal region. För flera arter rapporteras ett större utbredningsområde, men detta är inte en genuin förändring utan enbart på grund av bättre underlag.

Dataunderlaget har förbättrats sedan rapporteringen 2019 och är för de flesta arter bra nog för att följa trender och relativa populationsstorlekar.

Data har hämtats från miljöövervakning och provfiske, från arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter och rödlistning, samt från andra inventeringar och beståndsuppskattningar, och till viss del även från fångstrapporteringar från fiskerinäringen. Underlaget har i varierande utsträckning styrkts av expertbedömningar. Underlag och bedömningar har sedan granskats av en referensgrupp bestående av expertkommittén för fisk vid Artdatabanken, samt experter vid Havs- och vattenmyndigheten.