Däggdjur – fladdermöss

Bevarandestatusen i kontinental region bedöms som gynnsam för 9 av de 15 arterna. I kontinental region finns 5 arter som inte uppnår gynnsam bevarandestatus, och statusen för mustaschfladdermus är okänd. Artantalet minskar norrut och i boreal region är 12 arter bedömda. Av dessa bedöms 9 ha gynnsam bevarandestatus, 2 uppnår inte gynnsam bevarandestatus och statusen för barbastell är okänd. Sydpipistrell och sydfladdermus har huvuddelen av sin förekomst i kontinental region medan förekomsten i boreal region bedöms som marginell.

Fladdermössen är känsliga för olika typer av mänsklig påverkan. De utnyttjar många olika delar av landskapet under året och läget för fladdermössen måste bedömas ur ett landskapsperspektiv. Samtliga svenska fladdermusarter är insektsätare och därmed beroende av ett landskap med stora insektspopulationer, samtidigt som de behöver skydd för sina koloni-, övervintrings-, vilo-, parnings- och jaktplatser. Livskraftiga populationer hittas i områden med rik förekomst av slåtter- och betesmarker, äldre lövrika skogar, våtmarker, sjöar, vattendrag och småvatten. Fladdermössen påverkas negativt när landskapet utarmas och det äldre mer variationsrika landskapet ersätts av stora ensartade skogar och intensivt brukad jordbruksmark, samtidigt som avståndet mellan viktiga livsmiljöer ökar. Utvecklingen inom skogs- och jordbruket är förmodligen den viktigaste faktorn för fladdermössens utveckling framöver.

I urbana och tätortsnära områden är exploateringshotet mycket högt, särskilt i de större städerna. Förtätning av bebyggelse leder ofta till att viktiga livsmiljöer försvinner. Samtidigt har många av de tätortsnära skogarna ett högre bevarandevärde än de omgivande produktionsskogarna. I många områden är ljusföroreningar ett växande hot både vid födosöksområden och viloplatser, särskilt för skogsarter som brunlångöra.

Fladdermössens koloniplatser och övervintringsplatser hotas av restaurering av gamla byggnader och militära fästningar. För arter som övervintrar i gruvor och grottor kan även ett begränsat besökstryck utgöra ett hot. Skogsbruket kan vara ett hot mot arter som har kolonier och övervintringsplatser i hålträd och till viss del även sådana arter som övervintrar i blockmark och rasbranter.

Vindkraften är ett stort hot mot såväl arter som migrerar långt, till exempel större brunfladdermus, gråskimlig fladdermus och trollpipistrell, som mot arter som migrerar kortare sträckor, exempelvis nordfladdermus och dvärgpipistrell. Vindkraften är under utbyggnad och problemen riskerar att öka med antalet vindkraftverk som sätts upp.

Exploatering som skapar olika typer av barriärer för fladdermössen leder till ökad fragmentering och minskade möjligheter för fladdermössen att röra sig mellan olika födosöksområden. En ökad fragmentering leder till gradvis minskande habitatkvalitet. Barriärer i form av vägar, järnvägar och kraftledningsgator kan leda till att landskapet tappar delar av sin funktionalitet för fladdermössen.

Fladdermössen rör sig över stora delar av landskapet under olika delar av året och bevarandet av fladdermössen måste ses ur ett landskapsperspektiv. Åtgärder behövs för de flesta fladdermusarterna, men behovet skiljer sig åt mellan de olika arterna. Ett effektivt bevarandearbete kräver ett nära samarbete mellan myndigheter, de areella näringarna, markägare och företag för att säkerställa att markanvändningen utvecklas på ett gynnsamt sätt. Det kommer att krävas information och rådgivning till bland annat skogs- och lantbrukssektorn, vindkraftsindustrin och Trafikverket för att minska påverkan från skogsbruk, jordbruk, vindkraft, infrastruktur och annan exploatering. Utbildning och rådgivning till kommuner och länsstyrelser om hur man kan undvika att försämra och istället sikta på att förbättra fladdermössens livsmiljöer är mycket viktigt. Därutöver kan särskilt viktiga fladdermusmiljöer behöva formellt skydd. Restaureringen av livsmiljöer behöver intensifieras, särskilt av våtmarker och trädklädd betesmark.

Ny kunskap och ny tolkning av data har medfört att fyra arter inte längre bedöms ha fasta förekomster i Sverige. Det gäller större musöra, mindre brun fladdermus, nymffladdermus och grålångöra. För de flesta av de bedömda arterna har det inte skett några förändringar av bedömningen av bevarandestatus i jämförelse med rapporteringen 2019. En ny tolkning av populationsdata visar dock på en större osäkerhet kring populationstrenderna hos flera av de vanliga arterna. Den pågående utarmningen av landskapet påverkar fladdermössens livsmiljöer i stor utsträckning, men idag är det svårt att bedöma hur nära kritiska tröskelvärden en del arter befinner sig.

Sedan rapporteringen 2019 har kunskaperna ökat genom inventeringar, övervakningsprogram och forskningsprojekt. Data från privatpersoner och några naturvärdesinventeringar som rapporterats i Artportalen har till tillsammans med miljöövervakningsdata använts för att bedöma de olika arternas populationstrender.

Inför rapporteringen 2025 skapades en referensgrupp med fladdermusspecialister, som med sina erfarenheter har bidragit till arbetet. Fortsatta studier behövs för att närmare klarlägga populationsutvecklingen hos fladdermössen. Detta gäller även de vanliga arterna, som till exempel nordfladdermus, som ofta inte blir lika uppmärksammade i olika inventeringar som de sällsynta arterna.