I Sverige finns många äldre, nedlagda deponier som utgör risk för betydande miljöpåverkan. Dessa områden behöver identifieras, riskklassas och eventuellt åtgärdas. Naturvårdsverket bedömer att det finns flera tusen nedlagda deponier.
De deponier som är i drift i dag omfattas av deponeringsförordningen som ställer krav på bland annat uppsamling av lakvatten, bottentätning, skyddsåtgärder i anslutning till deponin liksom en avslutande täckning.
Tillsynsmyndigheter, kommuner och länsstyrelser.
För äldre, nedlagda deponier gäller andra förutsättningar. Många äldre deponier har avslutats enligt tidigare lägre krav eller innan krav på skyddsåtgärder fanns. Miljöskyddet vid de äldre deponierna är generellt sämre än vid de deponier som är i drift idag.
Nedlagda deponier kan påverka människors hälsa och miljön negativt genom förorening av mark, grund- och ytvatten samt utsläpp av deponigas. Dessutom är äldre, nedlagda deponier ofta sämre lokaliserade ur miljösynpunkt. Äldre deponier behöver därför identifieras och riskklassas. De områden som innebär en risk för människors hälsa och för miljön behöver också åtgärdas.
Vid äldre, nedlagda deponier sker oftast ingen eller endast begränsad provtagning av lakvatten. De föroreningar som kan spridas från äldre deponier är bland annat tungmetaller, klorerade och icke klorerade lösningsmedel, klorerade kolväten, fenoler, olja och närsalter. Deponierna kan också vara en källa till utsläpp av växthusgaser i form av främst metan.
Deponerade avfallstyper har varierat genom åren, dels beroende på förändrade konsumtionsvanor i samhället och dels på grund av införda deponeringsförbud. Även industriavfallets beskaffenhet har ändrats. Före 1950-talet användes till exempel inte lika stora volymer och många typer av kemikalier. Därefter har dock avfall som idag klassas som farligt avfall lämnats in för deponering från både hushåll och industrier. I och med införandet av miljöskyddslagen 1969 omfattas deponeringsverksamheter av tillståndsplikt vilket har lett till färre men större och mer kontrollerade deponier.
Att förvara avfall i en deponi räknas som pågående miljöfarlig verksamhet även om deponin inte tar emot något nytt avfall. Det beror på att utsläppen av föroreningar ändå fortsätter. Därför gäller miljöbalkens regler, och den som är ansvarig för deponin måste också utföra åtgärder för att minska miljöpåverkan.
När det gäller nedlagda kommunala deponier ansvarar kommunerna för att undersöka dem och bedöma deras risker. Detta ska ingå i den kommunala avfallsplaneringen enligt Naturvårdsverkets föreskrift 2020:6 (se länk i rutan Mer information).
Det är i första hand den som deponerat avfallet som ska vidta åtgärder. Om det inte går att hitta den som deponerade avfallet kan markägaren bli ansvarig för att göra något åt deponin. Men även då ska kraven vara skäliga, i lagens mening. Via länken i högermenyn Tillsyn nedlagda deponier finner du information om tillsynsmyndighet över nedlagda industrideponier och övriga förvaringsfall.
Under 2014 publicerade Statens geotekninska institut (SGI) information och råd för inventering, undersökning och riskklassning av nedlagda deponier med stöd av Naturvårdsverket (se länk i rutan Mer information).
Syftet med vägledningen är att främja kommunernas och länsstyrelsernas inventeringsarbete, möjliggöra likvärdiga bedömningar samt underlätta för tillsynsmyndigheterna att fokusera arbetet med nedlagda deponier. Inventering och riskklassning av nedlagda deponier ger en överblick över problemets omfattning liksom ett underlag för prioritering av åtgärder.
Vid exploatering av nya områden behövs kunskap om var nedlagda deponier finns och vilka risker de utgör. Vägledningen syftar därför också till att vara ett stöd i samhällsplaneringen. Rapporten utgör ett komplement till Naturvårdsverkets rapport 4947, ”Metodik för inventering av förorenade områden”. (se länk i rutan Mer information).
SGI har också tagit fram en rapport om lakvatten och deponigas (Underlag för vägledning beträffande inventering, undersökning och riskklassning av gamla deponier). Där beskrivs kemiska och biologiska processer i deponier som genererar utsläpp i form av lakvatten och deponigas. (se länk under Mer information).