Olika typer av skog med höga naturvärden

En skog med höga naturvärden skiljer sig från en produktionsskog på många sätt. I skogar med höga biologiska värden är variation den viktigaste faktorn.

En varierad skog ger fler livsutrymmen åt svampar, lavar, växter och djur. Variationen och de höga naturvärdena finns ofta i orörd skog, så kallad naturskog. Men även i skogar där spår av människans påverkan finns kvar finns naturvärden. Bondeskogen, där djuren förr betade och bonden tog virke och ved, är ofta artrik eftersom skogen är varierad med ljusluckor och träd i olika åldrar.

hostskog-960x540.jpg

Foto: Mats Almlöf, Johnér

  • Många gamla träd, storvuxna gammelträd eller klena, senvuxna träd.
  • Stor variation i trädslag, liksom i ålder och storlek på träden.
  • Luckor och gläntor i skogen som släpper ned ljus.
  • Döda träd som står eller ligger, även halvdöda träd.
  • Murkna och murknande träd, både stående och liggande.
  • Träd med håligheter.
  • Spår av brand.
  • Områden där det stått skog eller träd under lång, obruten tid.
  • Inslag av asp, sälg och ädellöv i skogsområden med andra trädslag.
  • Skog med spår av människan, exempelvis hamlade träd eller spår av skogsbete.
  • Trädbärande hagmarker med stora, gamla, träd.

Värdekärnor – de mest skyddsvärda skogarna

En värdekärna är ett område med höga naturvärden som bedöms ha extra stor betydelse för växter och djur. Skogen där har ofta en eller flera av de egenskaper som beskrivs ovan. Storleken på en värdekärna kan variera från mindre än en hektar till i sällsynta fall flera hundra hektar. Grundkravet för naturvårdsavtal, biotopskyddsområde och naturreservat är att området är en värdekärna, helt eller delvis.

Värdekärnor kan vara nyckelbiotoper eller objekt med naturvärden. Dessa kan man hitta i Skogens pärlor på Skogsstyrelsens hemsida. Det kan även vara skogsområden som inte är klassade som nyckelbiotoper, men som har en eller flera av kännetecknen för skog med höga naturvärden. Ibland hittar man värdekärnorna bland NO- och NS-områden i gröna skogsbruksplaner.

Mer information finns på Skogsstyrelsens webbplats:

Om nyckelbiotoper

Skogens pärlor

Beskrivningar av de olika skogsmiljöerna:

Gran- och tallskogar som har fått stå opåverkade av skötsel och avverkningar har höga naturvärden. De har föryngrats naturligt vilket gör att träden varierar i ålder och storlek.

Du hittar många generationer träd i skogen och riktigt gamla träd är vanliga. Dessa skogar har heller aldrig varit kalavverkade. Här finns många både stående och liggande döda träd, många fler än man hittar i ”vanliga” barrskogar där virke produceras. I dessa gamla barrskogar finns gott om hålträd och vedsvampar.

Andra benämningar: barrnaturskog, hällmarkskog, åsgranskog.

I barrskog finns ibland områden av lövträd. Asp, björk och sälg är vanliga. De kan ha skapats av bränder eller översvämningar och ligger ofta nära vatten, där lövträden har lätt att slå rot.

Det är skogsområden som är mycket variationsrika i trädslag, storlek och ålder på träden. Här hittar du mycket död ved. Den mörka, fuktiga miljön skapar speciella förhållanden som gynnar många arter av mossor och lavar. Fågellivet är ofta rikt i de lövrika miljöerna.

Andra benämningar: lövnaturskog, lövrik barrnaturskog, aspskog, lövbränna.

Den gemensamma nämnaren för dessa skogsområden är påverkan av vatten. Sumpskogarna är skogar på fuktig eller riktigt blöt mark. Här behöver du nästan alltid stövlar för att ta dig fram.

Sumpskogar med höga naturvärden är inte påverkade av dikning och skogarna har ofta fått stå kvar därför att de har varit svårt att komma till med maskiner. Lövträd är vanligast i söder, men i norra Sverige växer här både gran och tall. Du ser rikligt med död ved och gott om lavar, mossor och fuktälskande växter. Fågellivet är rikt och varierat.

Skogsmyrmosaiken är en speciell landskapstyp där mindre öar av skog ligger omgivna av öppna mossar. ”Skogsöarna” är ofta klädda med barrträd och här finns gott om död ved. Även vid övergången till mer öppen myrmark finns partier med sumpskog. I dessa marker lever t.ex. trana, tjäder och järpe. 

Andra benämningar: gransumpskog, blandsumpskog, myr- och skogsmosaik, tallsumpskog, källpåverkad mark, alsumpskog, alkärr, lövsumpskog, ädellövsumpskog, örtrik sumpskog, myrholmar.

Skogar som växer intill rinnande eller stilla vatten är mer eller mindre konstant fuktiga. Därför är chansen stor att det finns mossor och lavar som är känsliga för uttorkning, och ett rikt fågelliv och växtliv.

I dessa skogar finns ofta stora mängder död ved. Om marken är odikad och inte brukad på mycket länge har den sannolikt höga naturvärden. Skogar med lövträd, ofta längs stora vattendrag som översvämmas med jämna mellanrum, kallas svämskogar och är en mycket sällsynt skogsmiljö. 

Andra benämningar: brink, bäckdal, örtrika bäckdråg, naturlig skogsbäck, småvatten, strandskog, vattenfallsskog, svämskogar.

Skog som växer på branta berg och stup är ofta orörd sedan lång tid tillbaka. Hit har det varit krångligt att ta sig för att avverka skog eftersom flottleder och vägar låg långt borta. Skogen som växer här har riktigt gamla träd som har vuxit sakta.

Trädstammarna är inte så grova och höga och skogen är ofta gles. I raviner där luften är fuktig växer gärna lavar och mossor. Hällmarker är torrare och här växer det mest tall. Om du bor i södra Sverige kan du hitta ek på hällmarkernas ytterkanter. Oavsett trädslag kan du ofta hitta träd som har blivit några hundra år gamla. Skogen är ganska gles och träden är trots sin höga ålder låga och rätt klena. 

Andra benämningar: bergbrant, rasbrant, liten sprickdal, kanjondal, ravin, hällmarksskog.

Det har brunnit i en stor del av denna skog under tidigare århundraden. De skogar som brann kom ofta att domineras av tall efter branden. I de sydöstra delarna av Sverige finns både tall och ek.

Vissa partier som brann extra hårt föryngrades ibland med en generation av lövträd i en så kallad lövbränna. Brandpåverkade skogar blir allt mer sällsynta på grund av vår effektiva brandbekämpning. Därför är de flesta skogar som utsatts för skogsbränder viktiga att skydda. Det finns många insektsarter som du bara kan hitta i dessa miljöer.

Du kan se tydliga tecken från tidigare bränder i de skogar som har påverkats, i form av så kallade brandljud, invallade stamskador, på framför allt tall. Rester av brända träd, brandstubbar och lågor med brandskador kan ses eller anas. Stora mängder lövträd i en barrdominerad trakt tyder också på att skogen tidigare har brunnit. 

Andra benämningar: brandfält, lövbränna.

Förr i tiden användes skogen till mer än virke och ved. Skogsbete och slåtter skapade glesa skogar med mycket ljus, där gräs och blommande örter trivdes.

Björkhagar, ekbackar och betesmark med stora träd är rester av bondesamhället. Allra mest skyddsvärda är slåttermarkerna och de ekdominerade betesmarkerna. De stora ekarna med sina hål och solbelysta stammar är miljöer som lockar många olika arter. Träd som har hamlats är också viktiga miljöer, bland annat för sällsynta lavar. De vanligaste ännu levande hamlingsträden är lind, alm och ask. I vissa trakter hittar man också hamlingsträd av lönn, björk, sälg och asp. I de betade skogarna kan mindre rikkärr finnas kvar, kärr med hög kalkhalt som därför har en speciell växtlighet. 

Andra benämningar; fuktig ängsmark, hagmark, löväng, betad skog, rikkärr, kalkkärr, lövängsrest, äldre betespräglad skog.

Skogar på sandmark har höga naturvärden om de domineras av gamla träd, framför allt tall och gran och i södra Sverige även ek. Död ved är alltid positiv för många arter. Men sandskogar kan vara värdefulla även utan död ved, om där har funnits träd som under lång tid inte har kalavverkats.

I de här skogarna hittar du många ovanliga svampar. Blottad sand som gärna är exponerad för solen är viktig för flera insekter som specialiserat sig på sand. En speciell form av sandskog är grandominerade skogar med grova granar och tjocka mattor av fuktiga barr. De ligger ofta på eller invid basen av rullstensåsar.

Kalk i marken skapar möjligheter för specialiserade växter och djur. Dessa skogsmiljöer har mycket höga naturvärden, men finns bara i vissa delar av Sverige. Kalkskogarna kan vara både lövskogar och barrskogar. Gemensamt är att fältskiktet ofta är rikt på örter som blåsippa, smultron och violer. Om skogen aldrig har varit kalavverkad finns förmodligen många sällsynta marksvampar. Kalkskogar med gamla träd och mycket död ved har mycket höga naturvärden. 

Andra benämningar: åsgranskog, kalkbarrskog, sandbarrskog, kalklövskog, äldre sandskogar, kalkmarksskogar.

Lundarna hittar du på rika jordar. De upplevs som ”lummiga” och fuktiga miljöer, nästan lite regnskogsliknande, med träd och buskar i olika storlek och ålder. Innan trädens löv spricker ut på våren är marken helt täckt av vackra vårblommor. I lunden hittar du ett varierat trädskikt med många olika trädslag, ofta ädellövträd, men ibland är skogarna helt dominerade av al eller stora hasselbuketter.

Gemensamt för de olika lundarna är att de tillhör bondeskogen, där bete eller slåtter har påverkat miljöerna. Det har dock alltid stått träd eller buskar på markerna och i dag är de träd och hasselbuskar du hittar där gamla. Stora mängder lavar, mossor och svamparter trivs på de äldre träden. 

Andra benämningar: örtrik allund, hassellund, hässle, lövskogslund, lövängsrest.

De mest värdefulla ädellövskogarna har många gamla träd av en eller flera arter och mycket död ved. I ädellövskogen hittar du ofta flera trädgenerationer tillsammans. Under träden finns buskar. Undantaget är bokskog som ofta växer i mer rena bestånd och där buskar inte är så vanliga. En speciell typ av biologiskt rik ädellövskog är så kallad krattskog. Den utmärks av senvuxna, krokiga och kortvuxna träd, ofta ek. Dessa områden har ofta tidigare varit betade och ibland finns skogsbeteskaraktären kvar.

Ädellövskogarna är mycket betydelsefulla för många växter, svampar, insekter och djur. I områden med hög luftfuktighet bildas ofta en päls av mossor och lavar högt upp på trädstammar. I torrare områden kan gamla träd vara betydelsefulla för lavar. 

Andra benämningar: ädellövnaturskog, bokskog, ekskog, hedädellövskog, ek-avenbokskog, lind-lönnskogar.