Mink

Mink är ett mårddjur från Nordamerika som är ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i skärgårdsmiljöer och särskilt mot markhäckande fåglar. Minken är anpassad för ett liv vid vatten och är en god simmare.

 

Status i Sverige

mink-2-960x540.jpg

Mink finns i vilda populationer i nästan hela Sverige och härstammar från förrymda och utsläppta djur från pälsfarmer. Mink omfattas inte av någon lagstiftning om invasiva främmande arter. 

Inom EU har man diskuterat listning av minken som en invasiv främmande art av unionsbetydelse och därmed ett EU-förbud för arten, men den har ännu inte tagits upp på EU:s förteckning över invasiva främmande arter som ska bekämpas inom unionen.

Rapportera fynd av mink

Om du ser en mink kan du rapportera in det till Artportalen via, www.artfakta.se. Skicka gärna med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.

Hantera spridning av mink i svensk natur

Sverige är med i minkprojektet FAMNA - ett INTERREG-projekt tillsammans med Norge och Finland i syfte att åstadkomma en storskalig effektiv och permanent förvaltning av mink i de mest utsatta områdena av Botnia-Atlantica regionen.

Det pågår också åtgärdsprogram för hotade arter där bekämpning av mink är en viktig åtgärd för att skydda markhäckande fåglar, till exempel åtgärdsprogrammet för skräntärna. 

Mink får jagas året om för att förebygga skador på vilt.

·   Minkprojektet FAMNA (Svenska Jägareförbundets webbplats)
Mink och minkjakt (Svenska Jägareförbundets webbplats)
Fångstredskap som får användas i Sverige

Möjliga effekter

Mink utgör ett hot i Sverige framförallt mot mark- och/eller hålhäckande sjöfåglar, då den tar ägg och dödar både ungfåglar och vuxna fåglar i skärgården och i våtmarker. Mink utgör även ett hot mot amfibier, små däggdjur, kräftor, musslor och fisk.

Den konkurrerar om föda med inhemska mårddjur, såsom småvessla, iller och utter. Eftersom mink jagar och äter fisk och kräftdjur kan den också skapa problem för fisk- och kräftodlingar om den tar sig in i odlingskassarna. Minken kan vara bärare av två olika parvovirus som kan smitta utter, men även ovaccinerade katter och hundar.

Hur har den kommit hit och hur kan den sprida sig?

Mink togs ursprungligen till Sverige för uppfödning på pälsfarmar med början på mitten av 20-talet. Förrymda och avsiktligt utsläppta individer från dessa minkfarmar har lagt grunden för den svenska minkpopulationen.

De flesta farmade minkar som kommer ut i naturen dör inom ett par dagar, men minken är en framgångsrik kolonisatör och de individer som överlever kan relativt snabbt etablera nya vilda populationer eftersom ungarna blir könsmogna redan efter ett år.

Mink sprider sig främst i naturen längs med vattenvägar, som sjöstränder, rinnande vatten och längs med kusten, medan öppet vatten och bergsområden verkar utgöra ett hinder.

Hur känns den igen?

Minkens päls är mörkbrun och glänsande med mörka stickelhår och bottenull samt en vit hakfläck. Vita fläckar kan också förekomma på halsen, kinderna och magen. Hannen är 34 - 45 cm lång, honan är ungefär hälften så stor och 31 - 38 cm lång. 

Mink skiljs enklast från uttern genom sin betydligt spetsigare nos och mer jämntjocka svans. Till skillnad från mink har illern en ljus ansiktsteckning och ljusare stickelhår och ull samt är grövre i kroppen.

Hur och var lever den?

Mink förekommer i miljöer med en tät undervegetation i anslutning till stationära vatten eller långsamt rinnande vattendrag. I Sverige finns den i skärgården, vid kusten, längs sjöar och vattendrag och i våtmarker. Om tillräckligt med bytesdjur finns så förekommer minken ibland också i urbana miljöer med mycket undervegetation.

Minken är polygam och under parningssäsongen kan hanarna vandra över stora områden för att para sig med flera honor. Kullarna på tre till sex ungar föds upp i håligheter i exempelvis trädstammar och under stenar och rötter och honan ansvarar ensam för vården av ungarna. Ungarna lämnar boet i juli-augusti för att etablera egna revir under hösten.

Minken är en mycket skicklig simmare och en duktig klättrare. I det vilda lever den i 5–6 år.