Vägledning om fångstredskap

Fångstredskap ska vara av godkänd typ för att få användas i Sverige. Här hittar du regler och krav för typgodkännande av fångstredskap. Särskilda regler gäller för fångstredskap som prövats i ett annat EU-land, Turkiet eller EFTA-land som undertecknat EES-avtalet.

Vägledning

Målgrupp

  • Länsstyrelsen

Samt du som ska

  • ansöka om typgodkännande av fångstredskap
  • anmäla ett fångstredskap
  • bygga ett fångstredskap som redan får användas i Sverige

 

·         ansöka om typgodkännande av fångstredskap

·         anmäla ett fångstredskap

·         bygga ett fångstredskap som redan får användas i Sverige

INNEHÅLL NEDAN: 

_ _ _ _ _ 

Grundläggande krav

Det är Naturvårdsverket som typgodkänner fångstredskap i Sverige. Avgörande för godkännande är att fångstredskapet

  • inte utsätter vilt för onödigt lidande,
  • är säkert för människor och egendom samt
  • att de så långt det är möjligt endast fångar de arter som fångstredskapet är avsett för.

I svensk jaktlagstiftning görs ingen skillnad mellan vilt som orsakar skada och annat vilt. All jakt ska bedrivas så att vilt inte utsätts för onödigt lidande. Det gäller även för jakt med fångstredskap.

Två typer av fångstredskap

Det finns två huvudtyper av godkända fångstredskap: 

  • I dödande fällor (slagfällor) fångas och dödas djuret i fångstögonblicket
  • I fällor för levandefångst hålls djuret kvar antingen genom att stängas in i en bur eller i ett nät, eller hållas fast av en snara.

Vilka redskap som är godkända framgår av förteckningen över godkända fångstredskap.

Föreskrifter om typgodkännande av fångstredskap

Naturvårdsverket har beslutat om föreskrifter med tydliga kriterier för typgodkännande av fångstredskap. Föreskrifterna specificerar de krav som fångstredskapen ska uppfylla så att vilt inte utsätts för onödigt lidande och så att de är säkra för människor och egendom.

Den som ansöker om typgodkännande av ett fångstredskap får själv bekosta de föreskrivna testerna. Själva testerna utförs inte av Naturvårdsverket utan den som ansöker kan fritt välja vem eller vilka som ska utföra testerna. Testerna behöver heller inte utföras i Sverige. Det är dock viktigt att testerna utförs i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter om typgodkännande av fångstredskap. 

Hur man ansöker om typgodkännande

Ansökningar om typgodkännande av fångstredskap ska skickas till Naturvårdsverket per e-post (registrator@naturvardsverket.se). Ansökningsavgiften är 2 900 kr och fakturan skickas ut separat i efterhand.

Vi har tagit fram en särskild blankett för ansökan där det framgår vilken information som behöver bifogas. Förutsatt att ärendet är komplett är normal handläggningstid ungefär 6 – 8 veckor.

Regler för användning av fångstredskap

Det finns regler för hur man får använda fångstredskap. Bland annat kring hur ofta fångstredskap ska vittjas samt hur det ska märkas. Den 1 augusti 2018 trädde Naturvårdsverkets föreskrifter om användande av fångstredskap i kraft. Föreskrifterna ersatte då tidigare villkor för användande uppställda i enskilda beslut om typgodkännande. Avsikten med föreskrifterna är bland annat att öka tydligheten om vilka krav som ställs vid användandet. 

Äldre tillstånd kan omprövas

Naturvårdsverket har rätt att återkalla gamla beslut om typgodkännande med stöd av föreskrifterna om det framkommer vid användningen att fångstredskapet utsätter vilt för onödigt lidande, att fångstredskapet inte är tillräckligt selektivt eller att människor eller egendom utsätts för fara.

Typgodkännande av fångstredskap som är godkända i Kanada eller Ryssland 

Det finns ett avtal mellan EU, Kanada och Ryssland (AIHTS) med regler för fångstmetoder som inte orsakar onödigt lidande. Ansökan om typgodkännande av fångstredskap som är testade i enlighet med avtalet om humana fångstmetoder och som är godkända i Kanada eller Ryssland skickas till Naturvårdsverket. Ansökningarna prövas i enlighet med de kriterier som gäller i det internationella avtalet. Notera att endast vissa arter omfattas av avtalet. 

Regler för fångstredskap som prövats i annat land

Jaktförordningen innehåller en bestämmelse som innebär att det är enklare att få använda fångstredskap som redan har prövats i ett annat EU-land, Turkiet eller ett EFTA-land som har undertecknat EES-avtalet. Bestämmelsen innebär att fångstredskap som redan prövats något av dessa länder inte behöver testas och godkännas ytterligare en gång i Sverige. För att få användas i Sverige ska dock fångstredskapen uppnå en djurskydds- och säkerhetsnivå likvärdig den svenska. Ett fångstredskap måste också anmälas till Naturvårdsverket innan det får användas enligt ovan. Om det anmälda fångstredskapet inte uppnår den svenska djurskydds- och säkerhetsnivån kan det förbjudas.

Anmälan av fångstredskap

Den som önskar anmäla ett fångstredskap till Naturvårdsverket ska göra det via e-post. I anmälan ska namn på fångstredskapet anges samt ett godkännande från en behörig nationell myndighet i något av länderna ovan bifogas. Det är också önskvärt att bilder och ritningar på fångstredskapet bifogas samt i förekommande fall dokumentation av genomförda tester. Att anmäla ett fångstredskap är kostnadsfritt.

Att bygga ett godkänt fångstredskap själv

När man bygger ett fångstredskap är det viktigt att man följer de ritningar och material- och konstruktionsspecifikationer som Naturvårdsverket har godkänt. Det finns annars risk att djurs lidande eller människors säkerhet påverkas. Ändringar kan också medföra att fångstredskapet fångar andra djur än vad det är avsett för. Om man inte följer specifikationen riskerar man också att fångstredskapet inte omfattas av det ursprungliga typgodkännandet och att det därmed inte får användas vid jakt. 

Den som själv bygger ett fångstredskap är ansvarig för att det sker i enlighet med befintligt typgodkännande och det krävs därför inget ytterligare tillstånd från Naturvårdsverket innan fångstredskapet får börja användas.

Vissa fångstredskap kan omfattas av ett patent- eller mönsterskydd. För mer information kring vad det innebär – se Patent- och registreringsverkets webbplats.

Lagstiftning

Internationella konventioner

Det finns ett 40-tal internationella konventioner och avtal inom miljöområdet som Sverige skrivit under och som påverkar viltförvaltningen, särskilt när det gäller hotade arter. Länderna har tillsammans kommit överens om vissa åtgärder som ska genomföras och regler som måste följas. Några exempel är:

Riokonventionen (konventionen om biologisk mångfald) från 1992 går ut på att vi genom internationellt samarbete ska skydda hotade ekosystem, arter och gener. Målet är att bevara den biologiska mångfalden och använda den på ett hållbart sätt.

Bernkonventionen (konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö) från 1979 syftar till att bevara vilda djur och växter och har bilagor där djur med olika behov av skydd finns med. I bilagorna hittar man både björn, järv, varg och lodjur.

CITES (konventionen om handel med hotade arter) från 1973 har kommit till för att förhindra illegal handel med hotade arter. Även här finns listor med djur som delats in utifrån hur hotade de är. Björn, lodjur och varg finns med i bilaga A. Det innebär att handel med de arterna i grunden är förbjuden, men det finns vissa undantag.

EU:s regler

Av EU:s förordningar och direktiv är art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet de som påverkar viltförvaltningen mest. De anger ramarna för hela EU:s naturvårdspolitik. Direktiven, som ska inarbetas i varje medlemslands lagstiftning, finns till för att bevara den biologiska mångfalden inom EU. De genomför bland annat konventionerna ovan.

Syftet med art- och habitatdirektivet är att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden. Art- och habitatdirektivet innehåller två delar. Den ena delen handlar om det ekologiska nätverket Natura 2000 som finns inom unionen. Den andra delen innebär att de arter som finns listade i direktiven ska ha ett strikt skydd från bland annat dödande och störningar. Varg, lo och björn finns med i flera olika bilagor.

Syftet med fågeldirektivet är att bibehålla de naturligt förekommande fågelarterna inom EU på vetenskapligt acceptabel nivå men även andra behov ska beaktas. Fågeldirektivet har också krav på inrättande av särskilt skyddade områden som ingår i Natura 2000 samt ett artskydd. 

Båda direktiven innehåller också regler om hållbart nyttjande av arter som inte är föremål för skyddet ovan, regler om handel med arterna och om förbud att använda icke-selektiva metoder för fångst och dödande. Om ett land bryter mot direktiven kan EU agera för att få till en ändring.

Svensk lagstiftning

I Sverige har vi lagar, förordningar och föreskrifter. Riksdagen beslutar om lagar, som oftast innehåller få detaljer. För att få mer detaljerad information om vad som gäller finns förordningarna, som beslutas av regeringen. Ibland behövs ytterligare förtydliganden. Då kan myndigheter ta fram föreskrifter. Inom viltområdet är det framför allt jaktlagen och jaktförordningen som reglerar förvaltningen. Naturvårdsverket har även tagit fram ett antal föreskrifter som rör viltförvaltning.

Vilda däggdjur och fåglar är fredade

Grundregeln i jaktlagen är att allt vilt (vilda däggdjur och fåglar) är fredat, även deras bon och ägg. Jakt är undantag från grundregeln. I jaktförordningen står vilka arter som får jagas, när och var de får jagas och hur jakten får genomföras. Enligt jaktlagen innebär "jaga" även att söka efter, spåra eller förfölja vilt i syfte att döda eller fånga det. Det är också jakt att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg.

En annan lag som påverkar jägare är vapenlagen. Enligt den krävs det tillstånd för att få inneha skjutvapen (exempelvis för jakt).

Viltförvaltning i miljöbalken

Miljöbalken, som innehåller en samling lagar inom miljöområdet, berör också jakt och viltförvaltning. Den kan få praktisk betydelse för jägare till exempel genom att det finns särskilda jaktregler för skyddade områden (som naturreservat och nationalparker) och den reglerar hur man får sprida ammunition i naturen. Här finns även regler för till exempel utfodring av vilt eller om man vill avleda vatten för att anlägga viltvatten.

Arter kan fridlysas med stöd av miljöbalken och artskyddsförordningen, till exempel är björn, lo, järv och varg fridlysta. En fridlysning innebär att arterna skyddas mot annat än jakt, till exempel störning som påverkar artens status där syftet inte är att fånga eller döda djuret.