Lagändringen
Sedan en lagändring i augusti 2018 är det inte möjligt att ge tillstånd till utvinning av uran eller till brytning, provbrytning, bearbetning eller fysikalisk eller kemisk anrikning av uran för att använda uranets fissila egenskaper. Bestämmelsen finns i 9 kap. 6 i § miljöbalken.
En följdändring har även gjorts i bestämmelsen om obligatorisk tillåtlighetsprövning i 17 kap. 1 § miljöbalken som innebär att uranutvinning som omfattas av förbudet inte kan tillåtlighetsprövas av regeringen.
Genom en ändring i 1 kap. 1 § 1 minerallagen har uran tagits bort som koncessionsmineral. Ändringen innebär att uran inte omfattas av bestämmelserna i minerallagen och att det inte längre blir möjligt att bevilja vare sig undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession för uran.
Förekomst av uran vid gruvverksamhet
Uran förekommer tämligen utbrett i svensk berggrund och vissa former vittrar om de kommer i kontakt med syre, i likhet med sulfidmineral som vittrar (oxideras) när de exponeras för syre i luft och vatten. Vid gruvbrytning sönderdelas berget i mindre partiklar som tas upp till jordytan och utsätts för luft, vatten, is, biologisk aktivitet och skillnader i tryck och temperatur. Det uran som finns i bergmaterialet kan då övergå till en form som har hög rörlighet i både sura och alkaliska miljöer och kan transporteras långa sträckor i grundvatten och ytvatten.
Uran är ett ämne som nyligen har börjat följas upp i recipienter i anslutning till gruvverksamheter. Det är ett av de särskilda förorenande ämnen (SFÄ) i sjöar och vattendrag enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten (HVMFS 2013:19, Bilaga 2, avsnitt 7). I föreskriften anges bedömningsgrunderna för halten uran i vatten och halter högre än bedömningsgrunden har uppmätts i vissa i recipienter i anslutning till gruvverksamheter.
Generellt gäller att ett utsläpp till vatten inte får medföra att vattenmiljön försämras i strid med en miljökvalitetsnorm eller äventyra möjligheten att uppnå en miljökvalitetsnorm (5 kap. 4 § miljöbalken). Halterna av uran i såväl kontrollerade utsläpp som diffust läckage vid gruvverksamheter behöver därför uppmärksammas vid prövning och tillsyn av gruvverksamhet.