Naturvårdsverkets handbok om återvinning av avfall i anläggningsarbeten innehåller vägledning kring vilken återvinning som utgör mindre än ringa risk för förorening och som därmed varken är anmälnings- eller tillståndspliktig, det vill säga U-verksamhet. Föroreningsrisken ”mindre än ringa” definieras som en nivå som anges både som halter i avfallet och utlakning från avfallet. Avfall med högre halter och nivåer av utlakning, högre än ”mindre än ringa risk”, behöver dock inte vara olämpliga att använda till vissa ändamål. Återvinning av sådana avfall bör dock, enligt Naturvårdsverkets uppfattning, ske inom ramen för en anmälan eller tillståndsprövning.
Eftersom nivåvärdena har kommit att få en bredare tillämpning än vad de är avsedda för, har Naturvårdsverket funnit det nödvändigt att utifrån detta nu påbörja ett arbete för att ta fram mer vägledning inom detta område, i syfte att öka den miljö- och hälsomässigt säkra återvinningen. Naturvårdsverket planerar bland annat att ta fram ett underlag som beskriver vad det är som bör beaktas i samband med en prövning av denna typ av verksamhet (i en anmälan eller tillståndsansökan). Vägledningen avser ge stöd om hur olika aspekter och förutsättningar, till exempel platsens naturliga bakgrundshalter, ska vägas in i den riskbedömning som ska genomföras för att avgöra om återvinningen är att betrakta som lämplig.
När ska handbokens nivåvärden inte användas?
I vissa fall har handbokens nivåvärden använts för att exempelvis
- avgöra om ett avfall kan uppfylla kriterierna för att klassas som biprodukt
- avgöra om ett avfall har upphört att vara avfall.
Naturvårdsverket vill därför förtydliga att handbokens nivåvärden för ”mindre än ringa risk” enbart är tillämpbara för avfall som ska användas i ett anläggningsändamål.
För vägledning som hjälp att fastställa om en restprodukt är ett avfall eller biprodukt har Naturvårdsverket separat vägledning:
Se också:
För vägledning om när avfall upphör att vara avfall hänvisas till: