Den senaste inventeringen av lodjur i Skandinavien dokumenterades 256 familjegrupper (honor med unge/ungar). Av dessa var 189,5 i Sverige och 66,5 i Norge.
I jämförelse med förra årets inventeringsresultat är antalet familjegrupper något lägre från 202 ifjol till 189,5 i år i Sverige.
Populationsberäkningar baserade på inventeringsresultatens dokumenterade föryngringar, visar att det finns omkring 1 500 (1 271–1 750) lodjur i Skandinavien varav drygt 1 100 (945–1 292) i Sverige.
Spannet visar på den osäkerhet som finns i populationsuppskattningen. De yttre värdena i intervallen är mindre sannolika än medelvärdet. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för lodjur i Sverige är minst 870 individer.
Utvecklingen av lodjurstammen
I jämförelse med förra året dokumenterades 189,5 familjegrupper i Sverige i år vilket är en minskning jämfört med de 202 som dokumenterades under förra årets inventeringsperiod. Skillnaderna är dock relativt stora inom landet.
I år dokumenterades 87 familjegrupper i norra-, 65,5 i mellersta- och 37 i södra rovdjursförvaltningsområdet. Jämfört med förra året visar resultatet att antalet har ökat i norra rovdjursförvaltningsområdet med 7 familjegrupper. I mellersta rovdjursförvaltningsområdet har däremot antalet minskat med 19,5 familjegrupper och i södra rovdjursförvaltningsområdet är resultatet samma som förra året.
Att jämföra inventeringsresultat mellan år bör dock göras med försiktighet eftersom förändringen sannolikt är en kombination av flera olika faktorer.
Andelen lodjurshonor som får fram ungar kan variera en del mellan åren, så kallad mellanårsvariation, vilket påverkar inventeringsresultatet. Enstaka år kan en stor andel av de vuxna honorna få fram ungar, medan det under andra år är en mindre andel som lyckas med detta. Varför det förhåller sig så vet man inte med säkerhet idag, men variationen i näringstillgång, klimat och åldersstrukturen bland honorna kan vara möjliga förklaringar. En annan osäkerhetsfaktor är om alla familjegrupper hittas under inventeringen, till exempel på grund av varierande snö- och spårförhållanden. Populationen kan även påverkas av andra faktorer, såsom tillgång till föda, naturlig dödlighet samt effekten av olika former av jakt.
Tillståndet för lodjursstammen
I jämförelse med de övriga rovdjursarterna så är kunskapen om lodjurets genetik i Skandinavien relativt begränsad. De studier som är gjorda visar att den genetiska variationen hos lodjur i Sverige är lägre än hos lodjur från bland annat Finland. Det kan bero på att den skandinaviska lodjursstammen under en lång tid har varit relativt isolerad från de större populationerna i öster. Analys av prover som samlats in under inventeringar i norra Sverige visar att det finns viss invandring österifrån även om den tycks vara begränsad.
Utbredningsområde
Lodjuret förekommer i hela Sverige förutom på Gotland och föryngringar återfinns i alla län ner till och med nordöstra Skåne. Historiskt sett har utbredningen varierat starkt i och med att populationens storlek reglerats, främst genom jakt.
Karta över utbredningen av lodjur
Historik
I början av 1920-talet var lodjuret nästan utrotat. Det fanns en liten stam i gränstrakterna mellan Jämtland och Västerbotten.
Lodjuret fridlystes i Sverige 1928. Fridlysningen hade avsedd verkan och stammen ökade, vilket innebar att allmän jakt infördes Stammen ökade från 500 till 1 200 djur fram till 1980-talet, då lodjuren förekom över större delen av landet.
Under 1980-talet minskade lodjursstammen igen och försvann nästan från Götaland och södra Svealand. Det resulterade i att arten fridlystes i södra Sverige år 1984 samt i hela landet 1986. Samtidigt ökade rådjursförekomsten kraftigt. Kombinationen av aktiva insatser, som fridlysning, och den rikliga tillgången på rådjur medförde att lodjursstammen växte.
I början av 1990-talet påbörjades regelbundna lodjursinventeringar. I takt med att inventeringsarbetet utvecklas ger resultaten från dessa ett allt bättre underlag för bedömning av lodjursstammens storlek och tillväxt.